VIRGINS OF THE SEVEN SEAS (1974) Hong Kong/Västtyskland, 88 minuter. Regi: Ernst Hofbauer & Chih-Hung Kuei.

 Sexig matiné.

Arma tjejer att hamna i händerna på dessa onda skrattande pirater och banditer.

Fem engelska brudar kidnappas av pirater och säljs som sexslavar till den onde bossen Tiao (Ti Hua Ko). Förutom att förlusta sig på dem tränar han även upp tjejerna till dugliga sexpartners för framtida köpare. Hos bossen arbetar även Ko Mei Mei (Hui-Ling Liu) vars bror är bossens stora nemesis. Hon hjälper i hemlighet tjejerna och tränar dem i kung fu för att de senare ska kunna bekämpa bossen och fly.

Boss Tiao är utöver sina färdigheter som superälskare även talesperson för L'oreals hårprodukter.

Det verkade ju som ett alldeles utmärkt koncept att låta fem lättklädda brudar tillfångatas av onda sexhungriga kineser och att de sedan lättklätt/avklätt skulle kämpa sig fria med hjälp av nyvunna kampsportskunskaper. Tyvärr är inte det här så skojigt som det låter då man valt att göra buskiskomedi av allting. Sedan är ju inte kung fu-filmer med flygande kineser i massfajter något som står högt i kurs på Udda Film-redaktionen. Det blir mycket av den varan och då har man alltså även kryddat detta med lite äcklig slapstick-humor. Något som asiater tycks älska. Det är m a o total jönssonliganivå på filmen med skillnaden att man slängt in en hel del T&A. Detta betyder förstås att våldsnivån är väldigt låg om man ser till blod och gore, för visst är det gott om slagsmål och svärdsdräpande men detta blir ju bara tradigt för oss som inte fattat vitsen med de röriga kung fu-rullarna.

Här sker den obligatoriska oskuldskontrollen.

På den positiva sidan kan man ju nämna en episk scen i slutet där tjejerna glatt leker i havet i slowmotion. Bra initiativ där. Vidare var det ju en ganska snygg kopia man kollade på där de vackra miljöerna glänste i skön färgprakt. Kändes dock lite skumt att alla talade tyska, även om vi alla vet att detta är kärlekens språk!

BETYG: 2/7 Asiatiska kung fu-rullar är helt enkelt inte speciellt roliga och när man dessutom gör buskis av dem växer irritationen. Att tjejerna sprang omkring mer eller mindre avklädda hela tiden samt att de hade svårt med fajtkoreografin räddade dock några betygspinnar.

Kameramannen blev så tagen av den söta Sonja Jeannines skådespeleri att bildskärpan helt plötsligt blev sekundär.

Ånej, inte sådana där flygande kineser igen...

Jättestora peruker är alltid skojsigt tycker kineserna och västtyskarna håller glatt med.

Evil super bitch deluxe, som Zlatan skulle ha sagt. Givetvis även lesbisk - HUUU!

Svärd tas ur slida - på med starfiltret!

Övning ger färdighet. Eller..?

Humor...

Filmkonst!

Tag varning! Här har vackra kvinnliga kroppsdelar smitit förbi YouTube-gestapos vakande öga. (Okej...embedd-funktionen är åt helvete men addera video funkar nu. Jävla crap-sida...)

THE HUMAN CENTIPEDE II (FULL SEQUENCE) (2011) Nederländerna/Storbritannien/USA, 87 minuter. Regi: Tom Six.

 Torture porn extravaganza.

 Martin har ett smärre perspirationsproblem.

Martin (Laurence R. Harvey) är en psykiskt sjuk och mentalt eftersatt man som bor med sin vresiga mor (Vivien Bridson) i en sunkig londonlägenhet med störiga grannar. På sitt jobb som parkeringshusövervakare drömmer han sig bort i en perverterad värld som bygger på hans favoritfilm "The Human Centipede (Firts Sequence)".

Han har dock ett gaffahölster! Och här skjuter han från höften.

