BLACKBIRD (2022) Irland/Storbritannien, 88 minuter. Regi: Michael Flatley.

Lord of the hats

Låtom oss bada i Michael Flatleys maskulina skönhet.

Efter att hans själsfrände brutalt avrättats av terrorister under ett misslyckat uppdrag bestämmer sig Victor Blackley (Michael Flatley) att lämna agentgruppen Chieftains för att bli hotell- och nattklubbsägare i Karribien istället. En dag dyker dock en gammal flamma (Nicole Evans) upp i sällskap med den inte alltför hederlige affärsmannen Blake Mollenaux (Eric Roberts). Victors gamla kollegor kollar upp denne och inser att han är där för att genomföra en affär som skulle landa en dödlig formel i terroristers händer. Problemet för Chieftains är nu bara att övertyga Victor om att agera då han vägrar att gå tillbaka till livet som agent.

Jaha...det är det DÄR som är Blackbird.

Vi snör på oss stepdojjorna och bänkar oss framför the Lord of the Riverdance hajpade vanity project. Vi är lite smått oroade över hajpen och hungern att hitta en ny kultfilm att skratta åt som finns i vissa filmkretsar. Vi förväntar oss här mest en cringe-fest. Låt oss dansa in i denna recension!

Michael är så magnifik...

Ja jo, detta är sannerligen ett vanity project i ordens rätta bemärkelse. Ett superinfantilt manus placerar farbror Flatley i en avundsvärd position där han är oumbärlig när det gäller att rädda världen; genomtät så han på en ingivelse kan öppna svindyr rörelse på exotisk ort; dessutom ha sina forna toppagentkollegor som anställda (Då de tycks ha ett behov av att följa Victors nycker istället för att jobba) samt ha varenda (unga) kvinnas gunst. Det är väl lite småcharmigt att Flatley lever i det förgångna där forna kvinnliga toppagenter förvandlas till våp och den svarte medlemmen i Chieftains reduceras till en tjänare. 😬

...att t o m gatlyktan tänds när han går förbi! 💡

Apropå leva i det förgångna, det är anmärkningsvärt att man inte ser röken av en enda mobiltelefon i hela filmen. Nej, här används allt från gamla bakelittelefoner till telefonkiosker istället. Har Flatley månne en gammeltelefonfetisch? Ni vet, utöver den andra mer omdiskuterade fetischen där han bär fedorahattar på sniskan...

Vad vore en narcissist utan sin spegel?

Nej, det här är sannerligen ingen skrattfest trots det pinsamma manuset och den skitnödiga dialogen. Man noterar helt enkelt bara den ena idiotiska detaljen efter den andra. Att det skulle vara världens sämsta skådespeleri är också långt från sanningen. Det är självklart inte bländande men herregud, bara på denna eminenta Udda Films-blogg kan man hitta hundratals filmer med sämre agerande (Det kanske säger mer om oss än om poängen vi försöker göra...). För att vara en agentvåffla är det anmärkningsvärt lite action. Men vad kan man förvänta sig när man har drygt 60-årig narcissistfarbror i huvudrollen? Nej, han låter bara nävarna dansa vid ett tillfälle (D v s ON screen. För vi får en häpnadsväckande holmgång OFF screen också i den patetiska slutuppgörelsen.)

BETYG: 2(+)/7 Som vanligt lever en produkt inte upp till hajpen och här har vi mest en über-medioker och pinsam självförhärligande gubbfest.

Husbandet har tydligen bara "Mack the Knife" på repertoaren.

Flatley och hans lojale tjänare *host harkel*

"Jag vet att jag bara är en enkel cockteasig nattklubbssångerska men jag vill verkligen ligga med en gammal dansfarbror."

Ja jo, de är ju ändå irländare.

Eric Roberts dyker upp och helt plötsligt har filmen fått en kvalitetsstämpel av rang! 😑

I ett alternativt universum där mobiltelefoner inte existerar.

Michael genomgår nästan en petite mort när han ger sig själv en perfekt raklöddring.

Patrick Bergin telefonerar i det moderna London.

Michael passar på att bjuda till dans när husbandet frångår repertoaren och lirar "Fly me to the Moon". Men vad sitter Eric och kollar på när Sir Dance-a-lot bjuckar på denna exklusiva föreställning?

Apropå intim föreställning så vill den cockteasiga sångerskan ha en svängom i sänghalmen med den steppdansande Lorden - NU!

Men faderligt klär han på henne istället, ty hans brustna hjärta tillåter inte denna generationsöverskridande akt (i nuläget...).

Undertiden försöker Eric motivera sin ekonomunderhuggare att jobba hårdare.

Med pung och charm ska det nog gå bra!

Här pågår ett våldsamt handgemäng. Lita på oss! Och framför allt på ljudeffekterna av det.

Trailer

Se Michael Flatley EXPLODERA på världsscenen, pogo-steppdansande i sin modesta hockeyfrilla!!!