THE BUNNY GAME (2010) USA, 76 minuter. Regi: Adam Rehmeier.

 

 

En ångestattack på sinnena

En scen som påminner om en annan film med "Bunny" i titeln.

 

Vi följer en prostituerads (Rodleen Getsic) miserabla vardag som vid ett möte med en långtradarchaffis (Jeff F. Renfro) går från miserabel till en total mardröm.

Vad en stackars gumma måste gno.

 

Redaktionen på Udda Film låter sig - mot bättre vetande - ofta hypnotiseras av kontroversiella filmer som utlovar/ hotar med att gå över gränser och vara "värre" än tidigare alster. Detta skulle i princip göra oss till stenkorkade insekter som dras till en lysande lampa och därmed en potentiell säker död. Ja, en filmdöd i vårt fall. Förhoppningen här är höljd i dunkel. Kanske kicken av att skakas om en smula? Att upptäcka något djupare bortom de vidriga bilderna? I vilket fall lämnas man ofta uttråkad och en skvätt besviken på att man lurar sig själv genomlida någon pervers skit. Lite av dessa känslor lämnades man med även denna gång men ändå mixade med en viss fascination.

Allt duschande i världen kan inte tvätta bort den själsliga smutsen.

 

Det här är allt annat än en njutning att beskåda, om man inte är en total sadist förstås. Huvudpersonen Bunny tycks locka till sig de mest tveksamma torskarna som alla tycks känna ett behov av att förnedra henne utöver att bara tömma sig i henne. Det säger väl även en hel del om henne och hur hon slutligen lyckas hamna i klorna på ett totalt psykfall. Det är bara en logisk nedåtgående spiral. Det finns ingen poäng eller förklaring till lidandet utan det bara är, vilket även accentueras av det gåtfulla slutet. Det som är fascinerande är att det är väldigt bra gjort. Framför allt skådespeleriet som känns fullkomligt trovärdigt. Det påstås att man improviserade mycket och att vissa grova skeenden är på riktigt, vilket då skulle göra detta till ett väldigt avancerat BDSM-rollspel fångat på film eller någon slags light-snuff med villiga deltagare om ni så vill. Förmodligen är detta bara ett prov på filmmakarnas PR-strategi som ändå fick mycket gratishjälp av brittiska BBFC som totalförbjöd filmen. Men men, å andra sidan har folk gjort märkligare saker inom performance-konsten så vem vet.

Lite kola hjälper dock att härda ut.

 

Vidare är det ett ganska gott hantverk med bra kamerajobb och intensiv klippning - till viss del. Ibland blir det klichéartat med psycho-klippningen och filmen är alldeles för lång trots sina blotta 76 minuter. Vi kan köpa vissa långa och utdragna sekvenser som tjänar bra till att bygga atmosfären men det blir väldigt mycket upprepningar. Musiken i inledningen lovade inte gott då den dominerades av Harassors growl-metal som bara fick filmen att kännas billigare än den är. När sedan regissörens egen noise-musik tar över blir det genast bättre då den skapar ytterligare en obekväm dimension till skeendet.

Är det helt plötsligt "Bride of Frank"?

 

-SPOILER ALERT- Det "roliga" med den här filmen är att vi aldrig får beskåda något fysiskt övervåld eller blodbad. Inte heller någon våldtäkt (i juridisk mening). Det är total psykisk tortyr det handlar om som till viss del uppnås med fysiska medel. Man uppnår ungefär samma effekt som när publiken trodde de hade sett ett superblodigt knivmord i duschen i Hitchcocks "Psycho" när man i själva verket inte får se mycket alls.

Peyote country!

 

Summa sumarum är detta en väldigt sjuk rulle som kan vara svår att ta sig igenom, men ändå intressant p g a hantverket och skådespeleriet.

BETYG: 2/7 Sjuk sadism som det dras ut på alldeles för länge men fascinerande hantverk.

Det skriks en hel del i filmen.

Något ut familjealbumet?

Let's play - master and servant.

Skogstokigt!

Ibland kan BDSM-lekar bli riktigt gulliga.

Aha! The bunny game.

The O face...

Ämne för kontrovers.

 

Trailer

 

http://vimeo.com/25329359

Featurette som verkar mer skådespelad än filmen.

SUGAR BOXX (2009) USA, 86 minuter. Regi: Cody Jarrett.

 

 

Fattig WIP-homage

Typiska "70-talsbrudar" i sina "70-talsunderkläder".

 

Skjutjärnsjournalisten Valerie (Geneviere Anderson) bestämmer sig för att walraffa i ett kvinnofängelse när hon blir kontaktad av en gammal tant från hemorten vars systerdotter blivit fängslad på orimliga grunder. Hon möter en genomkorrupt helvetesvärld och är fast besluten om att skipa rättvisa - på ett eller annat sätt...

