THE THRILL OF A KILL (2011) Norge, 84 minuter. Regi: Lars-Erik Lie.

 

 

The un-thrill of watching...

Hur var det nu Marie Fredriksson sjöng? "Duuu lilla fisköga..." Nä, "sparvöga" var det nog.

 

Kimsys (Kirsten Jakobsen) slacker-livsstil retar upp hennes mor (Toril Skansen) och efter ett bråk sticker Kimsy planlöst ut i skogen. Tyvärr är hon inte ensam utan blir snart villebråd för en perverterad mördare.

Hormorsan med ett svenskt fyllo. "Because first impressions last".

 

Jaha, ett norskt blåbär prövar sina långfilmsvingar med lite torture porn. Det hela resulterar i en norgehistoria där vi som tittare få stå med dumstrutarna. Det här skriker verkligen amatörfilm hur mycket man än försöker lägga på färgfilter och överexponerad glow. Till att börja med har vi de typiska kompisskådisarna som är helt usla. Sedan har vi klippningen som totalt saknar känsla och där man envisas med att fadea till svart hela tiden. Bruket av musik känns ganska taktlöst (pun intended) och specialeffekterna är rätt lama. Lie lyckas i alla fall få en del tjejer att lätta på paltorna för detta episka mästerverk men tyvärr inte de båda systrarna som är centralkaraktärer i filmen. Dessa två har störst potential i oklätt tillstånd men av någon anledning finner seriemördaren det lämpligast att dessa får behålla underkläderna på...

Här sitter han och...ja ni fattar.

 

Givetvis är även manus och regi ett skämt och man har arbetat in en backstory där seriemördaren som barn får utstå sin mors fylleri och horeri. Upplösningen på filmen är ganska abrupt och ger en som tittare inte mycket payoff för att man suttit igenom skiten. Detta till trots ska sägas att vi sett mycket värre våfflor än denna och vi storsinta människor på Udda Film är villiga, i vår oändliga nåd, att ge Lie & Co. ett break då detta är ett ambitiöst första försök till långfilm. Vi ger således:

BETYG: 2/7 Amatörverk fullproppat av nybörjarmisstag men ändå försöker ju norrbaggen i alla fall...

"Nä du Lars-Erik, mina pattar kostar extra att visa på film!"

Skaplig FX! Är det trä månne?

Så går det när man inte kan framföra replikerna ordentligt!

Ett jättefinger?

 

Trailer. Ugglan är med!!!

 

En trailer till. Bara för att filmen var så "bra". Den här sammanfattar spektaklet rätt hyfsat. (Ja, ugglan är med här också).

 

WELCOME HOME SOLDIER BOYS (1971) USA, 87 minuter. Regi: Richard Compton.

 

 

Home is where the hate is

Americana.

 

Danny (Joe Don Baker) och hans tre kompisar har just avslutat sin tjänstgöring i Vietnam och väl hemma bestämmer de sig för att köpa en cadillac, köra tvärs över kontinenten och pröva lyckan som markägare i Kalifornien. Under resans gång svalnar deras optimism när de får allt annat än ett hjärtligt hjältevälkomnande och frustrationen börjar byggas upp.

Glada (och utvecklingsstörda) miner till en början.

 

Den som letar efter en sleazig och rå vietnamveteranfilm lär bli besviken då detta är ett ganska långsamt drama och en ganska långtråkig roadmovie. Vi rör oss genom ett agrart Amerika där våra till en början glada veteraner möter allt annat än respekt och förståelse. Till viss del är det mysigt med denna amerikanska 70-talslågbudget men mest är det bara segt, särskilt som dialogen p g a ljudkvalitén emellanåt är svår att uppfatta. Filmens klimax känns dock förlösande.

Packat och klart för en roadtrip!

