What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 24 december 2018

SATAN CLAUS (1975) USA, 3 minuter. Regi: J.X. Williams.



Sprid julglädjen!

Ensam och övergiven på julafton.

En rik liten pojke har det mesta man kan önska sig rent materiellt men saknar ändå det viktigaste: Sina föräldrars kärlek och omsorg. När han lämnas ensam på julafton skriver han ett desperat brev till Tomten.

Läge att skriva brev till Tomten.

Vi firar julen här på Udda Film med en söt liten experimentell mash-up av en mexikansk film som heter "Santa Claus" och Dario Argento's klassiska "Deep Red". Den enigmatiske filmskaparen som gömmer sig bakom pseudonymen J.X. Williams har diktat ihop (?) en backstory till den här filmen där den är ett resultat av att han blev blåst på sin lön som biografmaskinist och därtill skulle få sparken lagom till jul. Som hämnd slängde han ihop den här filmen och visade den oannonserat innan dagens julmatiné skulle rulla igång. Tilltaget ska då ha väckt en sådan indignation bland barnfamiljerna att biografägaren tvingats återbetala alla biljetter till de lynchsugna åskådarna. En sådan vacker liten julhistoria.


Aaw..😭

När man tittar på filmen vill man ju självklart att backstoryn ska vara sann då man med förtjusning föreställer sig hur skitnödiga disney-älskande moralister får sitt livs kalldusch. Idag skulle väl inte jättemånga uppröras av en pojkes åkallande av Satan såvida man inte bor i ett bajsnödigt land där religiös kränkning skyddas av lag - eller om man är gnetig kapitalist som äger rättigheter som ändå inte upphovsmannen får ta del av. Förutom filmerna som använts har Williams även slängt in The Stooges "I Wanna be Your Dog" som soundtrack.

Hm..

Filmen bjuder på ett snett leende och inte mycket mer och det hjälper som sagt om man noterar årtalet på den samt köper backstoryn.

BETYG: 3/7 Tre minuters underhållning: Ett leende och en axelryckning.

Plötsligt dyker Han upp!

Bönhörd.

Happy ending!

Hela filmen.

BONUS! 
Som vanligt vill vi pusha för att ni hakar på vår jultradition och kollar på Treevenge (2008). God jul!





lördag 22 december 2018

TNT JACKSON (1974) Filippinerna/USA, 72 minuter. Regi: Cirio H. Santiago.



Everybody was kung-fu fighting...hellre än bra

Inget passar bättre än wah wah-funk till detta skådespel!

TNT (Jeannie Bell) reser till Hong Kong för att leta reda på sin brors mördare varpå hon ämnar utdela en ordentligare rättvisa än vad snuten skulle åstadkomma. Hon får hjälp av den lokale kung-fu-mästaren Joe (Chiquito) att etablera sig i Hong Kongs undre värld och där stöter hon även på droghandlare och ambitiösa brottskarriärister som kanske kan leda henne på rätt spår.

Precis alla kung-fu-fajtas.

Vi kände att vi återigen behövde plocka fram ett säkert kort ur filmhögen då vi inte var sugna på att i sedvanlig ordning ödsla halvannan timme på crap i kulturgärningens namn. En blaxploitation-rulle brukar ju oftast leverera även om den som i detta fall är kombinerad med trash-mästaren Cirio H. Santiagos hantverk. Eller kanske just därför? Inledningen vaggar genast in oss i en mysstämning när vi möts av Stan Shaws perfekta mikrofonfrilla och pimpiga outfit. Vi gillar även att det under titelsekvensen pågår ett klassiskt kinesiskt drakskådespel på en teaterscen samtidigt som Tito Sottos superfunkiga soundtrack blåser ut genom högtalarna. Skaplig kulturkrock - när den är som bäst!

Hong Kongs hårdaste kvarter: Där #metoo är vardag.

Innan vi fortsätter myset bör vi kanske påminna om att det här faktiskt är en Santiago-våffla och därmed ingen höjdar-blaxploitation. Följaktligen bjuds vi på mängder av undermålig kung-fu. Faktum är att vissa redaktionsmedlemmar inte sett så skakig koreografi sedan tiden på filmskolan och de obligatoriska stagefighting-lektionerna. Detta har förstås sitt alldeles eget underhållningsvärde. En skojig detalj är de uppenbara klippen mitt i slagsmålen eller varför inte den mystiska transformationen när TNT plötsligt förlorar alla sina kvinnliga former under de djärvaste spark- och slagkombinationerna! 😀 Kanske för att kompensera för detta har man lagt in episk scen där TNT fajtas topless mot ett helt gäng snubbar på ett hotellrum. Skriptan somnade tydligen under den scenen då TNT sparkar röv iförd bruna trosor - förutom när hon i ett klipp bokstavligen flyger på sina motståndare iförd vita och ganska genomskinliga trosor. 😁 Bra grejer! Ja, faktiskt så bra att Quentin Tarantino lät sig inspireras av detta, fast då kanske främst av gimmicken där TNT tänder och släcker lampan hela tiden.

