STEVEN SEAGAL - LAWMAN (2009) USA, 8x22 minuter. Producent: Steven Seagal.

Yes folks, nytt år och nya tag. TV-mediet smyger sig in på denna kultursida.

Möt Steven Seagal: Brottsbekämpare. He's a baaad mutha with a badge!

Jodå, även fortsättningsvis kommer film vara huvudfokus på denna sajt men i ett sådant här fall måste jag bara göra en TV-avstickare. Steget är ju inte speciellt långt när det är Steven Seagal vi snackar om. Det senaste decenniet har han mest pumpat ut direkt-till-DVD (eller kanske rent av soptunnan?) -filmer, superbilligt producerade i forna östblocket. Steven är dock alltid öppen för nya avenyer till pengatjänande och framför allt till möjligheter att exponera sin ljuvliga person. Vad är då bättre än att ge sig i kast med reality-TV?

Aikido-mästaren Steven visar vägen till harmoni: kast med liten asiat.

Vilken sabla tur att renässansmannen Steven, förutom att vara aikido-mästare och super-action-hjälte, är vikarierande snut! Tydligen har vår mångfacetterade vän potatisgrisat i Louisianna i 20 år. Ja, när han inte spottat ut högklassiga filmer förstås. Ka-ching! Här finns det dollar att tjäna. Så Steven tar med sig ett kamera-team i tjänsten så alla ska få njuta av hans brottsbekämpning.

Vapenexperten Steven har rensat bort ytterligare en livsfarlig patron från gatorna.

Steven är högt respekterad av sina inte allt för duktiga kollegor. För vad vore dessa halvrunda herrar utan Steven? Det är vår hjälte, som med nästan övernaturligt sinne, upptäcker detaljer kollegorna missar. Det är Steven som lär dem försvara sig själva. Det är - ja just det - Steven som lär dem skjuta ordentligt. The list goes on.

Oj oj oj! Vad händer? Stevens hypersensoriska sinnen går på högvarv...

Men det är inte bara Stevens kamp mot buset på Jeffersons tuffa gator vi får ta del av. Nä, bättre upp. Vi får även en inblick i andra aktiviteter Steven gillar att pyssla med. Kom ihåg att det är en tusenkonstnär vi snackar om här! Vi får möta Steven Seagal: blues-mannen, healaren, välgöraren und so weiter.

...och märkliga ljusfenomen uppstår när han upptäcker misstänkta saker alla andra förbiser.

 
Detta är en lysande serie! Naturligtvis är det Seagal som gör den till det och det råder inget tvivel om vem som kontrollerar det slutredigerade resultatet. Seagal älskar sig själv till den grad att han skulle kunna örfila upp sin egen spegelbild bara för att den potentiellt skulle kunna stjäla lite av hans glans och det är också därför vi älskar honom. Plockar man bort Steven ur serien har man bara någon B-variant av "Cops" kvar, vilket givetvis är helt ointressant att titta på. Jag känner mig här nödgad att rada upp anledningar att njuta av "Steven Seagal - Lawman":

*Steven Seagal som sheriff - nuff said! (nej, inte alls "nuff said" då listan fortsätter)

*Han är en av världens ABSOLUT främsta aikido-mästare.

*Han är mästerskytt.

*Han är sexig som få.

*Han har den rätta lingon (och då snackar vi inte den man har till potatismoset).

*Han besöker barnsjukhus så ofta han kan.

*Han lindrar din smärta med akupunktur.

*Han tränar attackhundar!

*Han talar TYSKA till hundarna!!!

*Han målar hus åt Katrina-offer.

*Han är en blues-man av rang.

*Han har spindelkänsla!!!

*Han är vapenexpert.

*Han talar lugnande spanska.

*Han helar dig med örter.

*Han använder humorn som vapen i kampen mot brott.

*Han är en kollega man kan lita på i alla väder.

*Han haffar dig...och skriver sen autografer.
 

Steven visar hur man bär upp en bandana, samtidigt som han passar på att skjuta...

BETYG: 6/7 Ja det är lysande, men trots humorn i hela konceptet kände jag inte den klassiska abstinensen mellan avsnitten och avhåller mig därmed från toppoängen. Jag hoppas dock serien snart dyker upp i svensk TV så alla får njuta ordentligt. Vilken trash-kanal ska vinna slaget om denna godbit?