 

Det är intressant hur den här filmen tolkas ur ett sådant antikrigsperspektiv när man ibland får känslan av det motsatta då vi sympatiserar med karaktärerna som blir så illa behandlade vid hemkomsten från en konflikt ingen förstår. Det är väl förvisso positivt att man kan läsa in så måmga olika saker i filmen. Dels ur ren antikrigssynvinkel, dels soldaternas besvikelse över hemkomsten och dels tanken om att man inte borde ifrågasätta dessa "hjätars" agerande i främmande land. Eller snarare, varför de placerats där överhuvudtaget. Vi på Udda Film kan tycka att man under denna tidsperiod i USA hade den hälsosammaste inställningen till krig man någonsin haft, relativt sett. D v s starkt kritisk och ifrågasättande. Även om detta tyvärr gick ut över veteraner som inte hade något annat val än att resa till främmande land och utkämpa ett meningslöst krig ingen begrep. Tyvärr har ju kräken som styr lärt sig av denna konflikt och strypt den objektiva mediabevakningen som väckte allmänhetens vrede, så nu har vi tagit ett par steg tillbaka och har istället en militärkultur där "hjältar" som kämpar för "frihet" ska hälsas av glatt flaggviftande patrioter. Det är så man kan spy...

BETYG: 2/7 Tyvärr är det här en rätt långtråkig rulle som efterhand släpar sig mot hyfsat klimax.

"Vad har du där soldier boy? Du verkar riktigt glad att se mig."

Skönt att vara hemma och grilla igen på den där supermysiga tomten.

Yep, Geoffrey Lewis har sköna saker att erbjuda.

Party like a rockstar.

Vad nu?

 

Scen ur filmen: US finest vs. used car salesman.

 

SHOOTER (1988) USA, 90 minuter. Regi: Gary Nelson.

 

 

Att skjuta i Vietnam

Så ska man skjuta i krig.

 

Matt (Jeffrey Nordlng) är en äventyrslysten fotograf som jobbar på en redaktion i Saigon mitt under brinnande krig. Han jagar den perfekta krigsbilden och ett gig med tidningen Life och han hoppas uppnå båda dessa mål genom att haka på B-kompaniet i fält.

Schyst! Kamera med undertexter i sökaren!

 

Om man inte visste att detta var en TV-film skulle man nog snabbt gissa detta ändå då storyn känns ganska ytlig och spretig. Man känner inte alls av krigets fasor utan allt är bara skoj och äventyr. Karaktärerna är ungefär lika multifacetterade som i en Åsa Nisse-film med en fransman som förutom att skjuta fotografier även skjuter fiender, en tysk som plundrar tempel och en redaktionschef som ständigt gapar på den vietnamesiske fotolabbkillen. Mitt i allt dyker även en ung Helen Hunt upp som i en marginalroll som Matts flickvän.

En ung Helen Hunt. FYI: Dalen heter Ia Drang...

 

Märkligt är att Matt, som är så kåt på att få till lika bra krigsbilder som Robert Capa och vinna priser, samtidigt skickar in sina bästa fotorullar inkognito som den mystiske Growald vars arvode går till ett barnhem. Det går inte riktigt ihop men skapar en nödvändig bihistoria i filmen. Trots dessa ovan nämnda svagheter är det en rätt okej film som rullar på i ett bra tempo och har hyfsade krigsscener. Kan man bara förbise den smått pilsneraktiga comic reliefen och diverse luckor så går den faktikst att se.

BETYG: 3/7 TV-film och det märks. Svag story och pajiga karaktärer men ändå rätt okej.

Matt framför sitt Robert Capa-altare.

Kunde ha varit skönt att resa genom Vietnam så här istället för med ett tåg med träbänkar, modell parkbänk.

Matts mystiska alter ego.

Alan Ruck i rollen som Stork. Eller är det i rollen som en dorkig Ed Norton?

Ja ja, är det en vietnamfilm måste man ha en sån här bild.

Gots to have that sweet lovin'.

R&R i Bangkok.

 

Tyvärr inget videoklipp denna gång.

 

SURPRISE! (1996) Tyskland, 6 minuter. Regi: Veit Helmer.

