TABU (1977) Sverige, 111 minuter. Regi: Vilgot Sjöman.

Gräns(lösa)folket

Legendaren Bo Arne Vibenius är med på ett hörn.

Den unge advokaten Kristoffer (Kjell Bergqvist) är ute på ett personligt korståg för mer acceptans åt folk på sexualitetens marginaler. Han träffar den unga nyfikna Sara (Lickå Sjöman) som kommer från en frikyrklig bakgrund men är öppen för nya intryck. Tillsammans ger de sig in på en identitetsresa som inte alltid är så gemensam.

För att sleaze-faktorn ska vara hög producerar Jörn Donner.

Vad sägs om lite problematisk film på Udda Film? Vilgot Sjöman var här före sin tid och lyfte fram vad som ansågs som sexuellt avvikande minoriteter, eller ja, rent ut sagt: pervon. Så det är en parad av transsexuella, bögar, flator, gerontofiler m m. Det börjar dock oerhört problematiskt då första scenen är en pedofil som låter en ung flicka (spelad av en endast 13-årig Tintin Anderzon!) ta bilder av honom när han onanerar. Kristoffer tar sig an denne mans fall och inkluderar honom även i sitt korståg för minoriteternas rättigheter. Långt senare i filmen gör Sara nästan samma sak då hon blottar sig för ett gäng småpojkar och smeker sina bröst med förevändningen att hon bara hjälper dem med deras kommande onanifantasier. Här tycks Kristoffer tycka att det gått för långt och protesterar, men är det p g a personlig avundsjuka eller är det de gamla patriarkala samhällsstrukturerna som talar igen? Nja, vi skulle nog lägga våra stålar på det förra, med tanke på deras problematiska relation.

En alldeles för ung Tintin Anderzon...

Men ni hör. Just sådana scener gör att man aldrig kommer höra om den här filmen som en föregångare för HBTQ-rörelsen. Vi förvånas att högerextrema krafter inte lyft fram denna våffla med ett skadeglatt "Vad var det vi sa!". Här är ju "beviset" för att de fejkade pedofilvänliga RFSL-klistermärkena har sanningsgrund! Filmens hedonistiska inslag går väl knappast heller hem i "stugorna".

...tvingas bevittna Olle Björlings karaktär tillfredsställa sig själv. Vi hoppas innerligt det var en låtsassnorre. Ändå dock...

Konstigt också att man aldrig får höra talas om Kjell Bergqvists utmanade insats i den här rullen. Han visar ju upp sig som allt möjligt från blottaronanitör* till masochist och transa. Den mysige Heinz Hopf känner man mer igen som sleazig sadist (med nekrofila tendenser 😄). Det är överlag välspelat men tyvärr, som i alla intellektuella svenska filmer, ska det teatrala ta över vilket landar på Vilgot Sjömans manus och regi. Efter en del fniss och skoj åt igenkänningsfaktorn på skådisarna (Rena rama stjärnparaden med bl a: Stellan Skarsgård, Viveca Lindfors, Lars Amble, Stig Ossian Ericsson och Lena Olin m fl m fl) tröttnar vi på allt märkligt beteende och teatral intellektualism.

Vi bevittnar hellre Lickås fejs.

-SMÄRRE SPOILER- Filmen slutar lite i moll också där den planerade "Gränsfolks"-demonstrationen mest kan likställas vid en walk of shame och Kristoffers engagemang känns i slutscenen inte ha grundat sig så mycket på empati som på egoism. Men det är vår tolkning det...

BETYG: 3(-)/7 Intressant ur ett samhällshistoriskt perspektiv och delvis skoj i sina utsvävningar men i längden tråkig och överspelad.

Här tvingas hennes karaktär med religiös bakgrund bevittna detta!

Men lugn alla KD-röstare, det är inte Jesus utan en smickrande avbild på Kjell Bergqvists karaktär.

Unge herr Skarsgård som sleazig snyltare.

