BLACKBIRD (2022) Irland/Storbritannien, 88 minuter. Regi: Michael Flatley.

Lord of the hats

Låtom oss bada i Michael Flatleys maskulina skönhet.

Efter att hans själsfrände brutalt avrättats av terrorister under ett misslyckat uppdrag bestämmer sig Victor Blackley (Michael Flatley) att lämna agentgruppen Chieftains för att bli hotell- och nattklubbsägare i Karribien istället. En dag dyker dock en gammal flamma (Nicole Evans) upp i sällskap med den inte alltför hederlige affärsmannen Blake Mollenaux (Eric Roberts). Victors gamla kollegor kollar upp denne och inser att han är där för att genomföra en affär som skulle landa en dödlig formel i terroristers händer. Problemet för Chieftains är nu bara att övertyga Victor om att agera då han vägrar att gå tillbaka till livet som agent.

Jaha...det är det DÄR som är Blackbird.

Vi snör på oss stepdojjorna och bänkar oss framför the Lord of the Riverdance hajpade vanity project. Vi är lite smått oroade över hajpen och hungern att hitta en ny kultfilm att skratta åt som finns i vissa filmkretsar. Vi förväntar oss här mest en cringe-fest. Låt oss dansa in i denna recension!

Michael är så magnifik...

Ja jo, detta är sannerligen ett vanity project i ordens rätta bemärkelse. Ett superinfantilt manus placerar farbror Flatley i en avundsvärd position där han är oumbärlig när det gäller att rädda världen; genomtät så han på en ingivelse kan öppna svindyr rörelse på exotisk ort; dessutom ha sina forna toppagentkollegor som anställda (Då de tycks ha ett behov av att följa Victors nycker istället för att jobba) samt ha varenda (unga) kvinnas gunst. Det är väl lite småcharmigt att Flatley lever i det förgångna där forna kvinnliga toppagenter förvandlas till våp och den svarte medlemmen i Chieftains reduceras till en tjänare. 😬

...att t o m gatlyktan tänds när han går förbi! 💡

Apropå leva i det förgångna, det är anmärkningsvärt att man inte ser röken av en enda mobiltelefon i hela filmen. Nej, här används allt från gamla bakelittelefoner till telefonkiosker istället. Har Flatley månne en gammeltelefonfetisch? Ni vet, utöver den andra mer omdiskuterade fetischen där han bär fedorahattar på sniskan...

Vad vore en narcissist utan sin spegel?

Nej, det här är sannerligen ingen skrattfest trots det pinsamma manuset och den skitnödiga dialogen. Man noterar helt enkelt bara den ena idiotiska detaljen efter den andra. Att det skulle vara världens sämsta skådespeleri är också långt från sanningen. Det är självklart inte bländande men herregud, bara på denna eminenta Udda Films-blogg kan man hitta hundratals filmer med sämre agerande (Det kanske säger mer om oss än om poängen vi försöker göra...). För att vara en agentvåffla är det anmärkningsvärt lite action. Men vad kan man förvänta sig när man har drygt 60-årig narcissistfarbror i huvudrollen? Nej, han låter bara nävarna dansa vid ett tillfälle (D v s ON screen. För vi får en häpnadsväckande holmgång OFF screen också i den patetiska slutuppgörelsen.)

BETYG: 2(+)/7 Som vanligt lever en produkt inte upp till hajpen och här har vi mest en über-medioker och pinsam självförhärligande gubbfest.

Husbandet har tydligen bara "Mack the Knife" på repertoaren.

Flatley och hans lojale tjänare *host harkel*

"Jag vet att jag bara är en enkel cockteasig nattklubbssångerska men jag vill verkligen ligga med en gammal dansfarbror."

Ja jo, de är ju ändå irländare.

Eric Roberts dyker upp och helt plötsligt har filmen fått en kvalitetsstämpel av rang! 😑

I ett alternativt universum där mobiltelefoner inte existerar.

Michael genomgår nästan en petite mort när han ger sig själv en perfekt raklöddring.

Patrick Bergin telefonerar i det moderna London.

Michael passar på att bjuda till dans när husbandet frångår repertoaren och lirar "Fly me to the Moon". Men vad sitter Eric och kollar på när Sir Dance-a-lot bjuckar på denna exklusiva föreställning?

Apropå intim föreställning så vill den cockteasiga sångerskan ha en svängom i sänghalmen med den steppdansande Lorden - NU!

Men faderligt klär han på henne istället, ty hans brustna hjärta tillåter inte denna generationsöverskridande akt (i nuläget...).

Undertiden försöker Eric motivera sin ekonomunderhuggare att jobba hårdare.

Med pung och charm ska det nog gå bra!

Här pågår ett våldsamt handgemäng. Lita på oss! Och framför allt på ljudeffekterna av det.