...toppen av en tändsticka. "Ödmjukt" uttrycker han sin besvikelse över att han misslyckades tända tändstickan.

Det handlar om att slappna av när man ska prickskjuta. Steven smeker här sin kollega på rätt ställe för att lämplig avslappning skall ske.

En mästare i harmoni med lärjunge.

Stevens mördarschäfrar kan endast stillas med dominanta tyska kommandon.

Steven förklarar att solglasögon är ett måste på barnsjukhuset då man måste visa sig stark för barnen och därmed dölja sorgen som genast avslöjas av de tårfyllda ögonen. Ni tror jag är ironisk nu, eller hur?

Denna bild får mig att tänka på Kennys* hjärtskärande låt "Don't forget the children".

Steven mötte Djävulen i en vägkorsning och har sedan dess varit en rackare på blues.

Som ni ser är publiken i extas.

Självförklarande bild.

Kolla hur vördnaden formligen lyser ur denne mans ögon och visst är det förståeligt?

Steven missar aldrig ett tillfälle att hjälpa de förfördelade...eller att synas på bild i de rätta sammanhangen *host host*

De nyhaffade homeboysen sprider lovorden...

...och vår hjälte blir glad.

Alla älskar Steven. Ja, du med!

Helaren Steven utövar uråldrig kinesisk läkekonst på kollegan. Nej dummer, opium skjuter man ju inte i sig!

Steven med den "swagger" som anstår en TV-stjärna.

Jimmy Kimmel älskar Steven och vår hjälte lovade skänka nästa hästsvans han klipper av till honom.

*Den elake Kenny Hotz från TV-serien "Kenny vs Spenny"

DAY OF THE ESCAPE (1983) Indonesien, 101 minuter. Regi: Jopi Burnama.

Indonesierna slänger sig in i WIP-branschen.

Denna eviga pina.

Jag önskar att de inte hade gjort det då resultatet är en riktigt tråkig film. Ett gäng kvinnor sitter i ett japanskt fångläger under andra världskriget och de torteras för att de ska avslöja information om den Indonesiska gerillan som lurar ute i djungeln. Huvudpersonen Amelia (Marisa Haque) misshandlas brutalt och paraderas naken på en åsna ute på fängelsegården, vilket är en smula olämpligt då vi får veta att hon är gravid till på köpet. Samtidigt har vi något så ovanligt som en fängelsekommendant med ett samvete. Löjtnant Nakamura (Boy Tirayoh, tror jag...) plågas vid åsynen av tortyren, särskilt den av Amelia som han förälskar sig i. Den riktige boven i detta drama är den sadistiske Sergeant Tukigawa (spelad av ?) som gärna misshandlar och våldtar fångarna.

"Aaarrrggghhh! Varför denna omänskliga tortyr? VARFÖR!?" Löjtnanten är frustrerad. Man skulle nästan kunna tro att han har datakrångel...

På något konstigt vis utvecklas något slags förhållande mellan Amelia och Löjtnanten vilket naturligtvis väcker ilska bland Amelias medfångar och hon anklagas för att vara en förrädarhora. Trots sin kärlekshistoria med japanen är hon dock gerillan trogen, vilket framgår i det platta slutet på dena sega film.

Hmm, här ser det mer ut som om Sergeanten har ett mariekex fastsytt i nyllet, men ni som förstår holländska kan ju läsa att han säger: "Tillplattat bajs i fejjan is da bomb!"

