THE DIRT (2019) USA, 107 minuter. Regi: Jeff Tremaine.

Mötley Cringë

I glada vänners sällskap.

Detta är historien om 80-talshårdrockens bad boys nummer ett: Mötley Crüe. Vi får följa bandets historia baserad på boken "The Dirt".

Den där milleniefrillan ser ju jävligt 1973 ut... 😑

Ännu en musikbiografi till film och denna gång med en bakgrund man skulle kunna göra allt från porrfilm till tragiskt drama av. Istället bjuds vi på en föga överraskande kalkon. Ja, det var ju dömt att misslyckas. Vi är ju gänget som håller flaggan när det gäller att fördöma filmer som vågar sig på att porträttera kända musiker eller ja, kanske biografier i största allmänhet. Men just musik, som vi älskar, är ett ämne där man snabbt lägger krokben för sig själv om man vill porträttera någon känd artist.

Att strategiskt placera en Jack Daniels-flaska i bild är inte ett dugg töntigt. 😏

Nu är det inte bara det faktum att man gör ett ostigt porträtt av bandet. Tremaine försöker anlägga en slags putslustig Scorsese-stil med bandet som narratörer*, som också bryter fjärde väggen då och då. Det känns ju förstås bara pinsamt. Bakom alla fåniga peruker finner vi även en del plågsamma skådespelarprestationer, men här vill vi främst lägga skuld på skämsigt manus och usel regi. Agerandet i "This is Spinal Tap" känns i jämförelse långt mycket trovärdigare - och då är det en parodi!

Cool tisha dock.

MEN... eftersom vi var helt hundra på att detta inte hade en chans att flyga kunde vi luta oss tillbaka och bara fnissa åt skeendet. Det är trots allt lite småmysigt när det första man hör är "Red Hot" puttra i bakgrunden på filmens inledning. Vi var aldrig några jättefans av Mötley Crüe, även om en av redaktionsmedlemmarna är så asgammal att han såg dem på Hovet 1984 och tyckte det var svinbra (LOL). Ja, faktum är att han t o m tyckte Mick Mars ensamsolo var svincoolt! (ROFL)** Crüe måste vara tidernas mest överskattade band men ovan nämnd bok de släppte hjälpte till att cementera deras legendstatus som backanaliska dårar. Detta blir också ett av filmens problem. Verkligheten (Nåja, i alla fall enligt boken...) överträffar med stormsteg filmen.

Jo faktiskt. Rockstjärneaspirerande ungdomar gick faktiskt klädda så här när det begav sig.

Vi kan ändå tycka att filmen är rätt underhållande och de tafatta försöken att både porträttera alla inblandade och dessutom försöka sprinkla in lite emotionella element har ju ett visst kalkonvärde man kan garva åt. Att man sedan tagit gigantiska "konstnärliga friheter" med vad som hände och när skiter vi blankt i. Vi bryr oss inte heller om felaktiga instrumenthanteringar o dyl. Vi har sett mycket värre än i denna film. Nej, vi kan t o m gilla att småskämmas lite å filmskaparnas vägnar. Det känns stundtals väldigt billigt och försöket till episk avslutning faller som en ångvältad pannkaka när det ser ut som budgeten tagit slut. Med så många "producenter", däribland bandmedlemmarna själva, borde man väl kunnat skaka fram lite mer deg till produktionen? Denna Netflix-film borde f ö blivit en TV-serie istället, så man hade sluppit att panikhasta genom ett par decenniers intensiv tokhistoria.

BETYG: 3(+)/7 Låt er inte luras av vårt generösa betyg. Detta är en pinsam film - men underhållande.

Ahh! Vi har alla varit där. *Nostalgitårar trillar ner för kind*

Löjliga peruker blir det gott om.

Fräschast är ändå Mick Mars. 😄

Den såg vi aldrig komma...*host host*

Vi försökte lista ut vad som var så satans bekant med Mick Mars...

...och mannen med den knasiga peruken är ju för fan tortyrpervot*** från "Game of Thrones"! LOL.

Vårt älskade Fabulous Forum! "Showtime" var mer förknippat med LA Lakers här än med alla världsartister som uppträdde i arenan. Här dock i sin blåa 90-talsskrud trots att det ska föreställa tidigt 80-tal. Innan Wayne Gretzky värvades till LA Kings (som också nyttjade arenan) i slutet av 80-talet var fasaden roströd.

Det går inte att se denna scen utan att tänka på Marky Mark i den där andra hår-metal-filmen... 😊

En klassiker ur rockhistorien: Ozzy sörplar i sig Nikki Sixx urin.

Klassiskt sätt att snorta kola.

Någon på vår redaktion hade faktiskt sådana brallor, fast ÄNNU MER spandexiga! 👍

Jeff Tremaine snor en sida eller två ur Jonas Åkerlunds bok.

Fräsch ändå.

SPOILER ALERT!!! Eller..?

LO-ho-ho-ho-LOL!

Cringe-VM när medlemmarna synkroniserat dyker upp i episk promenad.

Här är scenen där man vill ha 19 000 personer framför aktörerna men får nöja sig med en trave lastpallar och några CP-kannor**** med fina färgfilter på.

Trailer där ytterligare misstag begås. "This story is true" heter det.

Det här var ascoolt när det kom. Faktiskt.

*Inte ett helt kosher svenskt ordval kanske men i detta filmsammanhang flyger inte "berättare" eller "berättarröster"!

**Okej, Det räcker nu! (Redaktionsmedlems anmärkning)

***Sure, som om vi skulle komma ihåg ett enda karaktärsnamn från den serien...

****Nej, vi försöker inte göra oss lustiga över folk med cerebral pares. Vissa scenljuslampor kallas faktiskt så.