What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 24 januari 2018

PLANET OF THE VAMPIRES (1965) Italien/Spanien, 88 minuter. Regi: Mario Bava.



I rymden kan ingen höra dig tänka

Det ser inte alls ut som en miniatyrmodell.

Ett par rymdskepp tvingas ner på en främmande planet och en mystisk kraft får besättningarna att börja slåss inbördes. När ordningen återställts på ena skeppet beger de sig ut för att leta reda på det andra skeppet och dess besättning. Till deras fasa är alla på andra skeppet döda. Eller är de det?

She is a space cadet for ze SS. Vi visste väl att nassarna skulle lyckas med sin tokiga vetenskap!

Nu är det dags att packa ihop Bava-festivalen på Udda Film eftersom den här rullen sög musten ur oss och det har inget att göra med påstådda vampyrer i filmen. Vi är inga superfans av science fiction-filmer men vi hade ändå rätt stora förhoppningar på att Bava skulle bjuda oss på en lökig rymdfest. Lökigt blev det förvisso med den låga budget filmen formligen skriker av men dessvärre också riktigt astråkigt.

Kaptenen till höger är så jävla über-nasse att han fått ett extra S i sitt SS-märke.

Det är väldigt mycket snack och folk springer omkring på tråkiga rymd-sets i sina modifierade MC-ställ. Vi orkar inte bry oss ett skit om en enda karaktär och vi kan knappt le när Kaptenen (Barry Sullivan) tar det ena korkade beslutet efter det andra. Den astråkiga space-interiören är tydligen ingen bra målarduk för Bavas filmpensel. Desto bättre blir det då under exteriörscenerna som trots sin asbillighet* åtminstone får bada i Bavas färgade lampor och några kubikmeter kolsyreis. Det dyker upp lite skojiga fossiler och....that's about it.

Planeten Bava. En värld där det färgade ljuset härskar.

Trots sin B-sunkighet har den här filmen uppenbarligen influerat en mängd senare rymdproduktioner. De vi spontant kommer på är "Alien" och "Lifeforce" och på så vis kan man ändå se det som ett gott dagsverke av Bava. Ivan Rassimov dyker även upp i en liten roll men tyvärr såg man inte mycket av honom. Nåja, han hade ju bara börjat sin fina karriär pojkslyngeln.

BETYG: 2/7 Ja tyvärr slutar Bava-festivalen i moll då detta är ett typiskt Sch fi-sömnpiller.

Ånej! Homofoberna hade rätt. Man får värsta utslagen av att böga.

Så svårt misshandlad apparat att den börjat blöda.

Rise...rise...RISE!

Rise - from the byggplast!

Hur vampyrer ser ut under en LSD-tripp.

Ze vimin of ze späjs-SS.

Efter att ha suttit på de gigantiska skeletten i några decennier sålde Bava dem till clickbait-sajter som annonserar i bloatware-program.

Att döma av de massiva spindelnäten måste det finnas gigantiska spindlar på den mystiska planeten.

På 60-talet såg smartklockorna ut som farfars gamla fickur.

Gore! Alternativt har snubben tappat sin lasagne på bröstet.

Trailer

Hela våfflan.

*På tiden med ett nytt ord från våra glödande tangentbord!



söndag 21 januari 2018

THE WHIP AND THE BODY (1963) Italien/Frankrike, 86 minuter. Regi: Mario Bava.



Italienska mästerskapen i S&M

Lite udda att ha dolken ens dotter mördades med på så fin display.

När Chrisitan Menliff (Tony Kendall) gifter sig med familjens svarta får Kurts (Christopher Lee) gamla flamma Nevenka (Dahlia Lavi) återvänder den icke-önskvärde Kurt till familjens slott för att gratulera sin bror. Ingen hyser dock någon tilltro till Kurts avsikter. Med all rätt, då han genast påminner Nevenka om vem som egentligen sätter hennes hjärta i brand. Ond bråd död lurar på slottet när Kurt för med sig minnen om mördade pigor. Hämndbegär väcks. Döden kan dock inte stå i vägen för den brinnande passionen!

Skön slottsmiljö - check.

Bava-festivalen rullar vidare med en kinky gotisk historia. Chricka Lee är skön i rollen som den sadistiske Kurt och det är smått underbart att se honom i värsta S&M-frenesin samtidigt som man slås av det faktum att världen under denna period djupt upprördes av att fyra snubbar från Liverpool hade "långt" hår. Tyvärr har vi inte koll på hur filmen mottogs när den kom men vi har svårt att tänka oss att folk under nådens år 1963 skulle kunna förbli okränkta av att en kvinna blir kåt av att bli piskad.

Bava gillar uppenbarligen lönndörrar bakom öppna spisen.

Trots den supermysiga gotiska skräckmiljön, Bavas sedvanligt utmärkta cinematografi och det poetiskt vackra kontroverspiskandet är den här filmen rätt seg. Gammaldags romantisk tragedi gör oss lite pömsiga här på Udda Film och det händer lite för lite skoj på det mörka gamla slottet för att vi ska orka bli riktigt uppspelta. Den vinner dock mycket på stämningar och filmisk skönhet.

BETYG: 3/7 Tyvärr filmnördar, vi blir lite uttråkade mellan varven av sköna kontroverser och filmisk skönhet.