Regissören Tom Six byter riktning i den här filmen. Från första filmens snygga hollywoodska och mer antydande språk till total torture porn i denna uppföljare. Här är det rått, grovt, smutsigt och oerhört perverterat våld som kastas i ansiktet på oss tittare. Trots att detta är bland det grövsta som passerat Udda Films fluktande öga blir reaktionen inte mer än en axelryckning. Ja, det är uppfinningsrikt sjukt där man tycks ha brainstormat fram de mest perverterade lösningarna men än sen då? Det är helt enkelt inte lika spännande att se det "värsta som gjorts på film" som det var när man var en novis i gore-träsket.

En sunkig lagerlokal har en tendens att göra psyksjuka typer exalterade.

Filmens behållning är istället huvudkaraktären, mycket välspelad av Harvey, som ordlöst kommunicerar ett spektrum av känslor och reaktioner. Det ligger en hel del humor i denna karaktär om man har mage att ta del av hans sjuka beteende. Givetvis är det mycket lyteskomik vi snackar om då han inte precis motsvarar kraven för en Dressman-modell. Mycket tanke har även lagts på ljudbearbetningen där ingen detalj förbisetts. Allt för att väcka äckel eller fniss hos publiken. Den enda störiga detaljen var -SMÄRRE SPOILER ALERT- när Martin exalterat sket på sig och man då fick det sedvanliga lama fisljudet som aldrig känns autentiskt på film.

Det blir lite sexigt i filmen ibland.

Vidare är även denna film ett snyggt hantverk, om än inte på samma sätt som i ettan. Six har ett gott öga för hur man använder skärpedjup och vinklar inte bara för att få en snygg och flashig produkt. Att filmen är i svartvitt adderar till den råa och smutsiga stämningen och tar inte alls bort någon gore-faktor som man kanske skulle kunna tro.

Martins psykoterapeut lägger en "helande" hand på sin sin patient.

Snyggt, superäckligt och lite småroligt ibland räcker dock inte så jättelångt för veteranerna på Udda Film-redaktionen utan denna film rekommenderas främst till gore-hundar och thrill-sökande noviser.

BETYG: 3/7 Välgjord och snygg. Lite smårolig därtill men hur kul är perverterat våld i längden? "Skitkul!!!" vrålar gore-hunden men Udda Film rycker mest på axlarna.

Störiga grannar borde dö!!!

Efterbliven orgasm kan också vara vacker.

En inte alltför subtil passning till "Psycho".

Sa jag att filmen blir lite sexig ibland?

Den som gapar efter mycket... (???)

Ett välfyllt gaffaförråd är A och O för...ja, ALLA!

Vem behöver kirurgiska färdigheter när man har gaffa?

Vad sysslar han med här?

Aha! Jag anar en röd tråd...

Men vänta nu, stod det inte "oral"-nånting på flaskan?

Nu tror jag vi förstår vad Martin vill.

Skojsigt värre.

Vänta nu, nånting är trots allt i färg i filmen.

The NOT so human centipede i förgrunden.

http://youtu.be/Mb3ugexDsY4

Trailer mofos! Eftersom det satans Blogger.com i vanlig ordning krånglar blir det bara en länk den här gången.

http://youtu.be/xJuA-rSmYMM
BONUS: Ett litet behind the scenes-klipp. (Ja, Blogger.skit bråkar fortfarande)

DUCT TAPE KILLER (1998) USA, 76 minuter. Regi: William Hellfire.

Gaffafetisch någon? (PS. Nej tyvärr, Misty Mundae är INTE med i just denna rulle.)

Tina Krause tar en dusch i sitt gemytliga och välbelysta badrum.

Ett stort jävla grattis till Udda Film som fyller 2 år! Tyvärr uppvisar denna fantastiska kultursajt redan ålderskrämpor vilket visar sig i allt för få inlägg på senaste tiden. Så kan det gå när man måste tjäna pengar, men likt ett föruttnat lik som lämnat graven i jakt på människokött vägrar Udda Film gå mot ljuset och fortsätter således envist att klampa omkring i det kulturella mörkret. Vi firar detta 2-årsjubileum med att sjunka djupt i filmträsket och hänge oss åt gaffatejp. Håll till godo mofos!

