PRISON OF THE PSYCHOTIC DAMNED (2006) USA, 87 minuter. Regi: David Kann.

Släpp för fan ut mig!

Oj vad flashig titelsekvens! Synd bara att den degenereras av horribel amatörmetal.

 En skara omaka våp plus ett mongo till kameraman under ledning av professor Rayna Bloom (Susie Adriansen) beger sig in i en gammal övergiven tågcentral, där man uppenbarligen torterat sinnesjuka människor en gång i tiden, för att göra en dokumentär. Denna visit förvandlas efterhand till en mardröm då de dödas andar vill åsamka de levande samma plåga de en gång fick uppleva.

Kansas är helt psykotisk. Alltså måste hon blotta sina fula silikonbröst.

 Nya bottnar nås på Udda Film när jag pinar (alt. halvslumrar) mig igenom denna dynga. Redan under titelsekvensen inser man att detta kommer bli ett stolpskott som skulle ge eko över en stadion av San Siros magnitud. I dryga fyra minuter får vi njuta av ett flashigt kollage av gryniga bilder i bästa skräckfilmsstil tonsatt av ett uruselt amatörmetalband där sångerskan dessutom sjunger falskt. Här inser man att regissören totalt saknar omdöme vad beträffar allt från stämning till tajming och att här gissa att filmen blir usel är som att "gissa" att politiker ser till sitt eget bästa före allmänhetens.

Spjuvern till kameraman har just dragit på en serie brakskitar, något han finner fantastiskt kul till skillnad från Kansas.

Jag har svårt att motivera mig att ens skriva om den här skiten då regissören uppenbarligen inte orkat göra en bra film. Nej, mer sannolikt är att han är för dum i huvudet för att göra en bra film. Han har istället satsat allt på flashiga skrämselklipp. Ni vet, bråkdelen-av-en-sekund-klipp där något grynigt "läskigt" nästan framträder, ackompanjerat av något dissonant ljud. Detta är ju ett vanligt grepp i genren, men Kann (eller Inte-Kann som jag vill döpa om honom till) lyckades skapa en fullkomlig effektinflation såsom han missbrukade detta grepp. Tänk er "Blair Witch Project" i en rivningskåk späckad med dessa effektklipp - i en timme innan det egentligen händer något! ZZZZZZZZZZ!!!! Och när det väl hände något spelade Kann naturligtvis ut det gamla psykoskortet så att det skulle bli så "mardrömslikt" som möjligt. Mardrömmen bestod snarare i att titta på skiten... För oj vad läskigt det blir när våra "hjältar" smyger omkring i gamla korridorer samtidigt som vi hör viskningskollage blandat med ljud från en sådan där skrattande leksak som låter som typ Piff & Puff. Wow, creeeeeeepy... Nej, ser ni den här rullen i er lokala filmbutik rekommenderar jag att ni sparkar den av hyllan med sträckt vrist!

BETYG: 1/7 Kan det bli sämre än så här? Jo, det kan det nog men inte mycket. Smörja!

Kameramannen håller teknikgenomgång där han visar upp det senaste inom video- och spökjägartekniken.

Våpbrigaden lyssnar mer eller mindre entusiastiskt.

Ni kan se på de välskådespelade ansiktsuttrycken att det är fasansfullt att vandra omkring i den gamla tågcentralen.

"Hur ska vi göra den här filmen riktigt läskig? Jo! Vi klär ut den nakna bruden till Marilyn Manson!"

Oj vilka läskiga dockor de sinnessjuka hade...

Nej tyvärr människor, det här kommer inte i närheten av något sofoklesverk.

 
Kolla trailern och ni har sett i princip hela filmen minus några tuttar och ljudet av skrattande leksak.

SANGRAAL - BARBARIAN MASTER (1982) Italien, 85 minuter. Regi: Michele Massimo Tarantini.

Muskelbarbarer i benvärmare av päls.

Att hitlerperspektiv kan vara så sexigt.