Jack Hill som cameo-domare.

 

Det råder inget tvivel om att regissören Jarrett älskar gamla WIP-filmer och bestämde sig för att göra en egen hyllningsvariant. Synd bara att hans budget hamnade på ca 23 kronor. Det blir givetvis därefter med skådespeleri på en amöbas nivå och rekvisita från ÖB. Det senare blir plågsamt tydligt då filmen utspelar sig under 70-talet och detta känns lika trovärdigt som att Dick Cheney skulle vara en god person. Vänder man på steken behöver ju detta inte nödvändigtvis vara någon större nackdel i en WIP-film så länge den levererar med T&A, sadism och alla kära klyschor vi tar för givna. Faktiskt får vi en hel del tuttar, om än snålt med bakdel, och de obligatoriska lesbiska scenerna varvade med duschscener och piskande. Våldet är givetvis väldigt tamt då man inte kan göra hur mycket gore som helst med en macdonaldskupong som budget men man får i alla fall ett försök till stympning. Lite småskoj också att man dammat av de gamla Russ Meyer-bruttorna Tura Satana och Kitten Natividad, varav den senare gör en horribell insats som chefsplit - och nej, tanten tar inte av sig paltorna denna gång. Vidare dyker även föremålet för regissörens beundran - Jack Hill - upp i en cameo.

Kitten Natividad dyker upp och "skådespelar". Nåja, åtminstone slipper vi se henne strippa som senast vi såg henne i "Zombie Gangbang".

 

Sammanfattningsvis är detta givetvis en riktigt dålig film men den har i alla fall en smärre charm i sin hyllningsambition.

BETYG: 3/7 WIP-film med väääldigt låg budget men man försöker i alla fall göra det bästa av situationen och det ska man ha en eloge för.

Typiska 70-talsbrudar. Det är verkligen som om man rest i en tidsmaskin!!!

Har man varit stygg låses man in i The Hot Box.

Är det ett kvinnofängelse är givetvis hygienen viktig.

Självklart har vi även en sadistisk lesbisk fängelsedirektör som tvingar till sig sex av fångarna (med sina 70-talstrosor...)

Lite spånken blir det också.

Åsså lite brajja!

Notera pliten till höger som uppenbarligen köpt sin uniform i den lokala fetischbutiken.

De är på ett sjukhus. Det kan vi tydligt se i och med den stora Röda Korset-flaggan på väggen.

He's a muthafuckin' P-I-M-P.

Träning, "70's" style...

Oj, ytterligare en tidstypisk donna.

Gore-igt värre!

 

Trailer

THE ARENA (1974) Italien/USA, 82 minuter. Regi: Steve Carver.

 

 

Spartakussimurra

Inte en uppskattad bild hos The Black Panther Party. Tur att Pam har en sån mjuk stoppning.

 

Några unga kvinnor tas tillfånga i olika delar av det vidsträckta romerska imperiet och säljs som slavar till en ägare av en gladiatorarena. Tanken är att de ska tjäna som hushållsarbetare och sexslavar. Man har dock vissa problem att roa den miljöskadade publiken som tröttnat på tradiga gladiatorspel och när ett slagsmål mellan tjejerna bryter ut i köket får någon snilleblixten att man ska slänga in de kvinnliga slavarna i gladiatorarenan.

Silvio Laurenzi fjollar till det ordentligt i rollen som Priscium.

 

Denna klassiker lovade gott med sådana ingredienser som: Corman-produktion, inofficiell D'Amato-regi och ett tag team av Pam Grier och Margaret Markov i de kvinnliga huvudrollerna. Den ska ju även vara något av en WIP-film förklädd till romerskt gladiatorspektakel men det är att ta i. Visst finns det paralleller med fångna kvinnor och allt men det är ju inte riktigt samma sak. Vi får dock en del sköna sleaziga detaljer som får det att vända sig i magen på PK-förespråkare och det är ju alltid kul. Kvinnorna är våp som givetvis får ta av sig kläderna och när de senare blir starka är det så uppenbart överskylande för att ursäkta den tidigare exploateringen. Vidare har vi en klassisk stereotypfjollbög som svansar omkring totalt överspelad av Silvio Laurenzi.

Vad är sexigast på denna bild? Upskirten på Priscium eller det faktum att han har silvriga Herreys-skor?

