I WAS A GOD IN BOSNIA (2010) Italien, 80 minuter. Regi: Erion Kadilli.

En krigsförbrytares bekännelser?

Förmodligen förtjänade han det.

Roberto Delle Fave levde ett miserabelt liv hemma i Italien och bestämde sig för att som journalist lämna allt och bege sig till Jugoslavien. Det dröjde inte länge innan han bytte kameran mot en k-pist och befann sig i situationer där han begick avskyvärda krigsförbrytelser. Detta är hans bekännelse.

Släpp mörkret lös!

Det här låter väl som en spännande inblick i själens mörker? Ja det tyckte vi också och gav oss på detta usla YouTube-klipp. Ja, vi snackar främst om kvalitén på klippet som är riktigt lågupplöst och osynkat med ljudet. Tyvärr är inte dessa de enda störande faktorerna utan värst är den inkompetente imbecille som översatt och undertextat filmen. Man kan tro att denne var stenad på hasch då det ibland spottades fram ett tiotal meningar utan att en textremsa dök upp. Texten som faktiskt poppade upp med jämna mellanrum var milt sagt hackig och på ganska usel engelska. Ja, man talar alltså italienska i denna dokumentär och det är vi inte så superhaja på här på Udda Film, även om vi förstod ett och annat "cazzo" som inte översattes.

Inte helt fräscht att sitta och käka cordon bleu när dessa bilder dyker upp.

Om man ska försöka förbise alla dessa förstörande element, där vi av naturliga skäl missar en del relevant information, tolkar vi ändå detta som en ganska amatörmässig dokumentär där regissören har låtit Delle Fave ägna sig fritt åt sitt historieberättande utan att försöka styra in honom på adekvata frågor. Vidare har det slängts in en del mindre relevanta klipp i usel hemvideokvalité för att öka autenticiteten på filmen. Visst de flesta är tagna av folk mitt i konflikten men de tillför inget speciellt till vad som sägs. Ett typiskt kill-your-darlings-moment är i slutet där huvudpersonen leker med sina ormar. Vad tillför detta? Kan det vara så infantilt att han är ett större äckel bara för att han kelar med ormar? Det vet vi inte om regissören tänkte men det är i vilket fall överflödigt.

BETYG: 1/7 Ja tyvärr sänker omständigheterna vad som skulle kunna ha varit ett riktigt intressant porträtt. Förmodligen skulle betyget genast höjas om man fick en adekvat översättning, men som det är nu är det bedrövligt.

Arkan är en kille vår huvudperson beundrar.

Nyanser, nyanser...

Charmig kille.

Den söta ormen lockar fram en varmare sida av Roberto.

Trailer

Hela filmen.

BATTLE COMPANY KORENGAL (2014) USA/Italien/Afghanistan, 84 minuter. Regi: Sebastian Junger.

Nu närmar vi oss

"Rengör du inte linsen omedelbart riktar jag den här puffran mot dig, fotografjävel."

I den här dokumentären återvänder vi till soldaterna i Restrepo-posteringen i Afghanistan och denna gång lär vi känna dem lite närmare.

Restrepo-posteringen må vara ett rövhål men fin utsikt har de i alla fall.

Sådär ja! I den här uppföljaren till (Restrepo (2010)) får vi faktiskt det vi efterlyste i förra recensionen. Ett närmare band till soldaterna skapas i filmen och vi får ta del av deras tankar och känslor runt situationen de befinner sig i. På detta vis blir kontexten man vill placera dem i mer överflödig och de unga grabbarna hamnar själva i fokus. Det lite ytliga porträttet i förra filmen transformeras här till ett mer engagerande sådant.

Ursäkta, men Jones måste ha en utvecklingsstörd morsa som alltid velat att han ska ägna sitt liv åt armén.

Givetvis får man höra, vad kan tyckas, ganska klichéartade utsagor om adrenalinkicken vid eldstrid och hur de där hemma aldrig kan förstå gemenskapen med mera. Vi hör detta i de flesta intervjuer med soldater från olika krig och vi ifrågasätter inte att känslan från ett krig är lika evig som tyvärr alla dessa krig är. Priset för denna kick och gemenskap är dock alldeles för högt. Det är otroligt sorgligt att människan aldrig kan lära sig att gå vidare. Äckligast är de cyniska makthavare som utnyttjar dessa äventyrslystna unga människor som utbytbara brickor i detta dödsspel. Det är dock inte de svinen denna film handlar om utan om grabbarna med kulorna vinande runt öronen och tankarna de har.

