DIO: DREAMERS NEVER DIE (2022) USA, 116 minuter. Regi: Don Argott & Demian Fenton.

Omskakande nostalgi

Wendy hör röster.

Den första auktoriserade dokumentären om sångaren Ronnie James Dio där hans fru Wendy och många kända kollegor medverkar.

Ja, det kan man lugnt säga.

Efter Ruggero Deodatos dödsbud ville vi avsluta året med något trevligt istället så vad kunde då vara bättre än att gå i barndom och dyka djupt ner (likt en kedjad präst...) i en nostalgisk ocean av ljuv musik? Vi undslapp dock inte tårarna då man konfronterades med vad världen gick miste om när den mäktige sångaren kilade vidare för ett drygt decennium sedan.

Inte bara svenska älgskyltar som är populära att sno.

Vi tycks ha en förkärlek för dessa inte alltför originella musikdokumentärer med de sedvanliga intervjuparaderna, arkivbilderna och lite snygga animationer som binder ihop det hela. Här hade man dessutom slängt in några nyinspelade scener där skådisar illustrerade vissa händelseförlopp. Lite småtöntigt kanske men inte alltför störande.

Samtidigt som han råddade ljuset, tydligen.

Som vanligt är det tittarens (vår) kärlek till ämnet som gör filmen till en sådan fin upplevelse. En dokumentär måste nog vara ganska uselt gjord för att störa det faktumet och det är inte den här på långa vägar. Somliga av oss här på redaktionen har ju växt upp med Dios musik så det krävs ju inga filmiska överdåd för att framkalla rysningar av välbehag eller tårar av nostalgi.

Nej, det är inte efter en hårtransplantation.

Den något friserade storyn tar oss med från Dios barndom till den slutliga kampen mot cancern och bjuder på många sköna nedslag i musikhistorian denne legend (i ordets rätta bemärkelse!) skapade. Förutom alla kända monsterkonstellationer till band han varit med i skickas även en blinkning till singeln "Love is All" som han gjorde med Roger Glover från Deep Purple, vilket är riktigt coolt. Det kan ju ha och göra med att det är Dios första guldskiva. 😉

BETYG: 6/7 Underbar och välproducerad nostalgi. En av musikens absoluta kungligheter porträtteras på ett bra sätt.

GOTT NYTT ÅR MOFOS!

Nakenchock!

Men Glenn, du älskar ju ALLA. 😊

Lita Ford surar på flickrummet, bland häst- och Ritchie Blackmore-affischer.

Ja, en del av Roger Glovers hår blåste av då.

Klart att man kan hitta en flarra giallo-blask på The Rainbow Bar & Grill.

Wendy Dio ramlade in i en kort statistkarriär och fick då bl a knåda ryggen på Sly Stallone i klassiska "Death Race 2000".

Nej, men den här sättningen släppte ändå en sjuhelvetes bra platta.

Ozzy får här vara posterboy för kolakonsumtionen på 70-talet.

Dio kunde sannerligen backa upp det självsäkra uttalandet.

Rob Halford blev djupt imponerad.

Mick Wall illustrerar.

Vinnie Appice hade lite svårt att förstå de mustaschoida bandkamraterna i Black Sabbath.

Vinnie sitter på en musikalisk skatt.

Se inte så förvånad ut Vinnie. Ni var tajta som satan redan från början.

Don Dokken skäms lite för vad han pysslade med...

...samtidigt som Dio var lite mer metal.🤘

Jo så heter ha...hen! Går inte att hitta inom demonologin.

Självklart är denna gamla pärla med i dokumentären.

En av våra redaktionsmedlemmar beklagar att han var en smula för gammal för att imponeras av denna älskvärda scenshow när den rullade genom Stockholm men han låter meddela att han ändå uppskattade den ur ett lökperspektiv.

Ronnie och Roger Glover gör sin bästa Beatles-imitation och får en guldplatta för besväret.

Stackars Craig. Ett mer misslyckat ensamsolo än det under ovan nämnda konsert har sällan skådats. Det slutade med att han lackade ur och drämde guran i golvet.

Underbar bild där Ronnie äter druvor - på ett oerhört metal vis. 🤘😆🤘

Teaser

När man tar skapandet av ett skivomslag på allvar.

Klart det här segmentet måste vara med! ⭐

Hela jävla våfflan!