What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 24 juli 2019

SANTO Y BLUE DEMON CONTRA LOS MONSTRUOS (1970) Mexiko, 83 minuter. Regi: Gilberto Martínez Solares.



Snacka om all out monster attack!

Ja det är fan inget dåligt monstergalleri.

Santos (Densamme) gode vän Blue Demon (Densamme) upptäcker att Waldo, den ondskefulle Bruno Halders medhjälpare, har stulit den senares lik för att återuppväcka honom från de döda. Han försöker stoppa Waldo och hans zombier men blir övermannad. Halder väcks upp och Blue Demon kopieras och skickas iväg för att sätta stopp för Santo. Samtidigt planerar Halder att utplåna sin familj som han anser är roten till allt ont. Santo måste försöka stoppa den galne vetenskapsmannen.

Tjejer gör märkliga saker som inte har med sex att göra och en vitklädd farbror hårdgranskar.

Ja, ni anar kanske att detta är ett exempel på klassisk mexikansk galenskap men kanske inte vidden av det hela när vi trots allt utelämnat vilka ytterligare välbekanta monster som väckts ur sin slummer. Eller ja, välbekanta... Det är chili-varianter på dessa monster vi snackar om. Eller vad sägs om: En mumie, en varulv, en vampyr i hög hatt, en cyklop och Franquestain (LOL. Ja han heter så.) Dessutom är det även ett par vampyrbrudar och ett väldigt anonymt monster med en jättestor blottad hjärna. Den sistnämnde har ingen som helst funktion och är bara som en statist som råkar vara i den galne Halders (Fast alla uttalar hans namn "Hadler"...) labb.

Bloo Däämånn gillar att bli smekt innan match.

Eftersom det är en Santo-film måste vi förstås stå ut med en del wrestling och filmen inleds med några maskerade damer som rumlar runt i ringen och det kan vi väl stå ut med bara för att vi är äckel som gillar att titta på kvinnor. Sedan tar tyvärr Blue Demon över och det blir manligt åbäkande istället. Helt ointressant i våra ögon och vi får vänta till niominuterssträcket innan filmen kan börja på riktigt. Då tar det däremot fart ordentligt och det dröjer inte länge innan vi får sällskap av gröna zombier och den puckelryggige kortväxta Waldo som roar sig med gravplundring. När sedan ovan nämnda monster ansluter bryter hela det komiska helvetet löst på allvar.

Han må kanske inte vara så storväxt men det kompenserar han med ett mäktigt plommonstop!

Det är matiné så det blir inget sex och våldet är tämligen beskedligt. Tänk Batman-slagsmål* med wrestling-moves. Lite blod blir det dock. Mestadels är det bara en fråga om inte monstren ska charma ihjäl sina offer. Cyklopen är vår självklara favorit och då särskilt de inte helt passande närbilderna på dennes fejs mitt under tumultartade fajter.

Detta monster har ingen som helst funktion. Mexikanerna var pionjärer inom monsterstatistområdet.

Filmen är verkligen så urbota dum och uppenbarligen riktad mot en väldigt ung målgrupp. Varför man då slänger in ett musikalnummer med någon slags Mexikos svar på Gene Kelly är inte helt begripligt. Den (långa) scenen är lite som brottningssekvenserna. Någon karaktär tittar på dessa spektakel och då måste vi tittare också göra det - och då hela evenemanget. Snacka om filler! Bortsett från detta är det här en kanonrulle. Brottarna är i våra ögon nödvändiga bifigurer. Här är det definitivt monster och elakingar som stjäl showen.

BETYG: 5(+)/7 Total monster madness framkallad av en galen vetenskapsman. Ni hör ju själva! Betyget sänks bara av långa wrestling- och danssekvenser.

En zombie med ett levande hårfäste.

Indeed he is! Många chefer borde ta lärdom av den galne Halder som åtminstone har vett nog att visa sin personal uppskattning.

Just det! Varför ska bara dr. Mengele få göra det?

Vad är det där för filur?

Aha!

Världens tröttaste mumie.

En solbränd tomte bredvid...är det GG Allin...eller kanske Philthy Animal Taylor?

Monstren ger sig ut på omotiverad mördarturné.

Fasan sprider sig i stugorna.

Och blodet forsar!

Barn blir föräldralösa. LOL!

Santo är i alla fall en snubbe med stil.