Klorofromöverfall där man blir lätt distraherad av den talande hunden i buren i bakgrunden.

Judy (Tina Krause) har återkommande mardrömmar om att ett äckel kloroformerar henne och tejpar upp henne med gaffatejp. Men i slutändan bör hon fråga sig om det verkligen bara är en dröm.

Let the gaffning begin!

William Hellfire, som f ö spelar det gaffande äcklet, för i denna tidiga rulle New Jerseys stolta filmtradition vidare. Staten har ju gett oss briljanta produktioner från bl a W.A.V.E. Productions och den här filmen toppar nog även deras trash-nivå. Stilen är densamma, fast ännu sämre, med samma usla produktion i bästa amatörstil. Vi bjuds på skönt hårt ljus när de smält upp någon strålkastare som ger härliga skuggor på väggarna i någons sunkiga lägenhet. Musikkvalitén känns igen som billigt hemkokt och kamerahanteringen är vedervärdig där inledningspanoreringen sätter tonen. Det roliga är att man hör när kameran zoomar plus att diverse andra fnasljud också framträder tydligt. Till på köpet bjuds vi på skönt stativknarr samt vacker oskärpa när man misskalkylerat kamerans närgräns. Bra jobbat!

William vill ha gaffan i munnen - och vem fan vill inte det?

Ovanstående är ju rätt roliga detaljer, men "handlingen" då? Obefintlig naturligtvis! Det här är inte mer än en fetischfilm - också det i typisk W.A.V.E.-stil - där folk som njuter av att se nakna kvinnor bindas med gaffatejp får sitt lystmäte. -SPOILER ALERT- Allt som händer är att fröken Krause duschar i dryga fem minuter samt kloroformeras och gaffas tre gånger. Sprid ut det på 76 minuter om ni kan! William Hellfire kan minsann. Så även om Tina Krause är en välskapt ung dam och gaffatejp är roligt i största allmänhet blir detta snabbt ett gigantiskt sömnpiller och tankarna vandrar snabbt iväg till veckoplanering eller andra ränksmiderier. Grattis till Udda Film och alla ni som orkar er igenom denna film.

BETYG: 2/7 WHAT!? Inte en solklar etta??? Nä, det är något visst med den otroligt usla amtörnivån och den allmäna sunkigheten som värmer ett Udda Films-hjärta.

Skapligt välklädd herre den där herr Hellfire, för vad är snyggare än ett Ghidra-tröja till ett par UFF-brallor? Men han har ju GAFFA!

Applicera misogyn kommentar här:___

Hoppsan hoppsan, kunde man inte gå så nära med kameran?

William har lärt sig att det kan vara bra att ha några gaffastrippar förberedda när man ska ägna sig åt seriös tejpning.

Meningslösa klipp från filmen. Man kan i alla fall ta in kvalitén!

AMOR SÓ DE MÃE (2003) Brasilien, 21 minuter. Regi: Dennison Ramalho.

Matricide extravaganza

Lingonveckan för Jesus?

Mitt ute i det brasilianska ingenstans bor Filho (Everaldo Pontes). Han är bunden till detta ingenstans av sin gamla ultrareligiösa mor som är sjuk och behöver hans vård. Hans tillvaro kompliceras dock av föremålet för hans lust och kärlek: Formosa (Débora Muniz), som är trött på att leva i ingenstans och även på Filhos vägran att lämna sin mor. Det finns dock en anledning till Formosas känslokyla. En anledning som kommer dra Filho ner i ett svart hål...

Manlig orgasm är så vacker.

