EMANON (1984) USA, 98 minuter. Regi: Stuart Paul.

St. Paul

Emanon vill inte ta emot ersättning för fönsterputsningen.

Jason (Jeremy Miller) är en liten gosse som körs omkring av sin rika mammas (Cheril M. Lynn) limousinechaufför (Patrick Wright) då hans ben är funktionsvarierade och han annars måste gå med hjälp av kryckor. Att titta ut genom limousinefönstret är lite som att titta på TV för Jason och han lapar nyfiket i sig av omvärlden. En dag passerar de en mystisk hemlös man (Stuart Paul) som tycks kunna utföra mirakel. Jason är övertygad om att den hemlöse mannen skulle kunna hjälpa hans mamma vars modeföretag håller på att gå under. Desperat försöker han hitta mirakelmannen för att bli hans vän.

Då blir hans luffarkompis alldeles varm i hjärtat.

Yes! Vi fortsätter vår bekantskap med Stuart Paul och kastar oss över hans debutvåffla som är en härlig familjefilm. Jo det är sant! Det som gör den så skoj är förstås Pauls messiasfigur och den skönt världsfrånvända storyn. Inte bara är manuset banalt som satan utan Pauls regi lämnar mycket övrigt att önska. Särskilt frugans (Cheryl M. Lynn) skådespeleri blir lidande då det framstår som bra mycket uslare än i förra rullen vi såg.

Jason fyrar av ett av många skitnödiga leenden mot Stuarts fruga.

Sättet som hemlösa porträtteras är så oändligt infantilt och romantiserat. För att vi ändå ska påminnas om hur omvärlden ser på hemlösa (eller hur tänkte Paul egentligen???) så har vi en scen där limmochaffisen måste köra den tjatige pojken genom de hemlösas "undre värld" och hela sekvensen är som en åktur på ett billigt spöktåg där vi hör vansinnesskratt i bakgrunden och hemlösa poppar upp runt bilen som de lamaste spökattrapperna i ovan nämnda tivoliattraktion.

Le Jason, le och hela världen kommer att le tillbaka!

Till vår förvåning gillar vi den här ännu mer än Heaven & Hell (2018) trots att det alltså är en kass familjefilm. Det är en riktig feelgood-kalkon och ett hälsosamt jesuskomplex tackar man ju aldrig nej till.

BETYG: 5/7 Pauls infantila debut värmer våra hjärtan och lillgrabbens evigt påklistrade leende smittar ta oss tusan av sig!

Ett Jesus-freak dömer ut den syndiga mänskligheten (Hm, han har inte fel...)

Jason lackar ur totalt.

De där benen ser verkligen funktionsvarierade ut.

Emanon utstrålar en sån godhet att han inte ens behöver säga "No homo" när han lägger en man i sin famn.*

Utslagen men välsignad.

Ja, på de flesta vis.

Det gör Jason glad.

Det sorglösa hemlöshetslivet!

T o m alkoholism är nåt fint.

Ja det är även gulligt att Jasons chaffis pimplar "medicin" (som ser misstänkt likt giallo-blask ut) på jobbet. Patrick Wright känner ni nog igen från åtskilliga småroller i allt från "Kojak" till "Maniac Cop".

Mamsen får lite tröstknark när hon bölar på sin post.

Under tiden är det fortfarande sorglöst i rännstenen med flöjt och dans!

Jason ler då, så han nästan klämmer ut en chokladkorv.

Klart att rika mamma har en klassisk stereotyphusa som är hjärtlig men vet sin plats.

Emanon ger sig i kast med att rädda självmordskandidaten som just ska hoppa från kyrktaket.

Ett leende räcker.

Klart!

Den långa tunneln där de hemlösa bor är rena rama spöktågsattraktionen.

När Emanon pimplar i tomma gränder har han på klassiskt amerikanskt vis en papperspåse som döljer flarran men här bland allt folk...

Emanon: De funktionsvarierades vän.

Wow! Filmens titel.

Mamsen har bokstavligt talat slummat till det...

...och eftersom det är 80-tal har självklart hennes luffarutstyrsel mäktiga axelvaddar.

Hey! Det är ju Stuart Pauls producenbrorsa Steven, som här spelar en...inslagsproducent.

Emanon försöker förklara hur vi ska se på religion.

Det väcker hat. "Jävla kommunist!"

Barnen hånar honom.

Det kristliga hatet är starkt.

Judendomen spyr.

Mobben vill se Emanons blod.

Nooooooooooo!

"Why you little!!!"

Trailer

*Kom ihåg att vi här faktiskt befinner oss på 80-talet då AIDS var rena rama "bögsjukan".