HELL IN THE AEGEAN (1970) Spanien/Italien/Grekland, 82 minuter. Regi: Vasilis Georgiadis.

Hell in the filmarkivet

Brittisk och grekisk soldat. Fulast hjälm vinner.

Nazisterna drar in som en ångvält i Grekland och det står snabbt klart att landet kommer att falla. Man behöver då rädda landets guldreserv. Guldtackorna ska smugglas till London ombord på ett sjukhusfartyg men tyskarna får nys om saken från en spion ombord och attackerar skeppet. Fartyget tvingas fly till Kreta där tyskarna fortsätter jakten på den grek-brittiska styrkan som landvägen försöker ta guldet till en säker brittisk hamn.

Den "svenska" journalisten Anna Gordon.

Man ler lite när de klassiska exploitation-förtexterna rullar igång. Svartvita gamla arkivbilder på tyskarnas framfart tonsatt med tyskarnas äppelkäcka gamla marschlåt "Heili heilo". Det är som vilket nazisploitation-intro som helst. Riktigt så kul ska vi dock inte ha det utan det här är en typisk eurowar-historia med mycket pang-pang och inte alltför mycket omsorg om historiska detaljer.

Heil heil! Tyvärr inte alltför många klassiska naziaccenter. Förvånansvärt mycket äkta tyska talas dock - vilken mitt i en scen plötsligt kan ändras till engelska. 😊

Under filmens första hälft är det så mycket inklippta svartvita arkivkrigsbilder att man sedan under andra hälften förvånas över hur mycket avancerat krigsmateriel man lyckats skaka fram. Märklig diskrepans där. Budgeten kanske skiftade rejält under filmningens gång? Manuset är även det lite rörigt med knepiga karaktärsintroduktioner som exempelvis den brittiske officeren i filmen inledning som sedan visar sig inte ha någon större roll i filmen. Till slut verkar man bestämma sig för att den unge grekiske soldaten Politis (Nikiforos Kallergis) är en slags semihuvudkaraktär.

Den sorglöse mystiske fripassageraren.

Skit samma! Vi förväntar oss inga gripande personporträtt i en sådan här film och det är ändå alltid lite charmigt med dessa gamla dussinkrigsrullar från främst Italien, även om den här mest har grekisk prägling. En detalj som vi tyckte var riktigt synd var när det i en scen plötsligt seglade ner ett gäng färgglada (!) fallskärmar. Vi ville verkligen att det skulle vara tyska fallskärmsjägare som stod för denna färgprakt, vilket hade varit en guldfjäder i kalkonhatten, men tyvärr var det bara en leverans av något.

BETYGT: 3/7 Helt okej pang-pang för genren trots rörigt manus och "flytande" budget.

En fin gammal Stuka anfaller i svartvitt.

"Ha ha ha! Vi har ett klart övertag, för vi är i färg. LOL!"

Kurs 1A på journalisthögskolan: cockteasing.

För tydlighetens skull springer grekerna omkring med traditionella huvudsjaletter. Självklart bjuds även på mycket bouzouki.

Rainbow warriors? Nejdå. Bara lite leveranser till partisanerna.

Politis farsa är dominant och burdus och bufflar sig helt sonika in som ledare i den topphemliga operationen. 😀

Föga känt faktum om förintelsen är att nassarna hatade alla som hette Robert Brown. Här avrättas två stycken summariskt.

Från insprinklade svartvita arkivbilder till detta är steget ändå rätt stort.

Det drar ihop sig till strid när Fallschirmjäger landar i närheten av våra hjältar.

Det här måste grekerna älska - när filmen dubbas till ärkefiendespråket turkiska.

Se hela våfflan och få OCD-attack över materielfelaktigheterna. 😊