"Now you gon' git it biatch!"

"Don't mind if I do."

Slut på förspelet.

Mysig begravning.

Dracula..?

Långt skägg, långt hår och skojsig hatt? Hipster!

Den lokala purpurklanen hjälper till.

Night of the living dead flukt.

Man kan alltid söka tröst i den myspysiga kryptan.

Självmassage på tidigt 60-talsvis.

Chricka verkar strålande glad.

Aha, självklart är det tuktandet av en värnlös kvinna som väcker hans djuriska glöd.

Könsförrädare!!! Våga ej njuta av tuktandet!

"Jag ska piska allt #metoo ur dig!"

"Ahh! Ja herre. Fostra mig tillbaka till patriarkatets trygga famn!"

"You will burn for this, bitch!" hälsningar ROKS.

Seg italiensk trailer, men de tjatar ju om Kurt - vilket är lite småkul efter att man sett Tarkan*.

Lite påklädd erotik

Chricka Lee tror han är i en framtida DEVO-video.

* Se vad/vem Kurt är här: Tarkan (1969)



torsdag 18 januari 2018

THE GIRL WHO KNEW TOO MUCH (1963) Italien, 86 minuter. Regi: Mario Bava.



Födelsevärkar för giallon

Hon försöker se oskyldig ut i tullen när hon precis droppat ett ciggpaket med brass.

Nora (Letícia Román) är en amerikansk turist i Rom. Redan på flyget dit börjar dock märkliga saker inträffa och innan hon vet ordet av får hon bevittna ett mord på Spanska Trappan av alla ställen. Hon chockas djupt av händelsen och när hon tas om hand efteråt blir hon inte betrodd. Som entusiastisk läsare av kiosklitteratur i kriminalform vill hon naturligtvis lösa mordmysteriet men ju mer hon får reda på desto mer inser hon vilken fara hon själv befinner sig i.

Katter hatar de döda.

Vi går tillbaka till det svartvita formatet här i vår lilla Bava-festival och denna klassiker ska ju vara giallons morsa. För oss är det däremot inte speciellt mycket giallo då de flesta attribut som vi förknippar med genren saknas. Vi pekar då mycket hellre på Blood and Black Lace (1964) som giallons urmoder. Utbildade filmhistoriker kan säkert slå oss på fingrarna med rakbladsvassa (ti-hi...) argument men vi kan ju bara utgå från vår obetalda lilla amatörvärld, som ni så lärt er att älska.

Spanska Trappan är en rätt schyst brottsplats.

Vad vi istället har här är ett coolt mordmysterium med Bavas underbara prägel. Som vanligt är det ett lysande kameraarbete och Bavas schysta och lekfulla små scenbyten finns representerade även här. Återigen brister vår kunskap om filmhistoria men Bava leker verkligen med bilden vi har av gamla hollywoodkriminalare och film noir. Scenen på bårhuset är ju ren cineastporr!

Vad göra när man hittar en utslagen kvinna? Ge henne sprit förstås!

Storyn är inte i vårt tycke superintressant men huvudkaraktärerna, representerade av den snygga Román och en ung John Saxon, är charmiga. Bava skojar även till det på sina ställen i filmen och vi får lite lökig 60-talshumor som vi kan ha överseende med. En av våra redaktionsmedlemmar sliter dock sitt zombiehår över att han inte såg denna film innan en nyligen genomförd Rom-resa. Våfflan är nämligen full med locations man kan söka upp om man har den turistfetischen. Nu råkade vår käre kollega snubbla in på ett gäng av platserna ändå, som exempelvis nämnda Spanska Trappan men foton måste tas ur rätt vinkel och så...

Så där ja.

Det är dock en rätt underhållande film även om svarta handskar, rakknivar och blodiga mord saknas. Rom-miljöerna är som vanligt fantastiska och det är kul att se hur mycket Dario Argento snott från den här rullen.

BETYG: 4/7 Giallo för filmsnobbar? Inte giallo för oss i alla fall men ett rackarns trevligt hantverk från Bava.

Konstapeln gör en grundlig undersökning.

Nunnor i lustiga huvudbonader funkar utmärkt som transition mellan scener.

Läkarlaget dömer.

Stay off the booze kids!

Oss lurar du inte lilla gumman.

Nej John Saxon, Spanska Trappan är det turistiga Rom.

Den här mis-en-scenen hade gjort sig utmärkt i Bavas färgkaskader.

Oj, en skuggfluktare!

Eftersom John har italienskt påbrå snappade han snabbt upp det italienska (kropps)språket.

Jomen den där utsikten känner vi igen.

Just här attackerade åskguden Tor en av våra redaktionsmedlemmar samtidigt som Herren lät syndafloden skölja över honom.

Ah! Vackra Coppede. Känner Argento-entusiasterna igen stället?

Nu då?

Najs.

John Saxon glider in i det humoristiska kroppsagerandet. 😕

Hur vågar du ligga där och se så behaglig ut!?!?!

The male gaze som snabbt förvandlar stackars John till ett djur.

Ve o fasa!

No means no John!

Eller betyder det egentligen yes..? Neeeej...#metoo!!!!!

Ett besök på den gamla fasciststadion.

Men kolla... Vilken fantastiskt porrig bild! Ren filmkonst.

Ja just det ja.

Trailer