ALLE KÄTZCHEN NASCHEN GERN (1969) Västtyskland, 83 minuter. Regi: Jozef Zachar.

Tysk komedi d v s en oxymoron.

En "thin red line" separerar de trätande herrarna i slottet.

 Oktoberfesten på Udda Film fortsätter med en film där två herrar: en greve (Ernst Stankovski) och en överste (Sieghardt Rupp), träter om vem av dem som ska ha äganderätten till slottet de båda delar. För att avgöra tvisten beslutar de sig för att anordna en tävling där den som först sätter på en av de två kvarvarande oskulderna i staden vinner. Oskulderna Babette (Angelica Ott) och Monique (Barbara Capell) är systrar och sköter även slottsherrarnas tvätt. Deras mor smider dock planer för att gifta bort döttrarna med slottsherrarna för att på så vis säkra att slottet tillfaller någon i familjen. Samtidigt anländer Överstens fästmö (Edwige Fenech) till slottet och känner sig förbisedd och därmed börjar jaga den unge löjtnanten (Ivan Nesbitt) som även han precis anlände till slottet. Löjtnanten i sin tur deflorerar oskulderna och grumlar premisserna en smula.

Edwige Fenechs först scen i filmen. Yes!

 Ja, ungefär så rörigt som det låter är det i den här farsen och humorn är som väntat infantil. Denna gång må vi slippa bananskalet men tyvärr kommer vi inte undan det klassiska trampa-på-krattan-skämtet. Tyvärr kan man inte ens skratta åt hur dåligt det är i den här filmen. Eftersom det är en kostymfilm som utspelar sig på 1800-talet missar vi även den sköna tidstypiska klädseln. Nu gör det kanske inte så mycket då de fagra unga damerna titt som tätt kastar sina kläder och de som kollar in filmen enbart för den undersköna eurosliskdrottningen Edwige Fenechs skull lär inte bli besvikna på hennes förmåga att slänga paltorna så fort tillfälle ges. Men som vanligt blir sådana här filmer ganska tråkiga i längden trots all kvinnlig fägring, då nakenhet och mysighetsfaktorn film från slutet av 60-talet automatiskt innehar, endast räcker en bit på vägen. Dessutom är textningen bedrövlig och man kan fråga sig varför översättaren döper om hästen Klaus-Dieter till Alessio. Förmodligen har han översatt den italienskdubbade versionen som till på köpet tränger sig in i filmen under en stund och därmed pajar den tyska stämningen.


BETYG: 2/7 Långt ifrån rolig nakenfars som endast plockar poäng på fagra babes (i synnerhet då fröken Fenech) och faktumet att den är gjord i slutet av 60-talet vilket syns på ett härligt sätt.

Här har vi fröken Fenech utan kläder - igen.

Ahh! Likt härlig socialistisk eller nationalsocialistisk propaganda!

Babette är oskulden den mesta intrigen kretsar runt. Lite märkligt, då hon inte alls är lika vacker som sin syrra...

...Monique, som vi ser här.

Vad vore en tysk film utan lite femdom?

Den totala lyckan är att rulla runt i höet med en riktig horkarl. Åtminstone tycks Babette anse det.

Återigen saknas det trailer, men vad fan gör det när denna uppvisning av tysk kultur är mycket bättre?

GAUDI IN DER LEDERHOSE (1977) Västtyskland, 60 minuter. Regi: Jürgen Enz.

Tyskt buskissnusk!

Ah! Härlig avkoppling att sitta och mysa med en bira i det bayerska landskapet.

 Vi lämnar nu blaxploitation-temat och kastar oss in Udda Films oktoberfest! Yes, månaden till ära måsta vi ju naturligtvis fördjupa oss lite i det "bästa" våra ultraariska vänner har att bjuda på i filmväg. Än så länge är det inte klarlagt hur långt utanför Bayerns gränser vi ska sträcka oss. Det är väl en humörfråga. Vi börjar med jobbigast tänkbara variant: En otextad sexkomedi där de till på köpet talar dialekt.

Vår vän Karl besöker en syndig butik i storstan. Notera hur lik han är en viss Manuel.

 Drängen Karl (Sepp Gneissl) tar sig in till storstaden München för att hämta paret Trudchen (Christa Abel) och Onkel Fritz (Karl Schwarzmayer) som just anlänt från Berlin. De ska hysas in på storbonden Franz (Frithjof Klausen) lantgods.. Det visar sig snabbt att paret är ena riktiga swingers och deras syndiga leverne tycks smitta av sig vart de än drar fram.