Jaha ja... Svårtolkad historia detta. Till att börja med bygger denna kortfilm på en sång av Vicente Celestino som heter "Coracão Materno" vilket jag får till typ "En moders hjärta" eller liknande. Så för att diskutera den här filmen får man direkt ge sig in i en -SPOILER ALERT-. På ett sätt kan man se detta som en kamp mellan en strikt Gud och en frestande Djävul då Filhos mor är djupt religiös samt ganska kvävande och fördömande. Detta i kontrast till Formosa som är besatt av djävulen och lockar Filho med sex men även hotar honom med att försvinna ur hans liv. Samtidigt finns det en stark moderskärleksaspekt då Satan tvingar Filho att slå ihjäl sin mor och hämta hennes utskurna hjärta till honom men moderns hjärta fortsätter ändå att skicka kärlek till sin besatte son. Besatthet på flera plan avhandlas dessutom då vi bl a har faktisk demonbesättning men även Filhos besatthet av Formosa.

Den där snubben igen...

I vilket fall är inte detta någon speciellt intressant eller rolig film trots grovt våld och sex. En smula märklig detalj angående sex är -SPOILER ALERT- när Formosa horar ut sin kropp åt andra män. I ett rum blir hon påsatt av en man medan en annan sitter och tittar på och onanerar. Grejen är att det inte är någon fejkonani. Allt annat sex är vanligt "filmsex" där man inte ser något pornografiskt. Märklig touch då av Ramalho att faktiskt ha en onanerande snubbe med i filmen. Kontroversiellt? Jovisst, men det stänger väl onödiga dörrar kan man tro.

BETYG: 2/7 Rätt trist rulle om besatthet av olika slag som inte räddas upp nämnvärt av allt våld och sex.

Filho är lite lack på mamsen.

Oj vilken symbolik! Who let the snake out? Who - who - who!

Hu!

Djävulsbesatthet kan ofta leda till både cerebral pares och parkinsons.

THE LAST EXORCISM (2010) USA, 83 minuter. Regi: Daniel Stamm.

Spexorcisten...

Cotton är en färgstark predikant.

Den smått cyniska predikanten Cotton Marcus (Patrick Fabian) som sysslat en hel del med exorcismer dokumenteras av ett litet film-team när han ska utföra sin sista djävulsutdrivning. Han anser nämligen att exorcismer är bluff, om än nyttiga sådana då de trots allt hjälper folk som tror på dessa. Marcus själv tappade sin tro när hans son blev allvarligt sjuk och räddades av kunniga läkare. Eftersom ett dödsfall på en ung pojke skett vid någon annan exorcism bestämmer sig Marcus för att sluta med dessa och i doukemtärfilmen han medverkar i exponera vilken bluff de är. Han utför glatt sin spektakulära bluffexorcism på den unga flickan Nell (Ashley Bell) och allt verkar frid och fröjd - ända tills Nell oannonserat dyker upp på hans motell natten efter...

En get på två ben i aftonklänning viftande två bengaliska eldar.

Filmen börjar nästan som en komedi när försäljartypen Marcus presenteras som snabbpratande icketroende predikant som skrattar gott åt hur han lindar åhörare runt sitt finger och det dröjer ganska länge innan filmen vänder och antar en mörkare ton. Detta till trots blir det aldrig särskilt läskigt eller upprörande då vi vid det här laget redan sett förvridna besatta personer tala med främmande röster i ett antal filmer tidigare. Dessutom har det förutsägbara slutet ganska hög pajfaktor. Ändå är detta en ganska så underhållande film då huvudpersonen är rätt rolig och den (smått uttjatade) dokumentära formen ändå är hyfsat skön.

BETYG: 4/7 Inte så hög skrämselfaktor som i vanliga fall när Hin Håle är lös men ändå skön underhållning.

Cotton jobbar för fullt.

 

Nell verkar dock inte helt befriad från Köttets Herre...

---

Kissekatt..?

Nell tränar hårt inför limbo-VM.

Åffissiell träjler

-SPOILER ALERT- Filmens roligaste scen när demonen Abalam jammar loss på en blockflöjt.