BLOOD DELIRIUM (1988) Italien, 94 minuter. Regi: Sergio Bergonzelli.

Det kan man lugnt säga

Nekrofili är INTE okej Herrman.

Konstnären Saint Simon (John Phillip Law) blir fullkomligt förkrossad när hans fru dör och all hans inspiration dör med henne. Det hjälper inte heller att han ett år senare, tillsammans med sin galne faktotum (Gordon Mitchell), öppnar fruns grav och tar hem det maggotinvaderade skelettet. Vändpunkten kommer dock när han under ett vernissage träffar fruns identiska kopia i form av pianisten Sybille (Brigitte Christensen). Han bjuder genast hem henne till sitt slott men saker börjar snabbt spåra ur.

Och väldigt taktlöst att göra framför likets make.

Jomen det här var ju en klart udda upplevelse. Tonen sätts snabbt i inledningen när en topless huvudperson råkar ut för en lökig hemsökelse av sitt framtida jag. Även Simon hemsöks men då av sin fru, så i dessa sekvenser känns det som om man tittar på en av Fulcis mer halvdana rullar. Men den blodiga galenskapen som titeln utlovar (och totalt håller!) för tankarna direkt till Joe D'Amatos perversa våldsorgier. Allt dryper dessutom av tokstollerier i det inte helt logiska manuset.

Kristna beter sig märkligt ibland. Varför har de bödelskåpor på sig vid begravningen?

Märkligast är nog Mitchells karaktär Herrman som verkligen inte kan kontrollera sina perversa lustar, så han ger sig på allt från Simons frus lik till den unga grannflickan. Den första incidenten gör han dessutom när Simon är i samma lokal och spelar orgel med ryggen vänd mot händelsen. Självklart vänder han sig till slut om och förfäras, men denna skändning avslutar inte deras relation, vilket säger en del om hur förryckt Simon också är.

Chrisitne ser rätt fräsch ut ändå för att ha varit begravd ett år. Fråga Herrman bara!

Faktum är att det inte finns en enda frisk karaktär i hela filmen. Ta bara Sybille och relationen hon har till sin pojkvän Gérard (Marco Di Stefano). Ingen av dem verkar tycka att det är något fel att hon plötsligt ska dra iväg och bo på ett slott hos en man som är helt förhäxad av henne. Snacka om öppet förhållande. Även hennes kompis Corrinne, spelad av porraktrisen Olinka Hardiman, beger sig tveklöst till slottet, ensam med Herrman, efter att Sybille desperat ringt efter hjälp.

BETYG: 3/7 Trots udda galenskap, lökig gore och perversion är stämningen i filmen inte särskilt skoj. Synd att atmosfären ska dra ner en film med så många WTF-ögonblick.

Simon satsar på familjevänlig konst.

När du får syn på den unga grannflickan.

Män...ähhh...Herrman är djur.

Han bryr sig återigen inte om att han kommer bli sedd. Så han är alltså: nekrofil, våldtäktsman OCH exhibitionist?

Sybille spelar frenetiskt på Simons flygel som tydligen har de låga tonerna på höger sida av tangenterna.

Simon målar lika frenetiskt.

Herrman har helt enkelt inga spärrar.

Detta mystiska djur, som vi lekmän identifierar som en iller, spelar av ljudspåret att döma en katt. "Mjau".😾

Herrman donar i sin verkstad.

Det hyperrealistiska huvudet hängs upp för senare behov.

En bandsåg är verkligen bra att ha.

Dohh-ggien Satan tittar ivrigt på.

Några saftiga bitar åker på grillen.

Hon är inte död, bara neddrogad. Det duger för Herrman.

Av jackan att döma kan man tro att Herrman ska skjutsa henne till Finspång.

Men Satan vill ju bara hälsa.

När du äntligen fått till den där perfekta färgen.

När du åker på new age-spa och får en tarmrensning.

Ja just det. Glömde vi nämna att Herrman har en samling mumier också?

LOL. Klar hundperson m a o.

Det är bara fördomar att konstnärer skulle vara galna!

En väldigt beskedlig trailer från Vinegar Syndrome.

En superklippt version av filmen, för det är ni ju verkligen intresserade av...