Som brukligt är i dessa snuskbutiker börjar personalen att uppträda utmanande. Notera även att Bert Miltons imperium finns representerat på hyllan bakom.

 Yep, det var vad jag lyckades luska ut på min oerhört knackiga skoltyska med vars hjälp jag endast kan snappa upp enstaka ord. Nu är det väl mer handling än ord i den här filmen och dialogen känns väl inte så oerhört väsentlig. Jag får en stark känsla av att detta är en porrfilm som klippts ned ordentligt för att hamna mellan sedlighetens ramar. Längden på filmen är ju en tydlig indikation om inget annat. Alltså är det en censurerad gladporrfilm vi har fått på halsen. "Glad"-delen representeras i vanlig ordning av otroligt låg buskishumor och jag brukar föraktfullt tala om bananskalshumor för att beskriva företeelsen. Här har vi faktiskt bokstavlig bananskalshumor då det halkas friskt på nämnda skal. Vi bjuds även på fantastiskt kitschig dansbandstyrolmusik och ett knippe människor vars utseende skulle få varenda moderedaktör att vilja öppna privata gaskamrar för slakt av icke-attraktiva. Allt ovanstående tycker jag är ganska charmigt. Ja, jag kan t o m le åt neandertalhumorn då den faktiskt hör denna genre till. Att damerna sedan inte är speciellt snygga och t o m har hår under armarna (nu spydde väl Sofia Fahrman och hennes anhang) känns så där härligt tyskt!

Storstadsparet släpar med Karl på strippklubb det första de gör.

 Nu fattade jag som sagt inte så mycket av vad som sades och de nedklippta sextokerierna blev lite tradiga i längden, men jag vill ändå ge en eloge till den underbart mysiga tyska tyrolerstämningen och att se män i lederhosen gör ju varje människa glad. Därfår fär den här rullen ändå:

BETYG: 3/7 Lite långtråkigt när man kollar sönderklippt film som man dessutom inte förstår dialogen i. Ändå skön atmosfär och lagom dos tyskhet!

Läsa tidning och knåda bröst är ett sätt tyskarna försöker blanda humor och sex. Kom igen! De försöker ju...

Här har vi mer humor på toppnivå: Byfåne ramlar helt utan anledning av cykel.

Det här är väl en fetisch om något: att onanera i ett par lederhosen!

Trampa i bajs är alltid skoj.

Den undersköna naturen får ju alltid lustarna att svalla. Fattas bara att nån börjar blåsa i ett horn...

Gud, vilken stilig karl Karl är, i sin tyrolerhatt, sina lederhosen och David Letterman-strumpor.

Här snackar vi lederhosen! Sen pågår nåt annat också...

Hoppsansa! Bajs i nyllet. Såklart, det är ju tysk film!

There's plenty more where that came from!

Ja det är klart att det finns vackra nakna män i filmen också.

Så var det den där fördömda male gaze igen...

Tyvärr blir det inget smakprov från filmen men passa på att njuta av lite skön tysk oktoberfestmusik i bästa ompa ompastil!

BLACK FORCE (1975) USA, 78 minuter. Regi: Michael Fink.

Hellre än bra, MILT sagt.

Här har vi honom: WARHAWK TANZANIA!

 Vi kör en blaxploitation-rulle till och tyvärr hamnar vi vid ett riktigt lågvattenmärke. Ett gäng karateexperter anlitas för att återta en stulen fetisch och efter en del aggressivt letande hittar de den hos gangsterbossen Z (Sam Schwartz). Denne lyckas dock undkomma vårt karategäng och jakten fortsätter. Under denna jakt ställs våra hjältar inför många hinder som endast kan lösas med mångårig karateerfarenhet!

Owen Wat-són är tydligt inspirerad av Kiss i sin lilla martal arts-demonstration.

Ja jösses viken dynga det här var då! Tänk er ett gäng påstådda karateexperter som kommer på den briljanta idén att göra en film med karatetema för att casha in på kung fu-vågen som svepte in över USA på 70-talet. Resultatet blir en horribell studentfilmsliknande röra utan ett enda rätt. Grejen är att man inte har en susning om hur man bygger en story eller hur man skapar lite flyt i en film. Hela filmen är en transportsträcka mellan olika slagsmål, som i sin tur är uselt koreograferade och verkligen får oss tittare att ifrågasätta trovärdigheten i påståendena om hur många dans svartbälte "skådespelarna" har. Detta är nämligen YTTERST viktigt tydligen, då vi i förtexten får veta exakt vilken grads svartbälte varje skådis har. Ja, den komiska höjdpunkten är i eftertexterna när t o m en "skådespelare" som endast agerat telefonröst presenteras som en andra gradens svartbältare.

