BORN FOR HELL (1976) Frankrike/Italien/Västtyskland/Kanada, 92 minuter. Regi: Denis Héroux & Géza von Radványi.

Våld i en våldsam värld

Om Rambo hatade kvinnor och hade legat med sin egen syrra.

Cain (Mathieu Carrière) är en amerikansk soldat som är på väg hem från kriget i Vietnam. Han blir dock strandad i det våldsamma Belfast utan några pengar att ta sig vidare. I hans sjuka hjärna tar en plan form att råna ett gäng blivande sjuksköterskor som är inhysta i ett pensionat. Hans planer förvrängs snart av hans misogynitet och förvandlar rånet till en brutal mardröm för offren.

Rökpaus efter att ha släpat ut döende snubbe från ett IRA-bombdåd i den lokala kyrkan.

Vårt sjätte sinne för intressanta filmer plingade till rörande den här rullen och vi tänkte att den kunde vara ett spännande avbräck bland alla lågbudgetkalkoner vi plöjt på sistone. Detta är förvisso också en lågbudgetfilm men då med betydligt bättre förvaltade slantar än de flesta.

Det är inte som ni tror...eller?

Inte heller denna gång svek vår intuition oss då vi fick presenterat ett hårdkokt och välspelat drama som var betydligt brutalare än många gore-fester som passerat revy. Carrière är väldigt bra som den psykotiske soldaten och euro-ensemblen av kvinnor som spelar sköterskorna känns mer genuina än de flesta bimbos som brukar vara kanonmat (eller valfritt mordvapen) i sådana här våfflor.

Den lille vietnamesen har också åsikter om kvinnor.

Berättelsen är baserad på Richard Specks mordorgie i Chicago 1966 men faktumet att handlingen är förlagd till ett krigshärjat Belfast samt att nyhetsklipp visas i filmen från konflikter runtom i världen talar för samhällskritiska motiv av filmskaparna. Man skulle kunna se Cain som ett mikro-USA som landar i ett inbördeskrig han inte begriper eller bryr sig om och där tar ut sina frustrationer genom mord och våldtäkt. Även den psykologiska aspekten är intressant då sveket från Cains mor i barndomen skapat ett misogynt monster.

BETYG: 5/7 Intressant, välspelat och hårdkokt.

Män däremot...

Bristen på kompetenta läkare är inget nytt fenomen.

Har vi lärt oss nåt av filmernas värld är det att sexarbetare också behöver arbetskläder i form av asfula peruker.

LOL! Ja, det är "Hi ho diddely-da" på riktigt här. 😀

Man säger faktiskt "tack" när psykopater bjuder på tårta!

Bara en vanlig konversation goda vänner emellan.

Ja jo, vi är ju trots allt i Nordirland.

Det visar på stort engagemang när skådisarna tatuerar in filmens titel på armen.

Cain är socialt osmidig.

Passionerat psyksjuk.

En flugsvampsspeldosa som spelar japanska folkvisor*? Trippy dude...

Cain försöker bara hjälpa tjejerna med deras spirande lesbianism.

Jo men så är det nog.

Ahh! Ett par vintage Chuck T All Stars! 💗

Filmens inledning (I brist på trailer).

Klart kontrapunktiskt soundtrack. Inte bara George A. Romero som gillade lökig musik. Notera ironin gällande kompositörens namn...

Hela rullen!

Vi var tvungna att visa upp detta superexempel på hur man älskar att försöka vilseleda publiken. 😊

*Eller så vill vi bara det när det egentligen är ett Mendelssohn-stycke...eller?