Inspirationen till Led Zeppelins "Trampled Under Foot"?

Ögat är själens spegel.💗

Otroligt entusiastisk. Nästan en sexuell upphetsning i den blicken...

Aha! Inga trosor.

Eller...vänta nu...Va fan?

Vi bryter för ett dansnummer.

Tur att Franquestain har körkort. Vuxenpoäng på det!

Gore!!!

Visste man inte bättre skulle man kunna tro att hon fick utstå denna mobbning p g a tänderna.

Introt till filmen, men tyvärr har muppen som lagt upp det speedat upp hastigheten så monstrens sköna läten har Piff & Puffats upp.

Santo vs. Cyklopen.

Hela våfflan!

*Ja, 60-tals-Batman såklart. Duh!



söndag 21 juli 2019

BACKYARD VAMPIRE (2013) USA, 46 minuter. Regi: Toby Johansen.



Alla fel i boken?

Jar Jar?

James (Cory Baldwin) är deprimerad och sörjer det kraschade förhållandet med flickvännen. Som om inte det vore illa nog förföljs han även av en mystisk vampyr. Det verkar dock som om vampyren kan ha något med ex-flickvännen att göra.

Manboobs!

Då var vi tillbaka i latrintunnans botten igen på Udda Film. Det superfräscha omslaget skvallrar ju en hel del om vad man kan förvänta sig av denna film. Fast lite missvisande är det ändå. Vi trodde väl främst att detta skulle bli en fånig 0-budgethistoria där man fullkomligt skiter i handling och bara kör full gas på gore och tokerier. Fel av oss.

När offret har längre naglar än vampyren... (Notera även obligatorisk kalenderkryssning!)

Det visade sig att "auteuren" Johansen hade försökt sig på något med mer djup än så men som sagt, det djupet handlade endast om hur långt ner i en gödselstack man kunde komma. Detta borde ju förvisso ha borgat för en hel del oavsiktlig humor men icke sa Niclas. Hade man haft herr Johansen som klasskamrat på filmskolan hade man förmodligen jollrat av skratt vid visningen av våfflan men för oss som inte har en relation till honom blir kalkoneriet bara mördande tråkigt.

Kusligt.

Det mesta är fullkomligt uselt vad beträffar det tekniska men ljudet är verkligen i särklass. Med reservation för våra guldfiskminnen frågar vi oss om inte detta kan vara det sämsta ljud vi hört. Det bjuds på alla tänkbara fel man kan göra och kulminerar i en episk telefonscen där det helt uppenbart saknas ett ljudspår där personen i andra änden ska höras. Istället får vi ett helt tomt ljudspår - och då i ganska långa sjok. Det finns ett väldigt ambitiöst soundtrack av Brett Montez till filmen som inte är lika uselt som filmen men det är helt fel använt och har en klar kill your darlings-prägel.

Filma i motljus är alltid en bra idé - och blir mångdubbelt bättre när ljudspåret låter som en MP3-fil i 26kbps.

Man kan skratta lite när vampyrgalenskapen sätter igång på allvar då den glosögde regissören (som spelar vampyren) drar på sig en fräsch gummimask och löper amok. Det blir även lite "naket" i form av ett par kvinnobröst, men de är av gummi... Då är Cory Baldwins heta manboobs, som vi får njuta av i inledningen, desto äktare.

BETYG: 1(+)/7 Så asdåligt att det blir tråkigt. Plustecknet är för kastrullfajten med vampyren.

Regissören gör en  VASSSSP i ficklampans kalla sken.

Den episka telefonscenen hade inte bara skön frånvaro av ljud utan även schyst frejming.

Är man vampyr får man spela över.

Här börjar världens längsta setup. 973 inklipp på grytan senare kommer den till slut till användning.

Vampyr i full blom?

Nähevarsdö! Så här ser en vampyr i full blom ut!

Allt som är kvar när en glupsk odöd kalasat färdigt.

Den storslagna grytfajten.

Tits! Vadå? De är väl inte mer onaturliga än de på valfri dokusåpadeltagare.

Det där stativet som står lutat mot väggen där kanske man skulle ha använt lite flitigare.

Teaser

Trailer

Hela spektaklet.



tisdag 16 juli 2019

SOTTO IL VESTITO NIENTE - L'ULTIMA SFILATA (2011) Italien, 90 minuter. Regi: Carlo Vanzina.