Tänk att transpersoner är sådana gaffatejpentusiaster. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Kjelle som kycklingätande fluktarblottare.

Som tur är kränks ingen av hans spjuvermasturberande.

Hm, möjligtvis denna dam då...

Viveca Lindfors känner sig nakenfri bland alla transor.

The passion of Kjell Bergqvist.

Lickås karaktär har lite svårt för det här med mutual masturbation i olika rum.

Vem lattjar egentligen med sådana här pervoredskap??

Jaha ja, det kunde man ju ge sig fan på.

Fader Fouras ber dig lösa gåtan om transor tänder på män eller kvinnor. Svårt va? Ring RFSL!

Nej, det är inte en scen ur "Salo".

Gränsfolket vill ha solidaritet men då bör det inbördes gnabbet mellan feministflatorna och transorna läggas på is.

Kan Lars Amble i drag lätta upp stämningen?

Han gör sitt bästa i alla fall.

Här har han hittat ett paket. Hårt eller mjukt?

Heinz och hans polare från SLM crashar partyt.

Vad sägs om Kjell Bergqvist i drag?

Nämen! Tror ni verkligen detta är en tysk film eller???

Kjelle får sig en uppläxning.

Om Pride-paraderna såg ut så här skulle de verkligen äga!💪

Åldringarna där uppe på balkongen verkar ta en von oben-attityd till händelseförloppet. See what we did there?

Snarare walk of shame än pride. Inte lätt att vara pionjärer.

Medan de fortsätter sin lilla demonstration glider våra blickar åt höger och vi ställer oss undrande till vad man egentligen skyltar om på Stockholms gator.

En ung Lena Olin är nästa kvinna att fascineras av den plågade unge Kjelles filosofier.

Italiensk titelsekvens med obegripliga Heinz Hopf-klipp. 🙂

*Räknas det som ett nyord när vi redan etablerat "onanitör" men lägger på ett "blottar"-prefix? 🙂

RIP RENATO CASARO (1935-2025)

 

Renato Casaro

För några dagar sedan gick mannen som gjort ett stort konstnärligt avtryck i filmvärlden bort. Ni vet, coola omslags-/affischmålningar som fick det att vattnas i munnen på en. Detta innan beslutsfattare med huvudet fullt av skit i Hollywood tyckte att det är bättre om alla filmplanscher hade foton på den snygga ensemblen som allvarligt tittar in i kameran. F n frodas bara Casaros arv på indie-nivå där de hiskeligaste amatörrullarna har färgstarka målade motiv. Vi på Udda Film lyfter på våra huvudbonader och skänker en stilla tanke åt storheten i Casaros fascinerande verk. Nedan bjuckar vi på ett litet urval av hans mysiga konstnärskap.

Klart han har gjort konst åt Maestro!

"Savage Streets" 1983

"The Running Man" 1987 med er favoritösterrikare*.

"Red Sonja" 1985

"First Blood" 1982 med Trumps galjonsfigur i huvudrollen.

"For a Few Dollars More" 1965, här i en variant med Clintan och Klaus.

Jomen den känner ni igen!

En mycket coolare variant av "Le Femme Nikita" 1990

Vår egen lille Dolph i "Masters of the Universe" 1987

"Merry Christmas Mr. Lawrence" 1983, eller "Melly Clismas Mistel Lawlence" som vi gillar att säga för att det är en faktisk replik i filmen.

"Enter the Ninja" 1981

Fränare variant av "The Name of the Rose" 1986

LOL! "Beyond the Darkness" 1979

"Barfly" 1987

"Bad Boys" 1983. Varför såg man aldrig detta som är ett så mycket fränare omslag?

"Angel Heart" 1987

"Amityville Horror: The Evil Escapes" 1989

"Amadeus" 1984

*Ja, om ni inte är nazister förstås...

I DRINK YOUR BLOOD (1971) USA, 88 minuter. Regi: David E. Durston.

I spit your filmjölk

Bhaskar Roy Chowdhury som en klart sexigare variant av en Manson-typ.