 

Lite otydlig här på stillbild men plågsamt tydlig i rörlig variant är skuggan i vänsta övre hörnet.

 Redan i början av filmen inser man att detta kommer bli en usel karateuppvisning när våra fyra huvudpersoner gör varsin kata för att få glänsa lite för kameran. Det blir dock lite skoj när Owen Wat-són, iklädd ett par gigantiska aikido-brallor, sätter igång och väser som en utvecklingsstörd orm under sin kata. Efter den uppvisningen slutar aldrig de symboliska kalkonerna att ljuda. Vi bjuds på skön porrfilmsmusik (som även dränker viss osynkad dialog), abrupta klipp, oändliga transportscener som givetvis även recyclas och i en scen får vi en skön variant på den klassiska mikrofondippen. Ingen mick syns i bild, däremot ser man en skitsnygg skugga på väggen av mikrofonbomen - härligt! Som skitklicken på bajstårtan får vi i slutet av filmen ett litet kollage av de bästa fajtscenerna.

Käck och funkig disco bjuds det på. Trevligt kanske, men inte om man ska ta del av en hel låt i denna kontext.

Trots sitt uppenbara kalkonvärde blir den här filmen jävligt långtråkig och tankarna vandrar lätt iväg till ovidkommande platser när vi bjuds på oändliga bil-på-landsväg-scener eller annat skit. Den har dock sina små komiska poänger som väcker en ur tristessen ibland och jag kan ju inte skriva om den här filmen utan att nämna en av huvudrollsinnehavarna, som måste ha filmvärldens coolaste namn: Warhawk Tanzania!!! Right on brother! Ett plus också till den mysiga acapella-sången som dyker upp som ett litet lemotiv här och där, ofta helt malplace förstås...

BETYG: 2/7 Skittråkig amatörkaratefilm som endast lyfts av vissa komiska kalkonpoänger.

Warhawk fixar till embryot till en potentiellt cool kick.

Ej trailer utan ett kollage nån har klippt ihop, men det räcker att kolla in detta för att få en god uppfattning om denna rulle. Vi bjuds på Warhawk in action, snygga skjortor, HELA jävla discolåten samt lite skön kung fu-action med tillhörande gutturala ljud.

LITTLE BLACK SAMBO (1935) USA, 8 minuter. Regi: Ub Iwerks.

Icke-PK tecknad film.

På 1930-talet var det tydligen skoj att svarta barn skulle stjärtpudras med svart pulver.

 Det svarta temat avviker lite från själva blaxploitation-genren och fortsätter här med en förbjuden liten cartoon som väckt en hel del anstöt genom åren.

Vovven som stjäl showen är en riktigt glad skit.

Lille Sambo skrubbas av sin mor inför en ny spännande dag och varnas sedan för den elake tigern som "sure do like dark meat". Hushållets hund, som är en riktig spjuver, bestämmer sig för att skämta aprillo med Sambo och klär ut sig till tiger för att skrämma pojken. Tyvärr dyker även den riktiga tigern upp...

Mötet med tigern är oerhört traumatiskt.

Vi bjuds här på en tidstypisk cartoon och det mesta känner vi igen från liknande filmer med Tom & Jerry, Kalle Anka eller Gråben & Hjulben. Skillnaden här är framställningen av svarta. För det första har vi den klassiska karikatyrbilden av "negern" med gigantiska läppar. Sedan har vi Onkel Tom-språket och kommentarer som den ovan. Snyggt är också att lille Sambo pudras med pulver som är svart och när han ställs öga mot öga med tigern blir han så rädd att han blir kritvit. Allt detta känns föga upprörande eller chockerande, men givetvis förstår man laddningen i denna framställning. Allt detta skulle vara skit samma om utgångspunkten hade varit med glimten i ögat. Det är dock en jävla skillnad när en icke-rasist och nazist drar ett negerskämt. Ja hör och häpna! Tänk att det faktiskt är så att folk skämtar om de grövsta sakerna i det icke-offentliga rummet, men här kommer just den gamla skratta med- och skratta åt-faktorn in. Nu menar väl känsliga personer att man underblåser hatströmningar även om man skrattar med olika minoriteter men det är väl därför man begränsar sådant till den privata sfären.

Ja, den svarte pojken blir alldeles kritvit av skräck. Putslustigheten vet inga gränser!