Libanese är snäll

Richard i den ultramaskulina modevärlden.

Modellen Alexandra (Alexandra Burman) blir under en blöt kväll påkörd av en smitare. Det visar sig snart att det inte var en olycka och kommissarie Malerba (Francesco Montanari) börjar undersöka fallet. Mordet verkar ha koppling till Federico Marinonis (Richard E. Grant) framgångsrika agentur där en tidigare toppmodell tog livet av sig under mystiska omständigheter. Nu verkar någon vara på jakt efter Marinonis modeller.

Den glamorösa modelltillvaron.

Yes, vi betar även av denna sista del i denna milanomodellmördartrilogi. Borta är både det sköna och det äckliga 80-talet då det tydligen tog 23 år för att sätta punkt för denna trilogi. Vi befinner oss alltså i hyfsat modern tid, även om Facebook diskuteras som den senaste flugan i filmen.

Alexandra Burman svävar graciöst i luften innan hon landar soft på asfalten.

Filmen känns gjord för TV vilket accentueras av att det råkar vara en TV-rip vi kollar på. Den är inte längre speciellt giallo utan mer som vilken snygg TV-deckare som helst. Detta är ändå ett fall framåt jämfört med den osköna andra delen som totalt saknade själ. Vi blir här genast glada över ett kärt återseende i form av Francesco Montarnari som spelade huvudrollen i en av våra italienska favoritserier "Romanzo Criminale". Han är här betydligt trevligare än när han spelade den lynnige gangstern Libanese.

Va fan? Libanese med en polisbricka??? Does - not - compute...

Den här rullen är väldigt tam vad beträffar mord och sex så den är nog inget för giallo- eller skräckentusiasten. När Alexandra blir påkörd i början försöker Vanzina göra någon grej av hennes död då hon långsamt, i olika vinklar, svävar genom luften innan hon landar i fortsatt slowmotion på asfalten. Nej, det är inte så snyggt som ni kanske tror utan mest bara fånigt. Däremot är filmen på det hela ganska snygg och vi bjuds på väldigt fina miljöer i form av allt från Milano till Fjällbacka (!).

Bekant ställe.

Richard E. Grant, som alltid skänker en viss fjollighet till sammanhangen han är med i, passar m a o bra i rollen som den homosexuelle Marinoni. Nej, vi snackar inte om någon lökig stereotypfjollighet här. Det som däremot är lite smått komiskt är när han ska vara den store designer-"artisten" och får diverse märkliga ryck. Mindre komiskt är samspelet mellan kommissarien och hans assistent (Vincenzo Zampa) som också är ganska fånigt. Assistenten har en touch av comic relief vilket som ni vet är en dödssynd.

BETYG: 3/7 En inte alltför uppseendeväckande historia men ändå rätt trevlig och snygg.

Lukten är det första en modellagentur undersöker när de rekryterar toppmodeller.

Portiern talar med all tydlighet italienska.

Ah! Fantastiskt fina Bassano del Grappa som till skillnad från Milano inte bjöd Udda Films utsände på några obehagliga överraskningar.

Se hur denna slaktfålla leder rakt till en av Roms största turistfällor. Ej rekommenderat av Udda Films utsände.

Hey! Som svenska medborgare blir vi djupt kränkta av de italienska glåporden. 😭

Tur att de filmar Milanos berömda dom i detta perspektiv så inte kameraskygga säkerhetssnutar kommer i bild.

Se med vilket förakt hon tittar på den kortväxta mannen...

...och vägrar dessutom ta i hand. Är hon en total achondroplasiafob* eller?!

Mord och nekrofili går alltid hand i hand.

Smygande comic relief.😟

Homosexualitet tydliggörs...

...varpå "rolig" assistent reagerar.😑

Det närmaste vi kommer giallo.

Fast det är mer pervo än giallo.

NU känner vi igen dig Libanese!😊

Är det nån som hånar bensinupproret?

När det ska städas i Udda Films hemmabio.

Mer vykortsporr.

Jamen självklart besöker de ett institut när de är i Schweiz. Kan det vara tandkräm de forskar i?

Goa västkusten i form av Fjällbacka. (Ja, alltså inte Goa på västkusten i Indien.)

Trailer

*Ja ni hajar säkert vad den fobin går ut på. En fobi som Lindsey Lohan tydligen tillskriver sig då hon drabbas av panikångest vid möten med småväxta.