När ett gäng djävulsdyrkande hippies rullar in i en förfallen småstad och våldför sig på en av byflickorna (Arlene Farber) och misshandlar hennes farfar (Richard Bowler) lackar hennes lillebror (Riley Mills) och injicerar ett dussin köttpajer med rabies som han säljer till hippiesarna på det lokala bageriet han jobbar extra på.

"Let it be known, sons and daughters, that Satan was an acid-head. Drink from his cup." 😂

Turen att titta på denna gamla grindhouse-klassiker har äntligen kommit. Alltför länge har den skuffats undan i Udda Films gigantiska pool av filmer för att tyna bort på den grumliga botten. Inte längre! En film som var den första att klassas med en X-rating bara för våld får ju inte förbli osedd. Vi gör bot och bättring!

Ånej! En bil rullas utför ett stup. Det kan väl bara betyda en sak...?

Det börjar bra då vi slängs direkt in i en nakenritual hippiesarna håller som sedan mynnar ut i våldsdådet. Vartefter filmen lider blir det mer och mer bonkers, särskilt när rabiesinfektionen sprids. Stämningen är sunkig och rå, precis som det ska vara i en grindhouse-rulle. Man bara önskar att de tokiga hippiesarna skulle lära den kaxige ungjäveln en rejäl läxa. Faktum är att -SPOILER ALERT- Pete, som han heter, i slutet försöker överlämna sig till polisen men blir utskrattad. Ja det är väl klart att konstaplar Kling och Klang är på skämthumör när bygden just genomlidit en massaker p g a rabiesinfektionen...

Whut? Ingen explosion?!🤯

Det är en billig produktion men lider definitiv inte av det. Lynn Lowry gör sin långfilmsdebut i en tillskriven roll. Ni vet, en sådan där roll man får p g a sitt utseende och villighet att klä av sig. 😊 George Patterson spelar en av de framträdande hippiesarna och gör det med den äran. Hans rabiesdelirium är av yppersta klass! 😀 Inspirationen från "Night of the Living Dead" är uppenbar och hjälpte nog till med att skapa en så framträdande roll för en svart karaktär. Det är vi tacksamma för.

Bara en stor lycklig Manson...öhh...hippie-familj.

Clay Pitts elektroniska soundtrack är en vattendelare (No pun intended med tanke på de rabiessmittades rädsla för vatten...) då det verkligen accentuerar galenskaperna som pågår i bild. Det är i vår smak bara lite väl mycket av det goda då volymen ibland snuddar vid det outhärdliga.

 BETYG:4/7 Kul gammal klassiker som bjussar på allt det man vill ha från en grindhouse-våffla: T&A, gore och galenskaper.

Mama Cass-aktiga karaktären får en klatsch av daddy.

Uppskattas måttligt. WTF?!?!

I ett hus nära dig.

Varför gnuggar sig farfar mot jeansskrevet?

Hennes supernymfomani exkluderar sannerligen inte herrar tre gånger så gamla som hon.

Kaxy McKaxovitch.

Farfar snedtrippar som satan och söker tröst. En känd bieffekt av LSD är att man börjar likna Salvador Dali vid intag.

LSD är en djävulsk drog! 😈

Nä du grabben! Den där pumpen är du nog för ung för.

Dohh-ggie har tuppat av efter glasyrfrosseriet.

Björn Skifs? Är det du??

George Patterson har hällt ner hela sitt inre mörker i denna karaktär.

Bananas!

Filmjölk eller bukkake? Det är frågan.

Trots sin smärre likhet med Cujo: EJ rabiessmittad.

Vad hand-lar det här om Lynn?

Skogstokiga!

Ett lyckat misstag i filmen när löständerna flyger all världens väg. 😄

Bonkers McBananasson.

Tokstollarna tål inte vatten. Synd att de inte tänkte på det i "Rabid". 😏

Trailer för en double bill dock bara med bilder från denna våffla.

Hela rullen.