SÕDA (1987) Estland, 21 minuter. Regi: Riho Unt & Hardi Volmer.

Allegorisk animation.

"Åh vad jag saknar Jena..."

En fladdermus, som ser ut som en väldigt medtagen Drutten, bor i en gammal kvarn och verkar trivas med tillvaron. Utanför pågår dock ett krig och en dag blåser en bomb ett hål i taket och stället invaderas av ett gäng högljudda kråkor. Dessa flygfän förser sig av vad kvarnen har att bjuda på och är samtidigt allmänt fientligt inställda mot den stackars fladdermusen som tvingas fly undan flygfäna och gömma sig. Efter en tid översvämmas även kvarnen av en mängd råttor som på ett ännu mer organiserat vis förser sig av kvarnens tillgångar. Även råttorna uppträder aggressivt mot fladdermusen. Givetvis uppskattar inte kråkorna konkurrensen och det dröjer inte länge förrän en fullskalig konflikt brutit ut.

Kråkorna invaderar.

Först tyckte jag detta var en solklar allegori över Nazitysklands och Sovjets invasioner av det lilla landet, där kråkorna fick representera tyskarna och råttorna ryssarna. Jag blev dock förvirrad när fladdermusen plötsligt, trots att ha blivit trakasserad och jagad av råttorna, leder dem i en listig attack på kråkorna. Det stämde ju inte riktigt med historiebilden, så tydligen finns det ett djupare historiskt perspektiv än min begränsade andra världskrigsbild. Fladdermusen lyckas bli av med båda invasionsstyrkorna men kriget utanför ödelägger hans så tidigare mysiga boning så man lägger därigenom vikt vid krigets höga pris och meningslöshet istället för att välja ett sagoboksslut. Man kan även ana hur våldtaget lilla Estland måste känna sig efter att ha körts över av den ena invasionsmakten efter den andra.

Här kommer råttorna.

Herrarna Unt och Volmer har skapat en fin liten film med mycket välgjord stop-motion. Musiken är följsam, kanske lite väl så och blir nästan övertydlig. Detta är definitivt inget för barn då det blir lite blodigt emellanåt när kombatanter stryker med. Filmen levde tyvärr inte upp till mina högt ställda förväntningar. Den hade potential att vara mycket charmigare och mer gripande men den aspekten misslyckades man i mitt tycke med.

BETYG: 3/7 Fint hantverk men når inte fram riktigt känslomässigt.

Kråkorna festar som rockstjärnor (alt. som om det vore 1999) på utsädet.

Ett sädes-slag (*himlar med ögonen*) mellan kråkorna och råttorna.

Kråkorna firar ett vunnet slag med glad dans.

Blodet flyter i det bittra kriget.

En kuslig omvärld speglas i Drutt...förlåt, fladdermusens ansikte.