What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 28 oktober 2019

RABID (2019) Kanada, 108 minuter. Regi: Jen & Sylvia Soska.



Ingen penisavund

(sic!)

Den hunsade grå musen Rose (Laura Vandervoort) drömmer om att få göra sina egna modeskapelser men finner sig istället vara den store modedesignern Günters (Mackenzie Gray) dörrmatta. Efter en svår trafikolycka förändras allt då Rose genomgår en experimentell stamcellsrekonstruktion av sin sargade kropp och återvänder vacker och med flödande kreativitet. Om det nu inte bara var för de mystiska biverkningarna av ingreppet..

Alla skrattar åt den fula ankungen.

Remake-tajm igen på Udda Film. Fast begreppet remake innefattar ju nuförtiden fria adaptioner av originalverken och så är ju fallet med denna film. De flesta remakes är dessutom upphov till tandgnisslande från konservativa filmfans som hatar att se sina gamla favoriter massakreras av nytolkningar. Äsch, nu var vi elaka. Man behöver inte vara ett dugg konservativ för att pissa på de flesta remakes då de helt enkelt oerhört sällan kommer i närheten av originalfilmernas glans. Skulle systrarna Soska kunna bryta den normen?

Stackars flicka. Hon har ärr, oförmåga att applicera smink och - håll i er - glasögon!!! 😲😰😱

*Dramatisk paus* Eh...nej! Det ska väl dessutom sägas att trots det nostalgiska skimret runt David Cronenbergs originalrulle var den inte världens bästa film. Den var en av de där magiska rullarna som poppade in i många ungdomars (läs: barns) bylsiga VHS-apparater när den kusliga videovåldsvågen drog över Sverige i början av 80-talet* och skolgårdarna fylldes av målande beskrivningar av de blodiga scener de privilegierade barnen vars föräldrar hade videobandspelare hade fått se. Originalet hade dock sin charm med den hyfsat duktiga porraktrisen Marilyn Chambers i huvudrollen, den sköna domedagsstämningen när smittan spreds och patruller åkte runt med sopbil och plockade upp lik samt den oavsiktliga skjutningen av en jultomte (ACAB!!!).

Inte underligt att Günter har Schadenfreude.

I den här återberättelsen har vi flyttats till en plastig modebransch i nutiden och vad som är ännu plastigare är alla karikatyrkaraktärer som presenteras. Huvudkaraktären Rose går i bräschen som inte helt övertygande "ful ankunge", bara för att hon har glasögon och några ärr. Lika trovärdigt som när kamerakåta bimbos tar på sig stora hipsterglasögon och kallar sig nerds. Günter är dock i en klass för sig. Han ska alltså vara tysk stereotypfjollig designer men första gapflabbet rullar redan ut en halvminut in i filmen när man på en stor reklamtavla kan läsa "Haüs of Günter". Lika tyskt som Häagen-Dazs. Man kan sedan fnittra åt att han ser ut som en Steven Tyler i drag med en buttericksperuk ända tills vrålflabbet är tillbaka när Günter plötsligt kommenderar "Schnell, raus!" när han vill att modellerna ska ställa sig på rad. LMFAO! Vi har svårt att tro att systrarna är så korkade att detta skulle vara seriöst menad dialog men frågan är då varför man då slänger in sådan uppenbar humor i detta sammanhang. Detta är ju ändå långt från en komedi.

"Listen to me Rose. ♫Valk dzis vay, talk dzis vay!♬"

Även om den mysiga virusstämningen från originalfilmen nästan är helt frånvarande i denna rulle tycker vi ändå att den är rätt underhållande i sin ytlighet men under tredje akten börjar det spåra ur ordentligt med lökiga effekter där systrarna Soska tydligen inte tyckte en liten minipenis i en armhåla var tillräckligt utan smackar på ordentligt så tankarna nästan går till Cravens version av "The Thing". Även själva berättelsen kollapsar i slutet och man är bara glad att det tar slut.

BETYG: 3(-)/7 Kanske t o m lite generöst betyg men det ytliga tramset var ändå rätt underhållande...nästan hela filmen.

Den hunkiga fotografen bjuder ut den fula ankungen. Det är väl inget konstigt med det?

Fejset du inte vill i spegeln dagen efter.

Den där veganismen är ändå lite konstig.

The male gaze.

Systrarna Soska vill verkligen tydliggöra sin uppskattning för Cronenberg.

Onkel Kånkels okända syrra får många roller nuförtiden.

Inte nog med att Rose fick nyllet totalt rekonstruerat, hon lärde sig även sminka sig!

Tråkigt när skådisarna börjar bråka på set:et.

Den ultrastereotypiske douchebag-regissören tar det dock chill.

När en hårdrockare bara måste få headbanga.

Varför visar ingen Schadenfreude åt Günters Musse Pigg-skor?

Inte alls lika kul som i originalet. Dock ACAB.

Plötsligt blir det en Marilyn Manson-video.

"Pliz line-up. Schnell, raus! Moof, moof, moof!" 😂😅😆

Kirurgen vill inge förtroende och få patienter att slappna av så han har satt upp lite rogivande konst på kontoret.

Jaha? Verkar som om viruset kommer komplett med en C-filmsdemon.

Problemet med penisavund är löst.

Ålrajt then...

"Vad är det för fel på mig doktorn???" 
"Lugn, lilla du. Det är inget farligt. Du håller bara på att förvandlas till Alice Cooper."

Trailer

*Även om "Rabid" kom 1977.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar