INQUISITION (1976) Spanien, 86 minuter. Regi: Paul Naschy.

Inkvisitionen rensar upp i satansträsket

Svennes ruttna jävla lik.

Inkvisitorn Bernard de Fossey (Paul Naschy) och hans två män anländer till en by där det finns mycket att göra i Herrens tjänst. Det dröjer inte länge innan tipsen om Satans lärjungar rullar in och inkvisitorerna kan skrida till verket. de Fossey plågas dock av köttets lustar då han förälskar sig i den lokale domarens dotter Catherine (Daniela Giordano). Hennes hjärta tillhör dock någon annan...

"Det är Rrrobin Hooood jag vill haaaa..."

Vi kan tydligen inte slita oss från Paul Naschys grepp här på Udda Film utan betar av ytterligare en rulle och här spelar han både Guds representant och Fan själv. Ämnet är självklart inbjudande med samvetslösa inkvisitorer och satansdyrkande fagra damer men filmen lyfter aldrig riktigt. Visst strippar brudarna av sig kläderna, guds tjänare torterar oskyldiga kvinnor och Hin Håle själv uppenbarar sig i olika skepnader men det är ändå något segt över rullen.

Kristna tvångshandlingar.

Scenografin är vacker och den mysiga euro-exploitation-känslan finns där. Manuset känns dock en smula melodramatiskt med den kärlekskranke de Fossey, den hämndlystne Catherine och den gravt misogyne enögde tjänaren. Förutom några tortyrscener är det inte speciellt mycket våld heller. Nej, inte ens Naschy i getkostym kan riktigt lyfta våfflan till några högre höjder. Vi kan dock ha lite för höga förväntningar på en Naschy-film. Det är ändå en sevärd film.

BETYG: 3/7 Fin och med en del roliga detaljer men ändå lite seg.

En Nameless Ghoul i ny budgetdräkt.

Modet går ju i cykler. När kommer denna brottarfrilla tillbaka?

En enögd fluktare. Vadan detta?

Aha! Nakna tjejer som badar och självklart även fnittrar.

En misstänksam korp.

Snart kan du se Ghost på scen igen. Här är en smygtitt på deras nya scenshow.

Vad har de hittat på för nåt skoj åt denna kättare då?

Ålrajt.

Majbrasan är tänd och dumstrutarna är på.

Inkvisitorn stöter på den vackra domardottern.

Han impar med att visa fina bilder på Lucifer och hans anhang.

Kolla in vilka fina bilder!

Imponerande.

Läcker, den där Astaroth.

Skål!

Catherine ser föga imponerad ut.

Vafalls!? Någon hyser agg mot Guds tjänare.

Tecknat snusk. Rena rama kätteriet!

"Måste ignorera blodtillströmningen i den där vidriga kroppsdelen."

Köttsliga hallucinationer.

Fasansfullt.

Plötsligt är det rena rama Bergman-stämningen.

"Måste...piska bort...smutsen...oren...vidrig..."

Maggotskalle.

Den tar vi!

Sexig ockult ceremoni.

Hornper själv.

Party like it's year zero.

Hemkokt trailer.

BORDELLO DIARIES (2007) Kanada, 82 minuter. Regi: Robert D. Brooks.

Det är inte lätt att gno

Have no fear! SÅ illa är ändå inte filmen.

Ett filmteam gör en dokumentär om en illegal bordell i Kanada. Hororna berättar öppenhjärtigt om sina erfarenheter och filmteamet får följa med ända in i sängkammaren för att dokumentera skeendet.

Gruppintervju med tjejerna.

Innan ni blir alldeles till er i brallan över det skakande materialet i filmen bör det tilläggas att detta är en så kallad mockumentär. Tyvärr har begreppet mockumentär devalverats till att innefatta mer eller mindre bra komedier där man leker låtsaslek framför kameran på ett roliga timmenvis. Nu vill vi inte vara så hårda mot just denna film då även om den är en uppenbar komedi så är den hyfsat välspelad. Purister som vi är vill vi dock att mockumentärer ska omge sig med en air av är-detta-verkligen-sant? Så är verkligen inte fallet här.

Ägaren Phil i en adekvat pimpig skjorta.

Skådisarna gör som sagt ett schyst jobb här men det blir ändå aldrig riktigt roligt. Visst några småleenden bjuder våfflan på men mest känns den som den billiga indie-komedi den är. Ljudmixen är riktigt dålig i filmen vilket gör dialogen svår att höra ibland och PiP*-effekterna känns röriga. Ett plus dock för den catchiga söta reklamjingeln som dyker upp i filmens andra hälft.

BETYG: 3/7 Svag trea dock. Vi vill ändå en indie-filmare väl.

Hoppas hennes jobbcoach drillat henne ordentligt nu inför denna arbetsintervju.

Det ser ju ut att gå galant.

Klienten tas om hand.

Hor-prank. "Psyche biatch!"

Gullig reklamfilm.

Lugn bara - metahumor.

Bordellen tillgodoser de flesta behov.

Carly Brandel spelar horan som har färst** antal hästar hemma.

Teaser

Teaser med allsång.

Och hela våfflan.

*Picture in picture

**Just det! Udda Film slår ett slag för gammalsvenskan.

THE LAST RIDERS (1992) USA/Mexiko, 89 minuter. Regi: Joseph Merhi

Mesig biker-smörja från PM

En av våra redaktionsmedlemmar var vid Venice Beach året när denna film kom men såg aldrig nåt sånt här på boardwalken.

Johnny (Erik Estrada) behöver dra från stan när han råkar döda en korrupt snut. Så han lämnar sitt MC-gäng Slavers och drar iväg till en håla i öknen där han börjar jobba som bilmekaniker hos sin gamle polare Hammer (William Smith). Tyvärr kokar den döde snutens partner ihop en komplott vilken får Slavers at ge sig ut efter Johnny.

När man är på väg till en knarkaffär vill man inte dra uppmärksamhet till sig.

Eftersom detta är en film från 1992 gjord av bolaget PM förstår ni kanske att biker-gänget Slavers är en hoper töntar. Två av dem åker faktiskt på dyngstryk av en sexig brud vid en drogaffär i filmens inledning. Det faktum att bruden (Mimi Lesseos) endast bär en minimal bikini under detta skeende får oss initialt att hoppas på en skön cheese-fest. Nu blir det tyvärr inte så.

Kvinnor kan - kick yo ass muthafucka!

Istället för explosioner och B-våld fokuserar filmen senare alldeles för mycket på en riktig såpoperaromans mellan Johnny och en kvinna som dyker upp i öknen. Vidare fyller man ut handlingen med diverse musikaliska montage varav två med det usla tjejbandet The Sheilas. Återigen, det är 1992 så tjejerna spökar ut sig i pudel-metal-kläder men spelar någon form av mesig tidstypisk pop

Självklart måste ett okänt skitband vara med och fylla ut. Pop med pudel-image.

I slutet kommer ändå uppgörelsen och den känns verkligen som man suttit med tomma skallar och spånat över för att till slut bara dra till med en nödlösning så man får gå hem. Att casta evige TV-skådisen Estrada som tuff biker är väl kanske inte heller direkt hundra. William Smith är som vanligt bra med sin råbarkade stil.

BETYG: 2/7 Inget Hells Angels hämtar inspiration från direkt...

Plötsligt är de Jethro Tull!

Läderkillar umgås.

Nytt musikmontage med "tuffingar" i fransjackor à la Finspång.

"One of them damn foreign cars..." råsslar William Smith under den gamla volvon.

Åtminstone tycker nog barnets mamma att hon är söt. Ouch vad elakt sagt!

Snyggungen ber till Herren med mamsen.

Och Herren visar sig!!! Ja, se i övre bildkant.

Smith kaxar sig i söndagskläderna.

Hämnden genomförs i ytterligare ett musikmontage.

Och ni ser att det är känsligt.

Romantiskt stund med nalle.

Burning Man-festivalen är i full gång.

Bara för att vi är så hyggliga ska vi plåga er med ett par av montagen. Stenhård metal à la The Sheilas.

Blytung heavy metal med The Sheilas.

Hela filmen.