Där är det bäst att man låter buset förstå att "WAAAAAAARRRGH means no".

Jeannie Bell är svag som huvudkaraktär och fullkomligt ocharmig. Tyvärr innebär inte ett Playboy-framträdande att man automatiskt får en skådespelarlicens, eller för den delen får svart bälte i karate. Nej, coolast i filmen är Stan Shaw som världsvan gangster. Manuset är givetvis något av en trafikolycka och det är skoj att att gangsterbossen Sid (Ken Metcalfe) kan knocka sin flickvän Elaine (Pat Anderson) med ett par örfilar när hon scenerna innan kung-fu-spöat det mesta i sin väg, och även efter örfilsknocken. Vi älskar dock att -SPOILER ALERT- man inte orkade knyta ihop säcken med Sid och Elaine, som visar sig vara en undercover-snut, och att hon bara flyger på Sid - störtar dem båda ut genom ett fönster - mot deras gemensamma död. LOL! Självklart får vi då också ta del av den klassiska handlöst fallande dockan. Filmen slutar dessutom ganska abrupt när TNT har ihjäl sin nemesis genom att köra knytnäven genom bålen på fanskapet. Ha ha!

BETYG: 4(+)/7 Andra klassens blaxploitation med mycket kass kung-fu. Sköna kalkonelement.

"Karate" betyder "Hand med spretiga fingrar".

Här använder sig TNT av Trump-tekniken, som utökats till "grab other stuff too".

Om din motståndare har benstomme som liknar rör kan det vara värt att försöka bryta sönder den.

TNT möter Hong Kongs svar på Jerry Williams.

"Hello boys!"

Under tiden möter Elaine Hong Kongs svar på Sammy Davis Jr.

Är det nåt karateutövare har gemensamt med nazisterna är det glädjen i massgemenskapen.

Fast de delar även ett hat... I karateutövarnas fall är det mot cementblock.

Charlie har svart bälte i jive.

Och längdskidåkning.

Knark är dödligt kids!

En uppvisning i spretiga fingrar och antikoreografi.

Blir det happy ending på denna massage?

Den ökända topless-fajten. Här: I bruna trosor.

Folket välkomnar framtidens härskare. ♫"Dr. Zaius, dr. Zaius, ooooohh dr. Zaius!"♬

Det är något väldigt rätt med den här paraden.

Alltid ska det vara den där statistfamiljen som tittar rakt in i kameran...

Helloooooo doggieeeee!!!

Trailer

Lite trovärdig stagefighting...

Episk kung-fu catfight.

Radio spot rhymes.

Tito Sotto är oooone funky filippino.

Hela våfflan.

Bonus: Musikalen "Dr. Zaius" från The Simpsons.



onsdag 19 december 2018

THE HOUSE THAT JACK BUILT (2018) Danmark/Frankrike/Tyskland/Sverige, 151 minuter. Regi: Lars von Trier.



Lasses Gudomliga Komedi

En påstridig Uma Thurman triggar Jack med en..."jack" som det heter på engelska.

Jack (Matt Dillon) tar oss med på en berättelse om hans utveckling till en fulländad seriemördare. I hans värld är mord konst och som alla vet övertrumfar detta alla mänskliga trivialiteter.

Jack påbörjar sitt drömhus och utsikten kan man verkligen inte klaga på.

Oj! Ett nytt epos av von Trier och därmed läge för en recension i uppsatsformat. Nu råkar det ju vara på det viset att vi varken har ekonomiska eller emotionella incitament att tillbringa timtal till att dissekera den här filmen. Med det senare menar vi att ändå ingen läser denna blogg, inte att vi inte påverkades av filmen. Tidsaspekten har tyvärr gjort att vi aldrig funnit en lämplig tidpunkt att kolla in regissörens förra våfflor "Nymphomaniac: Vol. I & II" så vi har kanske missat viktiga pusselbitar i hans skaparprogression. Även om också denna rulle är maratonlång är det åtminstone bara en film, inte två och denna hade vi verkligen sett fram emot efter att ha hyllat Antichrist (2009).