 Vår muskelhjälte Sangraal (Pietro Torrisi) har inte haft det lätt men trots att hela hans stam slaktades när han var ett litet spädbarn har han växt upp till en stolt krigare som leder sin nya stam mot ett bättre liv. Åtminstone är detta hans ambition, men  tyvärr råkar även denna stam ut för en slakt när han i sin rättrådighet assisterar en stam som trakasseras av den onde Nanuk (Mario Novelli). I denna slakt dödas Sangraals älskade fru och vår hjälte vill med trolldomens hjälp väcka henne till liv igen och beger sig därför iväg på en episk resa för att söka en mäktig trollkarls hjälp samtidigt som han törstar efter hämnd. Med sig på resan har han den nya stammens prinsessa Aki (Yvonne Fraschetti) som suktar efter hans kärlek och den superschyste främlingen Li Wo Twan (Hal Yamanouchi). Deras väg är dock kantad med onda typer som vill dem allt annat än väl.

Nu ÄNNU sexigare när Sangraals tuffa vänner också är med på bild. Kolla in det MASSIVA pungskyddet av läder på snubben till höger. Isch, YNF!

Typisk barbarfilm detta, med: muskler, onda mördare, trolldom och lättklädda brudar. Homoerotiken ligger tung i luften när muskelknuttarna kämpar i sina små höftskynken, alternativt läderpungskydd. Sådant gör ju alltid en film sevärd, kryddar man dessutom upp detta med ännu mer lättklädda brudar är det ju alltid ett plus. Med detta sagt måste jag säga att jag är lite besviken på den här filmen då jag hade väntat mig mer av den. Det var liksom ingenting som stack ut riktigt. Visst fanns det en del skojiga ögonblick med superdramatiska dubbade repliker, dålig skärpa och humoristisk gore men det kändes aldrig riktigt som om filmen lyfte. Stämningen förstördes väl till viss del av att min kopia hade irriterande osynkat ljud, vars osynk varierade när man försökte korrigera det, men framför allt var det nog mina allt för högt ställda förväntningar som sabbade denna film. Jag hade helt enkelt väntat mig ännu mer våld och kanske fler oväntade kalkondetaljer än vad som bjöds. Två roliga detaljer som dock bör pekas ut är den dramatiska körmusiken som mässar Sangraals namn. Rena rama stölden av Carl Orffs "O Fortuna" från "Carmina Burana". Sangraal och hans polare stöter även på ett slags neandertalfolk vars dialog består av inverterad audio. Take that David Lynch! Den här filmen kan nog vara rolig om man är novis till genren men de goda italienarna har månglat ut bättre barbarrökare än den här.

BETYG: 3/7 På sina ställen skojig "Conan"-klon men ändå rätt seg i sin icke-originalitet.

Fantasifull yxa som har en tendens att samla på sig slafsigt skräp.

"AJ! Det gör ont."

Kräla era lättklädda stycken! Inför den mäktige...

...NANUK!

Sangraal slår ett slag för gay-bondage. Samtidigt har snubben till höger svårt att bestämma sig om han vill klä ut sig till C3PO eller Asterix.

Nanuk dyrkar topless-gudinnan och vem skulle inte göra det?

Det skojiga neandertalfolket som pratar baklängelska. Baklänges är kul!

Dramatisk och skön italiensk ögonnärbild.

Det kvinnliga svaret på Robert Plant.*

Oj, spännande när Sangraal öppnar kista med strålkastare i.

Nanuk på en flygtur.

Slutstriden RFSL drömde om!

Ha ha, här är Sangraals möte med neandertalfolket, men istället för baklängelska pratar de här tyska! Just det - AUF DEUTSCH mina vänner!

Bara därför tar vi en trailer AUF DEUTSCH också. Här har man lyckats smyga förbi YouTubes moralgestapo och slängt in en massa tuttar. *Gillar*

*Robert Plant refererade, i ett ögonblick av rockstjärnehybris, till sig själv som "The Golden God".

THE SINFUL DWARF (1973) Danmark/USA, 92 minuter. Regi: Vidal Raski.

Kobe Bryant älskar Udda Film och gläds åt högtidsdagen.

Till att börja med brister vi alla ut i ett kollektivt "Hurra, 'ra, 'ra, 'raaaaa!" för denna sajt, ert kulturella vattenhål i cyberuniversum, som idag fyller ett år som förmedlare av allsköns kulturinformation. Yes, det är på dagen ett år sedan den första stapplande recensionen letade sig ut på nätet och då givetvis brottades med tekniska problem denna domän så generöst bjussar på. 162 recensioner har det blivit fram till denna och ultraspektaklet "Laserblast" var den första ut, som därmed satte en god ton för verksamheten. Här är en direktlänk till den: http://uddafilm.blogspot.com/2009/11/laserblast-1978-usa-82-minuter.html Som nybakad "toddler" fortsätter denna sajt i samma goda stil och passande nog inbegriper denna recension en annan "småtting"*, tyvärr inte lika hygglo som denna sajt...