 

Tyvärr är våldet tämligen lamt och fäktandet uppenbart koreograferat. Luckorna i handlingen känns ibland överdrivet lata och vid vissa tillfällen lutar hela filmen mer mot ett dåligt äventyrsspektakel än en skön exploitationrulle vilket är en besvikelse när man har med sådana veteraner på området som D'Amato och Corman att göra. Vi hade helt enkelt förväntat oss blodigare våld och mer nakenhet än vad som faktiskt bjöds. Det är ändå en hyfsat underhållande rulle som lever gott på sin kvasifeminism.

BETYG: 4/7 Smått sleazig kvinnlig spartacusrulle som är klart sevärd trots att exploitation-faktorn inte var så hög som förväntad.

Vi kan inte få nog av Prisciums icke-PK:aktiga fjollerier.

Rosalba Neri visar upp romerskt mode med skön slits.

Ingen romarfilm utan en mysig orgie. Franco-bekantingen Paul Muller tittar förstrött på med en välsminkad fjolla bredvid sig.

Två vackra damer i en gyllene bur.

Paul Muller lackar!

...och visar med all sin underbara sexualitet var skåpet ska stå. Visst är det alla kvinnors hemliga dröm?

Bastuklubb - roman style. Var är Priscium???

"Herre förlåt dem, ty de glömde nackstöd på detta kors."

Pam och Maggan redo för gladiatorfajt! Bra av romarna att tänka på att kvinnor behöver ordentligt stöd i form av passande sport-BH när det vankas livliga aktiviteter.

Oldschool femdom.

Filmens kvinnliga fyllo hinner dra i sig en slurk mitt under pågående tumult.

Vänner av nazisploitation-filmer känner igen den här typen.

 

Skön trailer

 

Gladiatorfajt - vixen style

 

Catfight! Food fight!! Rasism!!! Bastuklubb!!!!

ENFORCER FROM DEATH ROW (1978) Filippinerna, 83 minuter. Regi: Marshall M. Borden & Efren C. Piñon.

 

 

Pappkartong vs. semininja

W.O.P:s funky brotha.

 

En terrororganisation utövar utpressning mot den filippinska regeringen och hotar att släppa lös en virusepidemi över landet som skulle radera ut hela befokningen. Den internationella fredsbevarande
organisationen W.O.P. har skickat ett flertal agenter för att stoppa dem men samtliga har blivit likviderade. Den ende som kan ha en chans är världens farligaste man - T.L. Young (Leo Fong), men han sitter tyvärr i dödscell i väntan på avrättning. W.O.P. anordnar Youngs skendöd i utbyte mot att han tar sig an uppdraget och Young är inte den som tackar nej.

Gaskammaren nästa.

 

Vad vi har här är en typisk asiatisk mishmash-klippt förvirring till film med skådespeleri så stelt att en man med priapism skulle hamna i skuggan. Förmodligen är det en klassisk ihopklippningshistoria vi har att göra med då kontinuitet är ett fult ord och omotiverade scener står som spön i backen.

Varför denna sexiga skrevbild?

 

Det är till en början riktigt kul då det mesta är riktigt uselt och man har dessutom kryddat med sköna tortyr- och totalsleaziga scener med halvnakna brudar som hänger i klasar på bovarna. Kostymeringen är verkligen tidstypisk - upphöjt till 17! De lama ninjorna är dock inte mycket att hänga i julgranen och förutom att de lätt övermannas är de utstyrda på en riktigt budgetvis. Apropå tidstypiskt 70-tal så har ledmotivet en rejäl släng av Shaft-komplex med den kvackande wah-wah-gitarren.

"Aaaaarrrgghhhh!!! Fisstanken är outhärdlig!"

 

Det blir dock lite segt i längden med den obefintliga och infantila handlingen. De skojiga scenerna blir färre mot slutet och gudarna ska veta att Leo Fongs karisma inte ens skulle kunna roa ett dampbarn på lustgas. Denne pappkartong till skådis får fanimej Ron L. Marchini att framstå som en karaktärsskådis. Men nåja, några fniss och leenden blir det i alla fall.

BETYG: 3/7 Fullständig kalkon med sköna sleaziga inslag som dock blir lite långtråkig mot slutet.

Thug life.

Tortyrmetod som får snubbe att skrika som en kissekatt.

Modespektrat är brett.

Här tillverkas en bakterie som kan utpåna en hel nation...

Semininjorna fördjupar sig i hillebardträning.

Skjortan baby!

Den klassiska vaselinlinsen. Tämligen omotiverad därtill.

En väldigt omotiverad våldtäkt...

Hejduken "Monster" tycks i alla fall roas kungligt av den.

Han löder tills det blöder.

Karate mina vänner!

Thug life part II. Filippinernas svar på Burt Reynolds tycks gotta sig.

 

I det här klippet har tydligen någon imponerats av Fongs pinnfäktande och kört det om och om igen med slowmotion-repris...