♫"Look out kid..." han har OCD.♬

Vad vi inte hade förväntat oss, eftersom vi undviker förhandsinformation, var en så pass rolig film som det här faktiskt är. Det är dråpligt, absurt och kolsvart. I vissa fall känns det som en ännu svartare variant av bröderna Coens "Fargo". Det skandinaviska landskapet och snutarnas pälsmössor hjälper ju förstås till här. Men det är förstås inte enbart en komedi utan även sköna kommentarer kring vår samtid och en diskussion om konst. Man kan läsa in en sjuhelvetes massa i det som pågår. Man skulle kunna tolka att Jack representerar von Triers egen konstnärliga resa eller varför inte att han är en figur som Hitler? Den senare var ju som bekant en misslyckad konstnärssjäl som hankade sig fram på billiga landskaps- och arkitekturmålningar innan han hittade sin rätta "konstform". Jack är en misslyckad hobbyarkitekt som försöker designa och bygga sitt eget drömhus men det vill sig aldrig riktigt. Han når till slut fulländning när - SPOILER ALERT - han genom sitt rätta kall som seriemördare bygger ett hus av de frusna lik han samlat på sig. Likt Hitler utmanar han hela tiden ödet. Ända in i det sista, innan hybrisen störtar honom i Helvetets djupaste avgrund.

Matt bygger vidare på den fina seriemördartraditionen Chricka Bale introducerade.

Det här med Hitler känns dock som ett smärre sidospår. Vi tänker att det här framför allt är en ganska självbiografisk historia och då menar vi inte att regissören är en kallblodig mördare utan att han talar om den konstnärliga resan och det terapeutiska i den. Vår antihjälte lider av en rätt kraftig OCD som faktiskt lindras av mördandet och von Triers neuroser är ju vida publicerade. Det känns dock humoristiskt självdistant av regissören att Jack är så fruktansvärt självbelåten i sina diskussioner med den i nästan hela filmen osynlige Verge (Bruno Ganz). Denne Verge framstår till en början som en terapeut som Jack drar sin historia för men efterhand inser man att "Verge" snarare är lika med Vergilius, som i Dantes Inferno. Von Trier använder även en hel del arkivbilder insprinklade i filmen för att illustrera eller hamra hem poänger. En kul variant är gammalt material på pianisten Glenn Gould som dyker upp titt som tätt där han arbetar hårt med att finslipa ett stycke - helt i linje med perfektionen Jack söker i sina dåd.

Jack jobbar på sitt O-face.

Jaha, nu börjar det ändå likna uppsats... Summa summarum då.

BETYG: 6/7 Detta är återigen en lysande film, full med humor, filosofi och fantastiska bilder. Matt Dillon är superbra i rollen och vi kan glatt konstatera att von Trier lyckats igen.

Kom ihåg vad Fulci sa!

Uppenbarligen har von Trier låtit sig inspireras av den store Neil Breen.

Jack får feeling.

En mysig familjepicknick helt i NRA:s anda.

Tihi. Har Lars smygkollat på Who can Kill a Child? (1976)?

Helt plötsligt går Jack totalt The Saviors från "The Walking Dead" men inser sitt misstag och ändrar tonintervallet på visslingen.

Kunst!

Jakten på perfektion. Precis som Glenn Gould som här försöker få till den perfekta fraseringen i Bach-stycket.

Jack skulle lätt kunna få jobb som konservator på vilket vietnamesiskt museum som helst!

Jack verkar ha en..."böjelse för kirurgi". Hey-O! Gissa den filmreferensen...*

Jack har svårt att släppa arkitekturintresset...

...precis som vissa andra.

Uppenbarligen har vi full psykopatpotential här på redaktionen då plötsligt Jack säger det vi alltid tyckt: "The Stuka! Without a dobut, the world's most beautiful airplane." Vi fascineras också av denna karaktäristiska mördarmaskin.

Jacks samtalspartner Verge framstår dock som en mental dvärg när han tycker Stukans jerikotrumpeter måste vara ett designfel. Jack vet dock bättre.

Om någon tvivlade på att filmen är personlig strör von Trier in lite recyclade klipp.

Ingen Dante-rulle utan pasoliniesquea skyltar.

Fan vad gammal han blivit Benicio del Toro...**

Ja, det är en full metal jacket.

"Nein, nein, NEIN!"

Faktiskt snyggare än originalet!***

Trailer

*"Manhunter"
**Nä, David Bailie heter denne farbror.
***Detta är en cover på Eugene Delacroix målning "The Barque of Dante".