Udda film: STUKAS (1941) Tyskland, 98 minuter. Regi: Karl Ritter.

lördag 12 mars 2016

STUKAS (1941) Tyskland, 98 minuter. Regi: Karl Ritter.

Äppelkäcka svarta husarer

Där har vi den!

Det är försommar 1940 och Tysklands invasion av Frankrike är i full gång. Vi följer en skvadron entusiastiska störtbombarpiloter som manövrerar de fruktade Stuka-planen. Med liv och lust kastar de unga männen sig in i hetluften, beredda att dö för Fäderneslandet!

Nöjda med sitt värv.

Vad vi just bevittnat är en tvättäkta nazifilm från tiden då Hitlers imperium stod på sin topp. Med tanke på det är det lite förvånande att vi inte exponeras för diktatorns nuna eller ens ett "Heil Hitler" i hela rullen. Hys dock inga illusioner om att detta skulle vara något annat än en superpropagandafilm.

Ti-hi fniss...

Vi förfäras inte så mycket av det idiotiska hyllandet av att dö för fäderneslandet utan mer av hur konsten snabbt degenererar i en utvecklingsstörd diktatur. Jösses vilken klasskillnad det är på denna film och den elva år tidigare Westfront 1918 (1930) vi såg innan denna. Den tidigare förbjöds naturligtvis i Nazityskland då den sågs som defaitistisk och att servera något med en uns intelligens vore ju ett brott mot det ideologiska fördummandet man för fullt implementerade. Inte helt olikt dagens hollywoodkrigsfilmer eller TV4-"dokumentär"-serier om nyttan av svenska soldater i Afghanistan. Tänk om Jimmie Åkesson och hans förtäckta nazihord skulle få makten här i Sverige. Vi skulle inte få se annat än Åsa Nisse, filmer om Karl XII och patriotiska mongofilmer på bio. Alla vi som älskar "degenererad konst" skulle nog snabbt bli internerade i något skånskt läger för att fostras om till lydiga små nassar.

Kan du ge dig fan på!

På ett decennium hade alltså filmkonsten totalt förfallit i det kulturella Tyskland och man märker vilket järngrepp Goebbels hade om kulturutbudet, även om han kanske inte tyckte detta var ett mästerverk, men filmen tjänade sitt syfte på ett utmärkt sätt. Fördummandet uttrycker sig i en enorm äppelkäckhet från karaktärernas sida. T o m när man blir nedskjuten bakom fiendernas linjer finns tid att dra några präktiga skämt och märkligt nog medför inte skottskadorna några fåtal piloter ådrar sig några större smärtor. -SPOILER ALERT- "Höjdpunkterna" i filmen är när patriotiska dikter citeras, när man läser brev från en mor till en fallen och framför allt när en nedstämd pilot får stridslusten (och livsglädjen) tillbaka när han lyssnar på Wagner! Avslutningen är inte heller dum när filmen plötsligt förvandlas till en musikal där piloterna i sina störtbombare stämmer upp i avslutningsmelodin "Stuka-Lied", som förstås blev en hit i Nazityskland.

Vi gillar när Küken gör bra ifrån sig.

Småpojkarna inom oss förförs dock av de mytiska maskinerna som spred sådan skräck och ödeläggelse i Europa och Nordafrika. Stukan är den i särklass coolaste mördarmaskin världen någonsin skådat. Det ofta svarta planet med sina klassiska V-vingar och skrikande jerikotrumpeter talar direkt till det pojkromantiska centrat i hjärnan och man hypnotiseras av dess skönhet och glömmer vilket oändligt lidande den ställt till med. De små hitlerjugend-gossarna måste ha varit i extas i de tyska biosalongerna. Det bjuds på en hel del flyg-action i filmen och trots mängder av dokumentära bilder är realismen ganska frånvarande. Vi finner det lite udda att piloten mitt i en störtdykning kan trotsa de enorma G-krafterna och vända sig om och fyra av ett äppelkäckt leende till sin akterskytt. På tal om filmens akterskyttar, dessa har inga större problem med de långt överlägsna brittiska jaktplanen som stundtals attackerar våra "hjältar". Alla stridsscener till trots blir det monotont och tråkigt. Vi kan i alla fall trösta oss med att en av karaktärerna hette Küken!

BETYG: 2/7 Knapp tvåa till detta pekoral som lyckas vara tråkigt trots vackra mördarmaskiner och knasig ideologi.