IL MEDAGLIONE INSANGUINATO (1975) Italien/Storbritannien, 89 minuter. Regi: Massimo Dallamano.

Gulmedalj(ong) för inspelningsmiljöer

Ett kusligt konstverk föreställande SD-anhängare på väg till röstning.

Michael Williams (Richard Johnson) är änkling efter att hans fru dött i en brand. Deras dotter Emily (Nicoletta Elmi) bevittnade tragiskt nog när modern störtade mot sin död i sina försök att undkomma lågorna. Emily plågas sedan dess av mardrömmar. En dag hittar Emily en medaljong som tillhört modern och Michael låter henne ha den. Ett beslut som får ödesdigra konsekvenser när han tar med dottern till Italien där han en gång köpte medaljongen. Mediet Contessa Cappelli (Lila Kedrova) varnar honom när han börjar gräva i traktens ockulta historia men Michael har en dokumentär att slutföra så han vägrar lyssna på det örat.

Ja gumman, det är definitivt inget för barn.

Vi trodde vi skulle få oss en "Exorcisten"-klon men detta är ganska långt ifrån nämnd film. Det är inte heller mycket till skräck utan lutar nästan åt drama-thriller där den traumatiserade dottern har svårt att acceptera att andra kvinnor potentiellt kan komma och ta moderns plats vid faderns sida.

Edmund Purdom, som vi nyligen stiftade bekantskap med i Absurd (1981), poppar upp som doktor.

Udda Films favoritbarn (Ja, vi hatar inte barn på fulltid...) Nicoletta Elmi är som vanligt bra och har ett imponerande register för en elvaåring. Detta utan att hänfalla till alltför mycket av de vidrigt lillgamla tendenser man så ofta ser barnskådisar dras med. Ibland blir det lite överdramatiskt men det skyller vi helt och hållet på regissören som definitivt instruerade henne till detta.

Emily är jätteglad åt sin nya djävulsmedaljong.

Som så ofta i de italienska 70-talsfilmerna bjuds vi på fantastiska miljöer då vi i filmen vistas mycket i Spoleto som definitivt har mycket av den klassiska italienska rustika charmen. Vår vurm för vackra Italien håller oss nöjda rätt länge men vartefter börjar vi tycka att filmen egentligen är rätt seg och vi börjar snegla på klockan. Det känns ju rätt givet vart våfflan är på väg och vägen dit är inte jättehändelsefull. Vi hade nog förväntat oss lite mer "djävulstyg" i en rulle där Satan ska ligga och lura i vassen. Det är ändå en okej film om man känner för en lite softare våffla som inte lägger allt krut på våld och sleaze.

BETYG: 3/7 Stämningsfull och välspelad historia som kan te sig en smula tam och seg på sina ställen.

Men snart kommer gråten.

Gråt förbyts till skratt när man bilar på den vackra italienska landsbygden.

"The Damned" är inte bara en gammal punkorkester utan även ett mysigt konstverk av Luca Signorelli.

Europeiska elvaåringar 1975.

Emily stormar ut ur rummet. Men skit i det! Kolla in det fantastiska porträttet på väggen. 😀

Joanna Cassidy har hittat den obligatoriska giallo-blasken.

Se djupt in i de panikslagna ögonen... Du börjar bli sööömnig..alternativt - förskräckt.

Tuppjuck och kast med finporslinet. Har hon månne tullat på giallo-blasken i bakgrunden?

Aj aj, det där bådar inte gott.

Bländande specialeffekt (och sköna Adidas-pjuck).

Nu jävlar händer det nåt!

Yikes! Ett vinfat i full kareta.

Som...exploderar? 😆 Nog för att man sett bilar krascha och explodera utan anledning men detta är en ny nivå.

Splash!

Detta innan Kubrick dränkte en hel foajé i rött.

Bäst att tagga ner med lite giallo-blask.

Varför tittar hon på oss på det där viset?

Åhhh-ngest!

Nicoletta hämtade mycket inspiration från Edvard Munch i sin skådespelarstil.

♫"This girl is on fi-yaaaaahhh!"♬

Förskräckt heilar Emily.

Snacka om att skylla ifrån sig!

Seg trailer som adderar lite åska och andra ljudeffekter för att få filmen verka lite mer "djävulsk".

Nicoletta Elmi går lite bananas.

Teaser på engelska.