BETYG: 5/7 Okej, vi kompenserar lite för det låga betyget på föregångaren men denna uppföljare har det vi saknade i den förra.

Dags för ännu en riskabel patrullering. Pepp med lite N.E.R.D.

En ganska övergiven och "pittoresk" by.

Ett par snygga bybor.

Vi på Udda Film har aldrig någonsin sett en så pedagogisk uppvisning i vapenhantering.

Äntligen har Restrepo fått en generator så grabbarna kan få lite livsviktig el.

Det här bekanta fejset dyker upp...

Manligt umgänge.

God lycka, tillgivenhet och sex i en och samma rörelse.

Trailer

RESTREPO (2010) USA, 90 minuter. Regi: Tim Hetherington & Sebastian Junger.

Ett år i skithålet

"Yo yo yo!" Entusiastiska soldater på väg till kriget.

Dokumentärfilmarna gör en amerikansk pluton sällskap i vad som kallats den värsta stridszonen i Afghanistan.

Allvaret börjar direkt.

Man skulle kunna lovorda den här dokumentären för det ärliga porträttet av soldaterna som dagligen sätter sina liv på spel och valet på att fokusera på dessa individer istället för att brodera ut i omständigheterna runt detta meningslösa krig. Vi tycker väl att detta faktum bara gör det här till en okej dokumentär och inte en riktigt bra sådan.

Skratt och gråt är ytterst närbesläktat.

Vi har redan sett ett antal flugan-på-väggen-dokumentärer från dessa krig i Irak och Afghanistan och känner att denna inte adderar något extra. Trots att soldaterna berättar ganska öppenhjärtligt om sina upplevelser känns det inte som om man kommer dem in  på livet och blir riktigt gripen. Samtidigt svävar vårt förakt för dessa krig i bakgrunden och bristen på ställningstagande i filmen känns lite tråkigt. Även om skeendet indikerar det meningslösa med soldaternas närvaro känns det inte som om det är det man vill berätta om.

BETYG: 3/7 Kanske lite snålt betyg men i sådana här dokumentärer vill man engageras mer.

De eviga mötena med lokalbefolkningen går inte direkt framåt.

Lite sexy time mitt i kriget.

Lite så här ser väl politikerasen på kriget.

Damage control...

Kompisen dog just.

Filmens humoristiska höjdpunkt: Soldaterna dansar glatt till - Günther!

Glädjen över att skjuta en ansiktslös taliban i småbitar.

Trailer

PS. Det är valtider här i Sverige. Politiker som tycker det är en bra idé att skicka folk ut i krig bör åka ut ur ansvarspositioner med arslet före. RÖSTA BORT ASEN!

VIOLETS BLOOM AT AN EMPTY GRAVE (2014) USA, 11 minuter. Regi: Luciano Imperoli.

Mer fulciesque övernaturlighet

Jorå, han är med igen.

Karen (Karen Lynn Widoss) återvänder till sin uppväxtort för att träffa sin bror men denne är inte där utan har istället lämnat ett meddelande. Snart börjar märkliga saker hända.

De blommar...

Folket bakom (Cold Eyes of Death) är tillbaka med en ny hyllningsrulle till svunna italienska skräckfilmer och återigen har de äran att jobba med kompositören Fabio Frizzi. Den här gången känns filmen ännu mer inspirerad av Lucio Fulci och då i synnerhet hans udda övernaturliga historier.

Home sweet home, eller?

Är det då alltså ännu bättre? NEJ, är svaret. Tvärtom är vi mer kritiskt granskande än förra gången då vi värmdes av hyllningen till genren. Förra rullen var definitivt snyggare och denna känns mer video. Den blåa tonen ger vi inte mycket för heller då den bara förstärker känslan av billig video. Ytterligare B-faktorer är det alltför skakiga handkameran som klipps in i vissa sekvenser, det alltför hårda inomhusljuset som kastar skrapa skuggar och voiceovern.Man hade tydligen hyrt in Franco Garofalo, känd från "Hell of the Living Dead", för att göra broderns röst. Kul grej. Synd bara att den inspelade rösten låter som om den skickats över Skype i asdålig upplösning och därmed låter skit i filmen.

Coolast i hela filmen! Nej inte fröken Widoss. Ser ni inte kuddarna??? Värmer alla Kubrick-entusiasters hjärtan.

