Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.
En fiskare (Oliver Hohlbrugger) är på väg att ta sitt liv efter att ha förlorat sin älskade. Någonting ute i havet ger honom dock möjligheten att få henne tillbaka. Priset är dock högt.
Ett rop från havet.
Vi fortsätter att bekanta oss med filmkollektivet Blaests kortfilmer och vi blir bara mer och mer imponerade. Den här gången är den svarta humorn vi såg i Sister Hell (2015) och Angst, Piss & Drid (2013) ersatt med en tung dysterhet i en karg värld. Klassiskt skandinaviskt mörker à la Bergman. Våra tankar går faktiskt till Béla Tarrs "Turinhästen". Lugn, det är inte en 29 timmar lång kortfilm det här utan vi tänker främst på det snygga fotot och den ytterst sparsmakade dialogen. Att den här rullen är i svartvitt gör förstås sitt därtill.
Vackert ljus.
Vi är inte speciellt hemma på H.P. Lovecraft men det hindrar oss inte från att se den direkta kopplingen till dennes verk. Det är ju inte helt omöjligt att detaljer flyger oss över huvudet då vi inte är bekanta med referenser till författarens universum. Samtidigt är det här också en klassisk fausthistoria. I vilket fall är den mycket sevärd.
"Köttyxa, köttyxa i handen där - säg mig vem som vackrast i världen är."
Seriemördaren Kjetil (Arthur Berning) är ensam ute på nätterna och dödar folk med sin köttyxa. Hans partner Wnche (Maja Baaserud) följer aldrig med honom ut längre utan sitter hemma i den sunkiga lägenheten och pendlar mellan gråt- och raseriattacker. Livet är oändligt dystert och Kjetil tycker inte ens det är kul att mörda längre.
The good old days.
Som utlovat gräver vi vidare i filmkollektivet Blaests katalog efter att ha sett den sköna Sister Hell (2015). Norrbaggarna levererar igen med denna gråa ångestskildring av ett seriemördarspar vars förhållande går utför.
Lägenheten må vara sunkig men verkstaden är fint dekorerad i alla fall.
Även här bjuds vi på ett gediget hantverk från alla inblandade. Man har arbetat omsorgsfullt med detaljerna och den färgsnåla färgkorrigeringen adderar till den dystra stämningen. Ska man gnälla lite också (och det ska man ju) så är väl slutet en aning förutsägbart.
BETYG: 5/7 Snygg och välgjord mörk relationskomedi.
Myshemmet
Myshemmet...
Lite sexigt blir det.
Men så kommer gråten.
Exakt så här känner vi när tekniken börjar strula.
Jane (Edwige Fenech) är traumatiserad efter att först ha mist sin mor och sedan sitt barn i en olycka. I hennes mardrömmar dyker en otäck blåögd man med kniv upp. När varken pojkvännens vitamin-cocktails eller psykiatri hjälper följer hon en grannes råd och hänger med på en svart mässa. Plötsligt blir hennes mardrömmar verklighet.
Frank Sinatra?
Ha ha. Det låter förmodligen oerhört pajigt när man läser vår märkliga resumé men fullt så endimensionellt kanske det inte är. Sergio Martino har lekt mycket med att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet, i bästa giallo-stil, så det blir något av en psykologisk thriller av det hela.
Lite på sniskan där...
Satanselementen kan direkt härledas till "Rosemary's Baby" och de ger filmen en skön touch. Det som är pajigt är förstås de bleksminkade satanisterna och Ivan Rassimovs blåa plastlinser som exponeras tydligt i klassiska italienska ögonnärbilder. Detta är dock en pajighet som värmer våra Udda Film-hjärtan så det adderar snarare än tar något ifrån filmen.
Efter den mardrömmen måste Edwige ta en sexig dusch.