 Los Angeles Lakers firar Udda Films födelsedag. Några tjurskallar är missunnsamma.

 Gail Harris gläds i alla fall.

Födelsedagstårta är gott!

Tjohoooooäääuuuuooo...

Och nu vidare till dagens recension:

Dansk skalle i punghöjd!

Vår lille vän lurar med "småflicka" m h a leksaksvovve.

 Någonstans i ett engelskspråkigt Danmark driver den nedsupna f d burleskartisten Lila Lash (Clara Keller) ett sunkigt pensionat tillsammans med sin småväxte son Olaf (Torben Bille). Twisten med detta ställe är att det fungerar som täckmantel för den slavbordell de egentligen driver. Med hjälp av heroin de får av Santa Claus (Werner Hedman) drogar de ned oskyldiga unga flickor som de låser in nakna på vinden och sedan bjuder ut till skrupelfria samlagshungriga män. En dag dyker ett ungt par upp som desperat är i behov av ett ställe att bo på. När mor och son får se hur vacker den unga frun Mary (Anne Sparrow) är låter de paret flytta in i ett ledigt rum på vinden. På nätterna hör Mary underliga ljud men anar föga att hon själv snart kanske kommer utstöta egna underliga ljud...

Fantastisk titelsekvens! (Se även klipp)

 Ja det är inte bara Dogma som är en smula udda i Danmark. Redan på det glada 70-talet kunde danskarna skapa märklig filmkonst och denna rulle är nästan som en föregångare till den härliga "Bloodsucking Freaks" som kom tre år senare. "The Sinful Dwarf" börjar helt underbart när den småväxte sonen med hjälp av en leksakshund lurar med en "liten flicka" som hoppar hage, hem till pensionatet för att där droga ned henne och använda henne som sexslav. Efter det följer en fantastisk titelsekvens fylld av hoppande leksaksdjur och Ole Ørsteds märkliga men sköna musik. Snacka om att sätta en härlig ton! Nu råkar ju jag ha en kramdjursfetisch eftersom jag själv gjort några kramdjursfilmer så det är klart att jag blir exalterad.

Neej! Vad fan gör du!?

Efter att vi bekantat oss med det märkliga skeendet med t ex: Lila Lash berlinkabaréaktiga falsksång, våldtäkterna på vinden, Lilas tvåmansfyllor med kompisen samt Olafs fluktande och sadistfnitter, tappar den här filmen i tempo och blir rätt seg i mittenpartiet. Det var emellertid inte oväntat att nivån skulle sjunka efter en sådan panginledning. Det är dock roligt att något sådant här brutalt och moraliskt opassande kläcktes i vårt södra grannland för så pass länge sedan. Läser man min resumé ovan kan man nästan tro detta är en "Für Alle"-produktion av Peter Wahlbeck fast med adderad sex och sadism. Det känns som om en hel del humor genomsyrar produktionen även om den är allt annat än flagrant. Naturligtvis blir det mycket lyteskomik med en småvuxen person i en av huvudrollerna och det är ju inte helt kosher i dagsläget, vilket bara gör det ännu roligare. Han har dessutom en ganska rolig accent, till skillnad från de flesta andra skådespelare som talar en slags korrekt brittiska, då hans tal påminner en del om en kass Schwarzenegger-imitation. Nu hade ju inte Torben Bille bara hyrts in för att typ "ha ha, en dvärg" utan han stod även för filmens scenografi. Klart sevärd film om man gillar lite märkliga rullar.

BETYG: 4/7 Skojig sadistfilm som andas experimentlusta och humor men som tappar en del efter en makalös inledning.

Se så politiskt INkorrekt de tittar på den kortvuxne människan. De är ju fanimej förfärade!

Olaf tar lärdom av den tyska mästerrasen och fluktar lite.

Heroinet är Olafs älskling.

Olaf ser till sina skyddslingar på vinden.