 

 

Ett skönt uppvaknande

Sköna färger.

 

Efter en natt av passionerad älskog bestämmer sig en man (Max Tidof) för att montera upp en komplicerad Rube Goldberg-maskin med till synes ödesdigert resultat för sin sovande kvinna (Yutah Lorenz).

Mannen skrider till verket.

 

Se på fan! Det är en riktigt rolig liten film Helmer bjuder på i bästa cartoon-anda. Inte ett gapflabb utan mer mysrolig med sitt tempo och sköna bildspråk. Efterfärgläggningen ger en extra skön surrealistisk känsla åt filmen som nästan andas lite "Evil Dead"-humor med sin klippning och sina kameravinklar.

Här börjar det bli otäckt.

 

Storyn är rätt banal och hade kanske tjänat på en sorgligare inledning för att bättre sätta upp twisten på slutet men den fungerar ändå hyfsat och själva spänningen ligger snarare i att se hur den invecklade Rube Goldberg-maskinen ska operera i slutändan. Skojigt och snyggt jobbat.

BETYG: 5/7 Finurlig liten film som är mycket välgjord.

Kan erektil dysfunktion ligga bakom mannens handlande?

Låt fasan börja.

 

Hela våfflan.

 

NOITA PALAA ELÄMÄÄN (1952) Finland, 75 minuter. Regi: Roland af Hällström.

 

 

"Alla kvinnor är häxor"...

"Damn you Fredrik Reinfeldt!"

 

Arkeologparet Hannu (Toivo Mäkelä) och Greta (Hillevi Lagerstam) hittar en 300-årig gammal grav där en häxa påstås vara begravd. Strax efter att de avlägsnat kvarlevorna av den påstådda häxan dyker plötsligt en naken kvinna (Mirja Mane) upp i graven. Bönderna som hyrts in som hjälp vid utgrävningen förfasas och tvivlar inte en sekund på att det är häxan som väckts till liv. Arkeologerna, som arbetar för baronens son, vill inte lyssna på sådan vidskepelse utan ser till att den förvirrade unga kvinnan tas om hand på baronens slott. Snart börjar alla bete sig märkligt...

Kan det vara...Satan?

 

Finska häxerier från början av 50-talet - kan det vara något? Jo, i början är det rätt kul med det melodramatiska skådespeleriet och de yviga gesterna. Att våra bastuglada grannar i öster dessutom har den goda smaken att beröva Mirja Manes karaktär på alla klädesplagg känns ju uppfriskande i en film som är äldre än rock'n'rollen.

Standby for full frontal Mirja.

 

Ett stänk av misogynitet får vi också då karaktärerna envist tjatar om hur "alla kvinnor är häxor" och någon motvilligt konstaterar att män ock kvinnor är jämställda. Häxan, i det här fallet, förvrider på klassiskt manér vanligtvis förnuftiga och mindre dito män med sin lekfulla (och stundtals nakna) sensualism. Det finns dock en sensmoral - som på ett uppenbart sätt presenteras i muntlig form i slutet av filmen. Tur för oss som kanske annars skulle gått miste om poängen... -SPOILER ALERT- Nämligen att den synbara ondskan som häxan representerar kanske istället är en spegel för vår egen ondska. Oj oj! Det smått hysteriska slutet ger filmen en liten skjuts igen och kompletteras med moralkakan som får oss att småle.

BETYG: 3/7 Stundtals skön med sitt yviga 50-talsmelodrama och uppiggande nakenhet men ändå lite seg emellanåt.

"Bäst att vi är två som bär på denna nakna vackra unga dam."

Häxor vet vad de sysslar med.

Varför allierade sig tyskarna med finnarna under andra världskriget? Svaret ser ni här: Finska speedos!

"Ack Birgit! Jag kände dig så väl..."

Ingen häxfilm utan en skogstokig bondpöbel.

 

Tyvärr inget videoklipp denna gång.