Man har även hittat fina miljöer trots att man lämnat det vackra hemlandet. England har fått stå till tjänst med de miljöer man inte spelat in i klassiska De Paolis-filmstudion i Rom. Det är även fint kamerajobb där man slängt in många extrema vidvinklar för att förstärka känslan av förvrängd verklighet som Jane upplever.
BETYG: 4/7 En typisk mysfilm som bjuder på skön stämning.
Vad är mer mardrömslikt än en teaterscen?
Att grannen har ockulta saker för sig ser man ju direkt på den scharlakansröda slängkappan.
Location + vidvinkel = winning!
Vad skulle en sådan här herrgård kunna bjuda på?
Naturligtvis.
CIA:s allseende öga. Eller?
He-hello puppy! 😄
Goodbye puppy...😢💀
Satanisterna visar upp corpse paint:ens blygsamma begynnelse.
Edwige tycks inte riktigt uppskatta invigningsriten.
En nunna (Johanna Knudsen Rostad) har tröttnat på det fromma livet i klostret och vill bege sig till den syndiga storstaden för att skaffa sig yppiga former. Sådana eldsjälar står alltid högt i Satans kurs.
Eller?
Norge och satanism går ju som alla vet hand i hand och här kommer ett lite mer kreativt exempel på det än att bränna ner kyrkor. Historien är förstås farsartad och absurd men eftersom man inte ramlar in i något buskisberättande fungerar det bra. Allt är over the top, som det heter på svenska, men spelat med straight fejs. A och O för uthärdlig komedi.
Det verkar som om någonting...eller NÅGON har tagit över.
Dessutom är det snyggt gjort. Cred till Christer B. Rundes kameraarbete, som han enligt uppgift genomförde med brutet ben. Även makeup-artisten Marius Lunde verkade ha jobbat övertid med all gore och alla masker. De fördömda typerna i slutet såg ut som sköna hyllningar till "Hellraiser"-demonen Chatterer. Vi gillade även avslutningslåten som lät muntert progressiv. Det låter som valfri acidrock-orkester men musiken är signerad Anders Hana.
Alltid en bra idé.
Efter denna lilla skojiga rulle är vi sugna på att se mer av Hanas verk och så lär det bli inom kort här på Udda Film.
BETYG: 5/7 I Norge vinner alltid Satan över kristendomen och här på ett roligt vis.
Sterilt och fint.
Som vilken svensk vårdcentral som helst.
En satanist kommer in på gimp-baren.
Han är mån om att visa sin tro.
Mycket...mån.
Gimpen verkar intresserad.
Han tror på...Satan.
Ja, han är satanist.
Vadå dålig plastikkirurgi??? Då har ni inte sett John Travolta i "American Crime Story".
Inte bara zombier som vilar i myllan.
Hin Håle låter förvillande lik Godzilla när han utstöter sitt hälsningsvrål.
Faggoth i The Black Satans ligger i lä.
Satan är stor.
Den medeltida papier maché-versionen av Chatterer.
I och med att vi tycks ha gått in i en ny moralskitnödig tidsålder tvår vi härmed våra händer gällande ansvar för innehållet i denna lysande kulturblogg. Vi kan helt enkelt inte ansvara för de missförstånd som kan tänkas uppstå när man inte förstår sarkasmer eller den humorform där man säger motsatsen till vad som är sant för komisk effekt. Allt är inte blodigt allvar, kära dumskallar.
#JeSuisMrCool #RIPSiewertÖholm
BEST OF UDDA FILM
Mot all förmodan ger vi en del filmer riktigt högt betyg. Här hittar du alla de pärlorna. Klicka på bilden för att komma till filmhimmelen!
OBS! Om din sökning aldrig ger ett skit kan felet vara att du inte söker från förstasidan. Ja, sökmotorn är i paritet med vissa filmer här... Klicka bara på Udda Film-loggan högst upp så kommer du till förstasidan. Gör sedan ett nytt sökningsförsök!
Inlägg
.png)
