THE HATEFUL EIGHT (2015) USA, 168 minuter. Regi: Quentin Tarantino.

Taran-teater

På 70mm får man plats med halva Wyoming (eller Colorado som det egentligen är).

I ett vintrigt Wyoming, någon gång efter det amerikanska inbördeskriget, susar en diligens fram med prisjägaren John Roth (Kurt Russell) och hans fånge Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). De är på väg till Red Rock där Roth ska överlämna sin fånge. En storm är dem dessvärre hack i häl och de har bråttom att hinna till Minnies handelsstation där de kan söka skydd. Två främlingar hinner dock haka på innan de når fram och väl på plats möts de av ytterligare främmande ansikten. Ingen tycks vara den de påstår att de är och stämningen i handelsstugan är tryckt och riskerar eskalera.

Total filmpoesi!

Tarantino är tillbaka och i och med att han är så pass etablerad måste pendeln svänga till hans nackdel och om man ska vara riktigt cool behöver man nog gå i polemik med hans skapelser. Detta tänker vi dock inte göra då vi ännu en gång uppskattade vad regissören hade att bjuda på. Så då var det sagt.

Shane!

Redan i inledningssekunderna förförs vi av maestro Morriconnes fantastiska musik. Vi är glada (förmodligen inte lika glada som Tarantino själv) att regissören istället för att använda gammal skåpmat från geniets nothäften faktiskt fick mästaren att skriva originalmusik och det tycks inte finnas någon ände på den italienske legendens skaparkraft!

"Tally ho old chum!"

Efter några vackra vidvinkliga exteriörscener samt filmpoetiska betraktelser av draghästar i arbete, utmärkt orkestrerade av Robert Richardson som skötte A-fotot, hamnar vi vartefter i filmens huvudsakliga skådeplats: Minnies handelsstation. Här sätter ett slags kammarspel igång för här är det främst skådespelarna som för handlingen framåt med sin interaktion. Naturligtvis glömmer inte Tarantino att det är filmmediet han jobbar med så bildvinklar och vidare kamerapoesi från Richardson fyller skickligt i mellan dialogbitarna. Det som är så roligt är att Tarantino använder teaterns berättarform och då till oss som verkligen inte är några teaterfans och säkert många med oss. Man skulle då lätt kunna tro att en redaktion fylld av bokstavskombinationsmuppar som vi skulle tråkas ut efter en minut eller två men så är icke fallet.

Det finns inget dåligt väder...

Vi är bara lite kluvna när det gäller skådespeleriet. Å ena sidan för ensemblen skickligt handlingen framåt men å andra sidan blir det ibland lite väl teater över agerandet. Det är dock bara en smärre distraktion. Vi imponeras däremot särskilt av vår gamla favorit Shane...förlåt, Walter Goggins som bara växer med det ökade ansvar han får. Samuel L. Jackson är som vanligt en klippa. En annan gammal favorit, Tim Roth, kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt. Michael Madsen känns lite för High Chaparall och annars duktiga Jennifer Jason Leigh är den mest teateröverspelande.

En vacker stund mellan män.

Storyn är en hederlig gammal "whodunnit" men samtidigt med schysta passningar till dagens samhälle som fortfarande lider av den eviga rasismen. Alltså är det inte bara svart mot vitt utan även en mexikan, spelad av Demián Bichir, finns representerad. Det berömda tarantinovåldet dyker självklart också upp men har kanske inte den framträdande roll som många förväntar sig. Även den svarta humorn visar sig titt som tätt och vi bryter i ett och annat asgarv i Udda Film-soffan.

BETYG: 6/7 Nej, mot all förmodan blir vi inte besvikna på Tarantino den här gången heller. Mannen är helt enkelt briljant!

Bruce Dern gestaltar skräcken hos en gammal sydstatsgeneral när...

...en sådan här herre får ett övertag.

Jennifer Jason Leigh plinkar på en kanske inte helt tidstypisk gura.

Det får henne att lägga gitarren åt sidan och öva inför en roll i en tysk porrfilm istället.

"Pill poppin' time, y'all!"

Trailer

Oscar-konceptet är ett urvattnat skämt men här är i alla fall en herre som verkligen förtjänar all hyllning han kan få.