Filmen började ganska lovande med en berättarröst som med stort pathos förklarade hur fasansfullt krig är och hur vi skulle få se exempel på det i denna film. Smilbanden åkte då upp, men det mest fasansfulla var istället hur långtråkig filmfan var. Brutal misshandel bjöds det på, vilket brukar vara kul då det känns så "cartoonigt", men så fort kläder slets av bjöds vi på den asiatiska dimman - just det, censureringsluddet. *Gäsp* Vilket tänk, att censurera bröst och stjärtar men tillåta bilder på garvande män som matar knytnävar och sparkar i nyllet på bundna fångar. Det skojigaste med dessa misshandlar är de asiatiska ljudeffekterna. De blåser verkligen på med rejäla slå-av-en-ekdörr-på-mitten-ljud vid simpla käftsmällar t ex. Det ska de ha en eloge för! En annan rolig detalj var det "ärr" Sergeant Tukigawa hade på kinden. Det såg mest ut som en tillplattad bajskorv. Mera humor: när Tukigawa våldtar Amelia på ett täckt lastbilsflak står en japansk soldat utanför och ler ondskefullt och upphetsat samtidigt som han smeker sitt gevär - upp och ner, upp och ner... Men tyvärr, trots en hel del skojiga detaljer blir det inte speciellt underhållande och det är nästan så jag tar tillbaka mitt beröm jag öste över Indonesisk film i "Lady Terminator"-recensionen.

BETYG: 1/7 Ja, jag var på vippen att ge den en 2:a men näe, den var helt enkelt för långrandig som tyvärr de flesta asiatiska flmer är.

"Kolla här vad dina jävla soldater har gjort! De har luddat ut mina bröst!!!"

"Aaaahhh...*flås* YNF....*flämt*...yeahhh..."

Japan får smaka på egen mdicin.

Oj vad elektrisk taggtråden är!

De har nog annan spänning där i Indonesien då elektriciteten ser lite mysko ut.

Knackelibank.

Det här påminner om en film jag gjorde en gång.

"Ice ice baby..."

"Jag ska försöka elda bort den där dimman där."

"Nej...inte dimma igen. VARFÖR!?"

"Hang on little gi-irl..." NEJ! Är inte filmen kass nog? Ska man behöva utsättas för Mr Big-referenser också???

En jävligt lång stridsscen i filmen. Det växlar nämligen mellan natt...

...och dag...

...och natt... ja ni hajar. Är det kanske därför KRIG ÄR ETT HELVETE!? "AAaaarrrrrrggghhhh!!!"

WOMEN UNCHAINED (1974) USA, 82 minuter. Regi: Ken Osborne.

Som Adolf sa i "Inglourious Basterds": "NEIN! NEIN! NEIN! NEIN! NEIN!"

Plit övermannas av glada tjejer i duschrummet.

Vilken jävla skitfilm. Den börjar lovande då vi slängs direkt in i ett duschrum i kvinnofängelset där en massa tjejer slåss. Vissa av brudarna har svårt att hålla sig för skratt, men varför göra omtagningar? En annan skojig detalj är att det ser ut att vara EXAKT samma duschrum som i "Caged Heat". Måste vara samma arkitet som ritat detta kvinnofängelse också...

Fly, FLY! Och sen kan ni fly lite till...

Efter den inledande scenen gör man dock bäst i att stänga av skiten. Tyvärr gjorde inte jag det så jag ska tvinga fram en kort sammanfattning här. Ett gäng brudar flyr från finkan. De flyr och de flyr och de flyr.... Det tar väl tio minuter eller något innan de tar en paus och börjar prata. Efter det följer en utdragen biljakt och vartefter tar de en latinoman som gisslan för att han ska smuggla dem över gränsen till Mexico. Jag slumrar till och är dum nog att, när jag vaknar, spola tillbaka så jag inte missar något. Tänk vad man offrar sig för denna sajts trovärdighet. Några fler poänglösa händelser sker och filmen avslutas med ett enormt "JAHA!?"

Den klassiska avloppsflykten.

En sådan fruktansvärt meningslös film. Fullkomligt ointressant och karaktärerna väcker vare sig intresse eller sympati. T o m sleaze-faktorn är obefintlig. Det är BARA dåligt - TRÅKIGT dåligt! En god sammanfattning för "filmen" är: En transportsträcka till ingenting.

BETYG: 1/7 Då var man 82 minuter närmare döden då...

Sköna trosor tjejerna får på kåken. Nåja, åtminstone HAR dom trosor...

"Titta! Där hänger en död tant..."

Ordentliga trafikkonstaplar detta, som har hjälm när de åker bil. Safety first!

Pimp my fängelseflykt!

Öhh...vi lägger in en bild på en halvtjock snut som skjuter lite fräckt...