Lila brister ut i skön falsksång iklädd en burleskdräkt från glansdagarna. Notera hur fint hon sminkat över sitt jätteärr på kinden.

En skrupelfri torsk gör sig redo för lite våldtäktsskoj. Men ack, heroinet får tjejerna att vara med på noterna.

Mor och son i ett ömt ögonblick.

Lila partajar med sin fyllekärringpolare.

Santa Claus med en specialitet för kidsen: Horse-nallen!

Olaf i ett exalterat ögonblick.

När Olaf får leka med sin käpp blir han skitglad.

Skön trailer med engagerad speaker.

Här är den underbara titelsekvensen. Njut bitches NJUT!

*Jag passar härmed på att i förväg ursäkta mitt till synes respektlösa ordval och vill klargöra att jag inte hyser något som helst agg mot småväxta personer. Men det är ju lite öppet mål när man ska recensera den här filmen...

En sen födelsedagshälsning från min favoritkonstnär Mia Mäkilä piggar upp. Kolla in hennes fantastiska alster på http://www.miamakila.com/

PREDATORS (2010) USA, 107 minuter. Regi: Nimród Antal.

Deer Hunter på Alien-vis.

Läge för en klassisk "Trollkarlen Från Oz"-replik här.

 Yes, Udda Film horar ner sig i mainstreamen igen för att åter stifta bekantskap med de jaktsugna marsmänniskorna som en gång i tiden åkte på dangel av självaste guvernören från Kalifornien. Den här gången är det nya spelregler.

Shane! Eh..jag menar Walter Goggins.

 En grupp elitmördare släpps ned från skyn i en okänd djungel. Allmän förvirring råder eftersom de inte känner varandra och framför allt för att det som föregick den ofrivilliga luftfärden var medvetslöshet. Det är en brokig samling med en elitlegosoldat i spetsen (Adrien brody) samt allt från gangsters till gerillasoldater. De har ingen aning var de är och varför de är där. Sakta men säkert inser de dock att någon eller något jagar dem och att komma undan kan vara mycket svårare än de någonsin kunde ha anat.

Skön djungel är det i alla fall.

Återigen hade jag varit duktig och hållit mig undan allt från trailers till rollistor så några halvroliga överraskningar blev det och då tänker jag kanske främst på ett gammalt bekant fejs som dök upp mitt i filmen. Filmen bjuder annars på vad man kan vänta sig av en sådan här historia. Det skjuts rejält och är ganska blodigt och våldsamt. Miljöerna är fina med den exotiska djungeln men kanske lite alien-tristare i slutet. Eftersom Robert Rodriguez producerar dyker förstås även en skjutglad Danny Trejo upp i rullen. Roligast var att se gamle "The Shield"-rednecken Walton Goggins (rednecken heter Shane Vendrell) dyka upp i ungefär samma roll fast upphöjd till 15, m a o ingen höjdarroll då han är precis lagom skön i "The Shield". Detta är typisk för-stunden-underhållning då den inte lämnar något bestående intryck utan bara dishar ut klassiskt underhållningsvåld och gör det på ett hyfsat sätt. Jag ska inte avslöja vad twisten är i denna film men förutom den bjuder den här rullen inte på mycket nytt i detta "Predator"-franchise.

BETYG: 4/7 Skönt underhållningsvåld i vacker omgivning som förnöjer för stunden och inget mer.

Uppställda som inför ett promofoto till en ny skakande dramaserie.

Kan ni också höra Rockwells gamla dänga "Somebody's watching me" i huvudet? Jaså inte det...

Spektakulär vy, men vänta bara tills kameran tiltat färdigt sin fina vidvinkelvy!

Ojoj, våra vänner ser tagna ut.

Nämnde jag skjutglad Danny Trejo i texten?

Vad i helvete är detta för datakreatur!?

Oops...

"Buffalo Soldier, dreadlock rasta..."

Adrien Brody har lagt på sig lite muskler sen holocaust-dieten i "Pianot".

Spoiler-trailer...

Predator?

PS. Lite kuriosa: Visste ni att predatorerna låter precis som tukaner? Yep, det stämmer samma söta snarkande ljud. Tukaner kan också vara lite predatoriska ibland. En liten rackare bet mig i stortån när jag var i Brasilien. Den snarkade till och det var nästan så jag förväntade mig att värsta knivknogjärnen skulle skjuta ut ur vingen...