Annars var väl den här lilla filmen sådär. Figurerna var lagom söta, särskilt då hunden, men färgerna var p g a tekniken lite urvattnade. Inget nytt under solen beträffande upptåg, men däremot ett ovanligt korkat slut där hunden gillrar en fälla som han sedan direkt klampar in i själv. Fullkomligt ologiskt, men roligt???

BETYG: 3/7 Söt cartoon med lamt slut men letar man superkontrovers i denna förbjudna film är chockvärdet lågt.

Tydligen är inte filmen för kontroversiell för annars så anala YouTube, så här har ni den!

CLEOPATRA JONES (1973) USA, 85 minuter. Regi: Jack Starrett.

Löskokt blaxploitation.

Mommy är en elak gangsterboss. För att göra saken värre utnyttjar hon kvinnor!

 Vi fortsätter här med att kompensera för bristen på blaxploitation-filmer på den här sajten och kollar in en av de mer välkända exemplen i genren. Tamara Dobson spelar specialagenten Cleopatra Jones vars främsta uppgift är att stoppa droghandeln, både på nationell och internationell nivå. När hon förgör en vallmoodling för 30 miljoner dollar i Turkiet gör hon drogbossen Mommy (Shelley Winters) väldigt upprörd och denna gillrar, med hjälp av några köpta snutar, en fälla för Cleopatra. Cleopatra är dock en dam som kan ta hand om sig själv.´

The man har inte mycket till övers för de svarta bröderna.

 Den här rullen kändes inte direkt som en äkta blaxploitationrulle, trots tuff svart brud i huvudrollen, trots att "the man" trampade på afromannen, trots stundtals funkig musik och trots att afrotugget var tungt. Nä, den här filmen var alldeles för mesig med stor brist på sleazighet och rått våld - något som verkligen hör genren till. Udda att jag inte hade sett den här tidigare då det är en av de mest kända blaxploitation-rullarna. Jag hade nog lite på känn att den inte skulle vara the real deal. En stor anledning till att den är bland de kändaste i genren tror jag beror på den höga budgeten och därmed den ökade mainstream-faktorn. Samtidigt är det samma faktor som underminerar filmen. Det är alldeles för tillrättalagt och karaktärerna är överdrivet pajiga. Ibland får man t o m lite otäcka James Bond-vibbar och då snackar vi ju för fan familjefilm! Inte riktigt vad man är ute efter när man drar igång en blaxploitation-film.

Fräscha bovar.

 Nu låter det säkert som om jag hatar filmen vilket inte är fallet. Det är faktiskt en helt okej rulle och i början myser jag lite åt att få se Dan Frazer som den rättrådige poliskomissarien. Frazer hade nämligen ungefär samma roll i den underbara TV-serien "Kojak" och när vi ändå är inne på ämnet måste man ju givetvis nämna att rollen som gangstern Doodlebug spelas av ingen mindre än "Kojaks" Huggy Bear - Antonio Fargas. T o m Shelley Winters har dykt upp i "Kojak"-periferin vid något tillfälle. Ja, det är rena rama familjefesten och som krydda har vi Michael Warren i en biroll. Han spelade den svarte snuten i "Spanarna på Hill Street", fast då utan den sköna afrofrillan har dras med i den här filmen.

"I'm yo worst nightmare - a nigga with a badge!" som Eddie Murphy sa i "48 timmar".

 Ja, så här kan det alltså se ut när den smutsiga storfinansen går in och ska mixtra med sköna genrer. Tillrättalagt och inte speciellt stötande eller upphetsande. Filmen känns nästan lite svensk, men då menar jag enbart i sin lagomhet, för i Sverige har vi aldrig riktigt lyckats behärska de där afrofrillorna och corvetter som hostar eld.


BETYG: 3/7 Lite hårt dömt av mig kanske då filmen faktiskt är rätt okej, men har man just sett "Black Shampoo" känns ju den här som rena dagisfilmen.

Mommy objektivifierar de stackars kvinnorna igen...

Reuben slänger iväg ett förstrött black power-tecken till sina homies. Filmens klart mest komiska scen.

Huggy Bear...förlåt, Doodlebug, håller sig med vit butler. Något som roar hans ägghjärenhantlangare till vansinne.

När Cleopatra inte bekämpar brott extraknäcker hon på Månbas Alpha.

Karate!

Huggy...eh, Doodlebug, plockar fram sin inre Don Corleone.

Korrupta snutar älskar att gå på kvalitétsfilm!

Hemligheten bakom en skön afrofrilla.

Dan Frazer skojar till och är nere med bröderna. Right on!

Här är en trailer.