BLOOD DELIRIUM (1988) Italien, 94 minuter. Regi: Sergio Bergonzelli.

Det kan man lugnt säga

Nekrofili är INTE okej Herrman.

Konstnären Saint Simon (John Phillip Law) blir fullkomligt förkrossad när hans fru dör och all hans inspiration dör med henne. Det hjälper inte heller att han ett år senare, tillsammans med sin galne faktotum (Gordon Mitchell), öppnar fruns grav och tar hem det maggotinvaderade skelettet. Vändpunkten kommer dock när han under ett vernissage träffar fruns identiska kopia i form av pianisten Sybille (Brigitte Christensen). Han bjuder genast hem henne till sitt slott men saker börjar snabbt spåra ur.

Och väldigt taktlöst att göra framför likets make.

Jomen det här var ju en klart udda upplevelse. Tonen sätts snabbt i inledningen när en topless huvudperson råkar ut för en lökig hemsökelse av sitt framtida jag. Även Simon hemsöks men då av sin fru, så i dessa sekvenser känns det som om man tittar på en av Fulcis mer halvdana rullar. Men den blodiga galenskapen som titeln utlovar (och totalt håller!) för tankarna direkt till Joe D'Amatos perversa våldsorgier. Allt dryper dessutom av tokstollerier i det inte helt logiska manuset.

Kristna beter sig märkligt ibland. Varför har de bödelskåpor på sig vid begravningen?

Märkligast är nog Mitchells karaktär Herrman som verkligen inte kan kontrollera sina perversa lustar, så han ger sig på allt från Simons frus lik till den unga grannflickan. Den första incidenten gör han dessutom när Simon är i samma lokal och spelar orgel med ryggen vänd mot händelsen. Självklart vänder han sig till slut om och förfäras, men denna skändning avslutar inte deras relation, vilket säger en del om hur förryckt Simon också är.

Chrisitne ser rätt fräsch ut ändå för att ha varit begravd ett år. Fråga Herrman bara!

Faktum är att det inte finns en enda frisk karaktär i hela filmen. Ta bara Sybille och relationen hon har till sin pojkvän Gérard (Marco Di Stefano). Ingen av dem verkar tycka att det är något fel att hon plötsligt ska dra iväg och bo på ett slott hos en man som är helt förhäxad av henne. Snacka om öppet förhållande. Även hennes kompis Corrinne, spelad av porraktrisen Olinka Hardiman, beger sig tveklöst till slottet, ensam med Herrman, efter att Sybille desperat ringt efter hjälp.

BETYG: 3/7 Trots udda galenskap, lökig gore och perversion är stämningen i filmen inte särskilt skoj. Synd att atmosfären ska dra ner en film med så många WTF-ögonblick.

Simon satsar på familjevänlig konst.

När du får syn på den unga grannflickan.

Män...ähhh...Herrman är djur.

Han bryr sig återigen inte om att han kommer bli sedd. Så han är alltså: nekrofil, våldtäktsman OCH exhibitionist?

Sybille spelar frenetiskt på Simons flygel som tydligen har de låga tonerna på höger sida av tangenterna.

Simon målar lika frenetiskt.

Herrman har helt enkelt inga spärrar.

Detta mystiska djur, som vi lekmän identifierar som en iller, spelar av ljudspåret att döma en katt. "Mjau".😾

Herrman donar i sin verkstad.

Det hyperrealistiska huvudet hängs upp för senare behov.

En bandsåg är verkligen bra att ha.

Dohh-ggien Satan tittar ivrigt på.

Några saftiga bitar åker på grillen.

Hon är inte död, bara neddrogad. Det duger för Herrman.

Av jackan att döma kan man tro att Herrman ska skjutsa henne till Finspång.

Men Satan vill ju bara hälsa.

När du äntligen fått till den där perfekta färgen.

När du åker på new age-spa och får en tarmrensning.

Ja just det. Glömde vi nämna att Herrman har en samling mumier också?

LOL. Klar hundperson m a o.

Det är bara fördomar att konstnärer skulle vara galna!

En väldigt beskedlig trailer från Vinegar Syndrome.

En superklippt version av filmen, för det är ni ju verkligen intresserade av...