Vi tycker dock ändå att det är roligt att folk tar sig mödan att göra sådana här filmer och att man då får med sig gamla rävar som faktiskt gjorde originalen. Scenen med fågelattacken är ju härlig i sin fulciaktiga pajighet. De halvviskande rösterna och det maskätna liket gör oss också glada. Vi önskar att hantverket kunde ta ett kliv framåt i framtiden, även om Fulci själv stoltserade med en del kalkonartade grepp, men det handlar ju om nyanser av vad som är rätt och fel "dåligt".

BETYG: 3/7 Hyfsat generöst av oss ändå då vi ser att utvecklingen inte riktigt går åt rätt håll.

WTF?

Lite gore.

Svennes ruttna jävla lik: Nu i polotröja!

Hela filmen. Håll till godo.

RESERVOIR CATS (1968) USA, 45 minuter. Regi: Gary Graver.

A.k.a. "The Kill"...

Smakfull inledning. Var det här man fick ursäkten att använda nya casha-in-namnet på 

filmen?

En kvinna (Antoinette Maynard) blir kidnappad och våldtagen av ett gäng heroinsmugglare och
går sedan till en privatdetektiv (Walt Phillips) för att få hjälp. Privatdeckaren åtar sig
fallet men stöter på hinder av både våldsam och sexig karaktär.

Den smakfulla inledningen följs av en brutal kvinnomisshandel. Ja, så brutal att kvinnan 

lyckas skrika med två olika röster samtidigt...

Udda Film-redaktionen behövde en välspelad och sexig brottshistoria att förströ sig med så
valet föll på denna rulle vars stora dragplåster är Uschi Digart och henne uppskattar vi
verkligen för hennes *host* utmärkta skådespeleri *host host*.

Gangstrarna gillar uppenbarligen film. Man gillar även att välta staplarna av 

filmrullar.

Vi anade inte att vi skulle slängas in i en trött komedi med karaktären av en klippt
porrfilm. Det senare kändes väl knappast som någon överraskning men vi började ana att man
skojat till det med filmen när ljudeffekterna antog allt löjligare form. Tag i beräkning
att många filmer misslyckas kapitalt med sitt uppsåt och därmed blir kalkonobjekt i och med
sina skrattretande försök och detta trodde vi var fallet med denna, så att våldtäktsoffret
hade svårt att hålla sig för skratt samt att de pålagda skriken kändes helt felsynkade och
felmotiverade kändes ju inte konstigt alls. Vår kvalificerade gissning är att man från
början misslyckats med det mesta och då bestämt sig för att låta pajigheten ta över. Ett
utmärkt exempel på detta är en scen i ett grustag som är brutalt felexponerat och man då
skylt över detta med voiceovern som förklarar att det är "smog" och "It was a purple
nightmare of confusion".

En otroligt passionerad våldtäkt inleds.

Den korta längden på filmen räddar den då man inte hade orkat med dyngan i någon längre
form men i detta tidsformat fungerar den hyfsat och man kan le åt tramset. Uschi Digart
dyker inte upp förrän i filmens sista fjärdedel och medverkar då i en helt omotiverad scen
där hon får visa upp sina sköna behag. Top notch!

BETYG: 4/7 Vi är generösa med betyget idag då detta är ultradynga. En extrapoäng är bara
för fröken Digarts medverkan.

Äcklet avfyrar ett högklassigt rape face innan hans orgasm ackompanjeras av ljudeffekten 

av en valross eller nåt dylikt.

Han är privatdeckare. Det ser man på hatten.

Elvis och Svenne Hedlunds oäkta son dyker upp för att städa kontoret.

Ett svettigt jobb till synes.

Så kallad turkisk exponering.*

Det är säkert. Jobbar du på ett call center kommer du efterhand hamna i denna position. 

Yrket är fullt av bonusar!

Kameramannen felexponerade grovt på Uschi. Vi klandrar honom** inte.

Garderoben till producenten: "Det var A-kupa miss Digart hade va?"

SISTA tredjedelen av filmen. Ja vi vet. Men vadå, Uschi är ju med här.

*Ånej! Försök inte. Udda Film myntar inte ord och fraser ur rasistisk synvinkel utan här
refererar vi till det klassiskt turkiska filmhantverk vi tagit del av.
**Jaså? Feministerna ville hugga på detta antagande? Kolla eftertexterna för verifikation
av kameraMANNENS kön.