KISS LOVES YOU (2004) Sverige, 72 minuter. Regi: Jim Heneghan.

En studie i geek-ighet.

Ett typiskt Kiss-fan. Snygg?

Dokumentärerna har ju inte duggat tätt på den här sajten, trots att jag uppskattar genren. M a o var det hög tid att peta in en. "Kiss loves you" tar en närmare titt på den idoldyrkan som omger bandet Kiss. Vi besöker olika Kiss-konvent, träffar udda fans och får en inblick i rivaliteten mellan olika tribute-band. Fokus ligger på dels den självutnämnda Kiss-familjen, som utspökade i taffliga Kiss-kostymer dyker upp på olika event; dels på rivaliteten mellan tribute-banden Strutter och utbrytarna Hotter Than Hell där medlemmar i det senare bandet tröttnat på den girige Gene-kopian i första bandet och bildat eget (ganska ironiskt med tanke på vilka deras förebilder är); och dels på Ace Frehley-kopian Bill Baker som dedikerat sitt liv åt idolen vilket har manifesterat sig i en stor samling Ace-prylar, ett tribute-band och sedemera även ett vänskapsförhållande till idolen.

En av huvudpersonerna i filmen. Han skulle passa jävligt bra som Sweet-fan också...

Nu känns det ju inte som om filmen bara handlar om Kiss-dyrkan utan kanske mer om absurditeten i att totalt gå upp i något, må det vara en artist, ett idrottslag eller varför inte religion. Man kan väl tolka in lite vad man känner för här. Kiss råkar bara vara verktyget här och visst är det ett bra verktyg då de fascinerat generationer av kids. Jag är själv inget jätte-fan av gruppen. Jag gillar många av deras 70-talslåtar men uppslukades aldrig av fenomenet. Däremot minns jag väl hur fascinerande det var med dessa sminkade farbröder när man var barn. Jag tyckte de var skitcoola innan jag ens hade hört en låt. När jag väl gjorde det var det en smärre besvikelse, men det kanske mest beror på att det var "Tomorrow and Tonight" jag hörde då... Inte världens tuffaste låt. Jag fann andra vägar för idoldyrkan istället.

Allt möjligt slags folk på ett konvent.

Anywhooo, eftersom filmen behandlar ämnet fanatiker blir det oundvikligen tragikomiskt. Man skrattar år dessa tokstollar som spökar ut sig och samlas kring denna illusion av samhörighet. Eller ja... samhörigheten blir ju en konstruerad verklighet medan föremålet för deras dyrkan är den största illusionen. En majoritet av mänskligheten har ett behov av att se upp till någon, att sätta någon på piedestal och då är det en smula svårt att se objektet för denna kärlek i dålig dager. Tyvärr får några av fansen ett brutalt uppvaknande när Gene och Paul från bandet plötsligt dyker upp på ett konvent för att, i en uppvisning av chockerande småaktighet, stjäla tillbaka souvenirer de påstår har stulits från dem. Vidare inser de vilken kassako dessa konvent, skapade av fans i ett mer socialt än ekonomiskt syfte, är och patenterar begreppet "Kiss convention" och drar igång sin egen konventturné där man tar 100 dollar i inträde. Vår vän Bill Baker upptäcker att Ace slutar höra av sig när pengarna börjar strömma in igen efter Kiss återförening. Tråkigt för honom, med tanke på att han i ett anfall av idoldyrkan skämt ut sig genom att stå utanför sin lägenhet spelande solon med rykande gitarr i bästa Ace-stil... Helt klart en komisk höjdpunkt i filmen. Baker byter efter sveket idol på, ett för filmens tes, talande sätt.

Snyggt att ha Kiss "coolaste" period representerad på ryggen...

Sen har vi Kiss-familjen. Ett sorgligt kapitel i sig. Det är tydligt att det är pappan som är det stora Kiss-fanet här men att resten av familjen i någon slags kärleksfull solidaritet har hakat på. Jag tycker dock det är lite jobbigt att se hur deras 4-årige son dresseras som en pudel att älska Kiss i största allmänhet och Paul Stanley i synnerhet. Lite samma äckliga vibbar som vid barnskönhetstävlingar när föräldrarna envist uppmanar pojken att göra Paul Stanley-poser för kameran. Brrr! Det blir dubbelt sorgligt när de låter tillverka en fin plakett där det står hur mycket pojken älskar idolen för att sedan överlämna denna på ett konvent. Givetvis ägnar Paul bara någon sekund åt denna innan han lägger den åt sidan och koncentrerar sig på nästa fan. Här tycker jag dock regissören Heneghan är lite ful i sitt svartmålande då man får anta att bandmedlemmar med all säkerhet mottagit tonvis med "speciella" presenter och att de samtidigt har horder av människor som alla vill ha deras uppmärksamhet. Men men, dokumentärfilmer ska ju inte vara objektiva. Den lille pojken rebellerar senare mot Kiss-indoktrineringen och börjar lyssna på Britney Spears och N'Sync!

BETYG: 4/7 Min syn på girigburkarna Gene och Paul cementerades ytterligare samtidigt som man fick sig ett litet skratt åt tokerierna. Kul att se särskilt om man har något slags förhållande till bandet, vilket jag trots allt har.

...men vad annat är att vänta från en kille med en skön hockeyfrilla?

Papier maché-Gene strosar omkring på ett konvent.

Söt? Nej, creepy!

Bill gör sitt bästa för att VARA som idolen.

Utbrytarna i Hotter Than Hell.

Kiss-farbror har högläsning av texter.

Hmm...ja just det...

Kiss-fan som inte bara saknar några häster - hela stallet är tomt!!!

Suddiga bilder på när Paul Stanley rensar ut gammalt stöldgods.

"Vi vill ha tillbaka våra prylar för att de har så stort affektionsvärde för oss *host host* och sen fryser vi också..." Gene i toppform!

Plakett som Paul Stanley kommer att vårda ömt. Eller..?

Kanske det största Kiss-fanet genom tiderna?

Ace skålar för det återuppväckta bankkontot.

Va!? Är inte detta riktiga Kiss???

Lille pojken tar regi från mamma...

Paul och Gene? De här typerna var tydligen inne på samma spår som jag. Min idé, när jag åkte på Kiss-konsert, var att sminka mig som Ziggy Stardust men jag avstod då jag inte kände för stryk den kvällen.

Bill med sin GODE VÄN Ace Frehley.

Surpuppan Bill har omkanaliserat sin fanatism...