Trailer

Se Michael Flatley EXPLODERA på världsscenen, pogo-steppdansande i sin modesta hockeyfrilla!!!

HELL'S BLOODY DEVILS (1970) USA, 92 minuter. Regi: Al Adamson.

Ytterst vaga kopplingar

♪"Båååårn to be utfyllnad i fiii-ii--ii-iiilm."♫

Nynazister härjar i Kalifornien och för att dra in kulor månglar de ut detsamma - i förfalskad variant. FBI-agenten Mark (John Gabriel) infiltrerar då maffian, som gör affärer med nazisterna, för att försöka komma åt de högkvalitativa tryckplåtarna nassarna använder. Samtidigt är den israeliska agenten Carol (Vicki Volante) ute efter en krigsförbrytare som gömmer sig bland nynazisterna.

"Oj, han har råkat ut för en olycka. Vi måste hjälpa honom!"

Ja som ni märker är det bågar, outlaws och gängbråk mest hela tiden...eller inte. Al Adamson bjuder oss nämligen på ett flagrant exempel av falsk marknadsföring då hela MC-grejen är en skitkrystad efterkonstruktion. Detta är egentligen en väldigt lökig agentfilm som skulle casha in på James Bond-vågen i slutet av 60-talet. Plötsligt blev biker-filmer da shit och man beslutade att ta sin lilla agentfilm "The Fakers" och paketera om den till en MC-rökare med nyinspelade scener där man kallade tillbaka aktrisen Vicki Volante för att länka resten av filmen till scenerna med MC-gänget. Vi kan väl säga som så att det funkar inte asbra.

Nej dumjävlar. Det var ett bakhåll.

Inte nog med ompaketeringen. Den här rullen har nog en av filmhistoriens sämsta (bästa?) produktplaceringar. Eftersom Adamson är en manisk konsument av coladrycker (Pepsi och Coca Cola) lär det väl dyka upp någon skylt någonstans vi glömde kolla efter men i en scen tar Mark, storfräsare som han är, med sin dejt till Kentucky Fried Chicken där de sitter och mumsar i sig ur en hink med kyckling. Som om det inte vore nog kliver självaste Colonel Sanders, som är matkedjans galjonsfigur, fram till dem när de sitter vi bordet, hälsar och stirrar på dem i sex sekunder innan han säger: "Ain't that the most wonderful chicken you ever ate?" Det blir tyst. Mark jämför typen som står vid bordet med en pappfigur i verklig storlek som står i bakgrunden och skrattar. Slut scen. Wow... Det finns en mycket märklig scen i en djuraffär också där John Carradine står och dividerar med Andrece-tvillingarna om fullkomligt irrelevanta saker. Fullkomligt malplacerad comic relief.

Så går det när man ska försöka vara medmänsklig. Då kommer knuttar med skitsnyggt fastsatta klubbmärken och spöar dig.

Ja, det här är en riktig löksoppa till film och trots några icke avsiktligt komiska ögonblick är det en ganska tråkig film. T o m den rätt coola titelsekvensen blir tråkig när den mot slutet börjar upprepa sig själv. Nej, den här filmen hade mått bättre av fler våldtäktssugna bikers med taskigt fastsatta klubbmärken på västarna.

BETYG: 2/7 Tråkig agentfilm maskerad som biker-rulle. Gäsp.

Sen häller de tjock tomatsås på dig.

Han är...nazist.

Hotellrummet har inbyggda lolitor i badrummet.

En hårdför kalifornisk khakinazist.

Ja vadå?? Brukar inte ni också hajla er hemmabio?

"Hell mitt surround-system från Yamaha med 6.1-ljud!"

Ni kanske minns Jack Starrett som den sympatiske polisen i "First Blood"?

Det gäller att vara subtil med produktplaceringen.

Varför ta med dejten till nån tråkig femstjärnig restaurang när du kan välja KFC?

Har du tur kommer självaste Översten fram och stirrar på dig.

Dejten bjuder även på sombrerotokerier! Allt käckt frejmat av en korg. Olé!

"Hallå? Ja det här är heta bukkake-linjen."

Den här pippin spelar tydligen en tukan i filmen.

Den här scenen BEHÖVER vara med...

MC-presidenten har fina scoutmärken på västen.

Men varför har han en naziarmbindel som höftskynke utanpå jeansen???

Alla ni "The Room"-entusiaster kan glädjas åt att den exakta repliken här lyder: "Oh, hi Mark!"

I film använder man sig ofta av tydliga färgpaletter. Se så fint damens röda dress matchar någon detalj i förgrunden.

Trailer

En slags musikalisk trailer med ledmotivet "Fakers".

Titelsekvensen.

Colonel Sanders berättar hur allt började och råkar samtidigt göra gigantisk reklam för Pepsi.