What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 17 september 2019

GODZILLA: KING OF THE MONSTERS (2019) USA/Japan, 132 minuter. Regi: Michael Dougherty.



#NotMyGodzilla

Mothra ser inte riktigt ut som den älskvärda bajskorven vi lärde känna i originalversionen.

Som om det inte vore nog med vad människosläktet gör mot sig själv och sin planet vaknar nu även ett gäng gigantiska monster till ur sin slummer. Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har nämligen framställt en maskin som kan kommunicera och i viss mån styra dessa giganter. Något går dock fel och plötsligt löper monstren amok.

Var är den wisecrackande Bruce Willis när man behöver honom?

Jahopp, då är Hollywood igång och våldtar en ny kassako. För det var väl ingen som trodde att det skulle sluta vid förra filmen Godzilla (2014)? Förmodligen är det tröttsamma superhjältetåget på väg in i en bergvägg och hollywoods hyenapack behöver ett nytt lik att festa på. Det är bara att plocka ut den japanska godzilla-serien ur frysen och fluffa till med sliskigt hollywood-lull-lull och voila! så har man filmvärldens svar på de "näringsrika" Findus-frysrätterna.

"(Undra varför han viskar så där hela tiden för?)"

Märkligt nog gillade vi ovan nämnda hollywood-föregångare men nu är vårt korta tålamod slut. Vi behöver knappast förklara att detta är ett jävla pekoral men som ni vet är ju det inget direkt hinder för vår uppskattning bara vi får skratta eller på något sätt bli underhållna. Det här är bara samma gamla klichéer och irriterande muppkaraktärer som i alla andra "splosion"-blockbusters. Ja, "splosions" är det såklart gott om. De välanimerade scenerna trycks ner i halsen på oss som 23 000 big macs på bråkdelen av en sekund. I Hollywood känner man inte till begreppet "för mycket av det goda" utan likt den antydda hamburgerkedjan ska det vara super-size på allt. Pisstråkigt.

Snorungen är uppenbarligen fortfarande i trotsåldern. Hennes tilltag är en cue för den korkade mainstream-publiken att garva. Och tro oss - det gör idioterna också.

Även om vi inte riktigt kan med monster om de inte gestaltas i gummikostym går det inte att bortse från hur fantastiskt alla vidunder är CGI-animerade. Synd bara att manus, regi och producerande inte kan komma i närheten av den nivån. Filmvärlden skulle också behöva något gigantiskt monster som röjde upp i det vedervärdiga hollywood-träsket.

BETYG. 2(+)/7 Ett tag kan man köpa dravlet men det blir för jäkla tröttsamt.

Hoppsan! Röda Draken i William Blakes tappning dyker plötsligt upp. Ni menar alltså att Ghidorah kommer från Helvetet?

Hollywood-Ghidorah har tappat sitt lustiga läte. 😔

LOL. Hollywood-Rodan påminner mer om The Giant Claw* än original-Rodan.

Ghidorah har funnit Jesus. 

Just när ni trodde Australien hade de värsta spindlarna dyker detta fanskap upp i Phoenix.

Rykten gör gällande att monsterpacket har nära anknytning till Al-Qaida.

Som LA Lakers-fans uppskattar vi att ungjäveln ser till att Boston förgörs men...

...istället för Fenway Park borde det varit TD Garden (Celtics hemmaarena) som jämnades med marken.

Kom igen fake-hollywood-Godzilla. Stampa sönder TD Garden då!

Fniss. Rodan låter som en besviken schäfer vid motgång.

Va i helvete? Fejk-Gojira lackar som om Destoroyah vore i närheten.

Ett äkta hollywoodskt cringe-moment.

Trailer med "Somewhere Over the Rainbow" som ledmotiv...🙉




lördag 14 september 2019

KILLING HASSELHOFF (2017) USA, 81 minuter. Regi: Darren Grant.



Håhåjahoff...

"Titta vilket paket tomten har i sin säck!"

När inte Chris (Ken Jeong) driver sin nattklubb roar han sig med att delta i en vadslagningspott där man satsar på vilken kändis som ska dö först. En serie missförstånd leder till att Chris förlorar det mesta i sitt liv och plötsligt måste hosta upp 400 000$ till en gangster han lånat dem av. Han har bara 72 timmar på sig och inser att hans enda chans är att ro hem vadslagningspotten, genom att döda kändisen han satsat på: David Hasselhoff.

Rumsrent.

Aj aj aj! Udda Film är ute på djupt vatten utan flytväst och simkunnighet. Det ändlöst djupa vattnet är fyllt av blodtörstiga hajar och de går under betäckningen..."KOMEDI"!

Hur man skådespelar komedi.

Det dröjer inte många filmrutor in i den här filmen innan vi inser att detta definitivt inte är något undantag i genren och att vi kommer vrida oss i generade plågor när den "skojiga" dialogen sprutar fram. Ja, det här är riktigt pinsam skit och det flåshurtiga skådespeleriet är fan sämre än i vissa sitcoms på TV. Lägg där till den ständigt självironiske Hasselhoff som listigt duckar undan alla försök att skratta ÅT honom. Istället blir man mest trött på hans "charmiga" drift med sig själv.

BETYG: 1(+)/7 Pinsamt och stundtals irriterande o-kul. Vi slänger in ett plus för Hoffs tyska speedos.

Unga tjejer älskar The Hoffs naturliga anletsdrag.

Jon Lovitz slummar till det.

"Kul" självironi föranleder självklara props.

Jodå, man får visst sådana typiska anletsdrag av att livrädda folk på låtsas. Vi lovar!

Los Angeles Lakers gamle forward Rick Fox dyker upp på Hoffans partaj varpå den senare utbrister: "Rick Fox! The most handsome man in the NBA." Han har inte helt fel, den gamle Mitch Baywatch.

Apropå Baywatch, dags för lite "genomcharmig" självironi.

Bengeten till vänster? Nähejvars då! Självklart attraheras våra ögon istället av Hoffmeisterns urläckra tyska speedos.

Inte ens Hoffalong Cassidy kan motstå den bedårande kakaduan.

Homoerotik som självklart är helt PK trots våldtäktsflirtarna.

OS-guld i cringe när hela nattklubben diggar och dansar till Hoffaklumpens gubbmusiknummer.

Trailer

Distriktsmästerskapet i cringe är en hård batalj mellan Hustlerhoff, Ken Jeong och publiken. 🙈😬



onsdag 11 september 2019

SHOTGUN BOULEVARD (1996) USA, 71 minuter. Regi: Donald G. Jackson.



"Zen filmmaking" Jojomensan...

Det börjar lovande.

Ett krig mellan två gangsterbossar håller på att blossa upp och torpeden Jack B. Quick (Scott Shaw) hamnar mitt emellan antagonisterna. Samtidigt råkar en trafficking-liga i knipa när en av de tilltänkta offren (Jill Kelly) kämpar tillbaka. Som om inte det vore nog jagas ytterligare en gangster (Robert Z'Dar) av sitt eget onda jag!

En tjej med glada spasmer. För att...??? 😟

Ja, den fragmentariska resumén är ingen tillfällighet. Detta är nämligen "Zen filmmaking"! Ett filmspråk helt utan regler som på så sätt låter kreativiteten flöda fritt. *Syrsor* BWAAHHH HAA HAAA HAAAA! Nej, det är inget skämt. Detta är det officiella uttalandet (som i och för sig kan vara en drift med hela industrin och konsumenterna...) Alltså har man våldtagit och kapat Dogma-konceptet, men bara i den meningen att man ska ha ett koncept som ursäkt för det man presenterar, och använt det för att göra monumentalt sämre klipp-och-klistra-filmer än Godfrey Ho någonsin skulle kunna drömma om.

Det här är allt Jill Kelly har på sig i nästan hela filmen. D v s ända tills scriptan glömmer att hon ska ha handklovarna på sig...

Det här är så vansinnigt dåligt att t o m kalkonerna tystnar. Inte nog med att det bara är en serie osammanhängande klipp, allt är uselt gjort dessutom. Klassiska amatörmissar som olika bakgrundsbrum på ljudspåret i samma scen, tydlig objektivvinjettering och boommickar som hälsar på i bild. WTF-ögonblicken avlöser varandra och gapskratten fastnar i halsen. Nåja, Robert Z'Dars meningslösa jakt på sig själv lockade förvisso till skratt.

BETYG: 2/7 Med en sådan monumental uselhet borde det vara roligare än så här men tyvärr... Jackson fortsätter paraden av tvåor i betyg.*

Farbror i våldsamt passionerat torrjuck med ung flicka.

Varför ser Robert Z'Dar så chockad ut?

Aha! Inte undra på när gubben har exakt lika gigantiska brillor som George A. Romero.

Den onda varianten av Z'Dar säger tittut.

Se så ondskefullt han skrattar.

Hån och illvilja!

Ren och skär ondska!!!

Onkel Kånkels syrra är med.

Ja, vi beklagar. Det är sant.

Skadeglädjen vet inga gränser.

Skådespeleriets vedermödor: Att brottas med nakna brudar.

Robert ställer frågan man vill rikta till regissören.

Robert gestaltar ett synnerligen episkt dödsfall.




söndag 8 september 2019

GORGEOUS VORTEX (2015) USA, 15 minuter. Regi: Todd Lincoln.



Modeller och monster

"Mmmhh...en sån mardröm jag har. Aaahhh..."

En modell (Jayden Robison) är hemsökt och jagad av en mystisk organisation ledd av ett skräckinjagande monster. Samtidigt är hon själv på jakt. Kvinnliga lik dyker upp överallt och på något sätt försöker modellen få ett slut på allt.

Det är inte en Sinatra-referens.

Ja det lät väl lagom kryptiskt och det beror på att det är en ganska surrealistisk kortfilm vi just sett. Till en början verkade det vara en rätt spännande lek med bilder för det märkliga flödet av klipp var rätt snyggt. Ibland kändes estetiken lite som giallo-surrealism, men efter ett tag började vi tappa koncentrationen. Det blev helt enkelt tradigt med blandningen av Versace-reklamaktiga klipp, övervakningsbilder på lik och mystiska "nameless ghouls" som poppade upp här och där.

Här sitter dom. Ghoulsen som stämde Tobias Forge.

Filmen hade delvis något men vi saknade något att engagera oss i, för modellens öde var inte speciellt intressant. Vi gillade dock den saknade förklaringen över monstret och varför detta verkade på det sätt det gjorde. En delvis förklaring fanns i modellens öde men vi snackar om själva backstoryn. Nåja, ni hajar (kanske) om ni ser den.

BETYG: 3(-)/7 Rätt cool och välgjord men tråkig.

Men likt den här tjejen tvingas de nu tyvärr förbli tysta.

"Vill du spela schack med mig?"

Kvinnornas plats när alt-högern vinner.

Uppgradering pågår.

Kom igen farbror. Du kan fortfarande!

Mysig plats att sola på.

Ett sånt litet mysmonster.

Onödigt att ha en massa kläder på sig som kan bli nerblodade.

Teaser

Hela filmen.