DEAD BAIT (2016) Norge, 13 minuter. Regi: Lars-Erik Lie.

Mitch Baywatch har en del att lära här!

Den minen förtäljer att det är en sketen jävla iPhone hon har.

Lisa (Emy) är helt utmattad efter en lång språngmarsch mitt ute i ingenstans. När hennes sista droppar vatten tar slut stapplar hon in i skogen där hon lyckligtvis hittar en sjö. Det uppfriskande doppet tar dock en dödlig vändning och Lisa sjunker ner under ytan. Som tur är har fiskaren Tryggve (Memnock Didriksen) sett henne och kan komma till undsättning. Eller?

Svettig och utmattad som hon är börjar hon frysa och hosta???

Vi klämmer in en liten norsk kortfilm och så fort den rullar igång doftar den av amatörism. Skådisarna och redigeringen övertygar inte men vad gör det när Emy snart kastar sina små paltor för att ta sitt uppfriskande dopp? Saker degenererar snabbt när Tryggve försöker få liv i Lisa och filmmakarna lyckades visst i sitt uppsåt att provocera sin omgivning. Redan promotion-bilderna lyckades få dem utkastade ur någon Facebook-grupp. Vi kan väl förstå varför i dagens ängsligt skitnödiga samhälle men trots sin vulgära och blodiga natur har vi sett tonvis med filmer som är värre än denna. Förrförra filmen vi recenserade t ex, Brigade of Death (1985). med sitt sadistiska våld är långt värre än denna komedi. -SPOILER ALERT- Så även om vi har en förmodad nekrofilvåldtäkt på en naken kvinna och avbitna penisar är tonen så tramsig att endast Siewert Öholm-ättlingar* kan uppröras.

BETYG: 3(-)/7 Ingen höjdare direkt. Lite småkul med Tryggves korkade beteende och plus givetvis för Emys icke-garderob.

Kameramannen ville inte missa en glimt av Emys nakenhet så då fick det där tramset med att ha en rak horisont i bild slängas åt sidan.

Storfiskaren Tryggve ser nåt han vill ha på sin krok.

Söt random fågel!

Have no fear - Tryggve is here!

"Hur var det nu Mitch Baywatch gjorde?"

En inre kamp pågår i Tryggve.

Bäst att lägga henne i framstupa...öhh, framstupa läge bara.

Whut?

"Vad sa ni fröken?"

Det kliar i huvudena.

Det där fejset känner ni igen!

Det blev för mycket lingonsylt vid lägerelden.

Se hela våfflan HÄR

*För att inte uppröra faktiska ättlingar till den legendariske journalisten och TV-profilen vill vi klargöra att vi menar människor på samma moralistiska plan som den salige (pun intended) Siewert. 😀
 

LE NÉCROPHILE (2004) Frankrike, 37 minuter. Regi: Philippe Barassat.

Varm fransk TV-underhållning

En kapabel herre minsann.

Herr Montaldo (Freddy Bournane) är en ljusskygg kuf som håller sig för sig själv och käkar kackerlackor. På nätterna ger han sig ut för att släcka sin sexuella aptit, men prostituerade göre sig icke besvär då han föredrar mindre levande partners. En dag blir han dock påtvingad vårdnaden om en flicka (Ilona Szabo) som är dotter till släktingar som dött och hans värld vänds uppochner.

Plågad dock.

Här har vi en kortfilm som verkligen stämmer in på vårt bloggnamn men frågan är då om vi därför högaktar den. Njae, kan vi väl säga direkt. Vi känner oss rätt kluvna efter att ha kollat på den. Det är verkligen en bisarr och surrealistisk liten film, vilket i sig är kul, men det känns samtidigt jobbigt att vi inte hajar vad man vill säga med märkligheterna. Yep! Vi outar oss själva som oförstående och låter er andra förnumstigt le från era höga hästar.

Här blinkas det även åt svensk stumfilm.

Man behöver ju inte förklara allt i en film men det vore skönt att få en hint om regissören faktiskt vill berätta en historia eller bara skapa en stämning. Den här filmen tycks ligga mer åt det senare. Vår sluttolkning av berättelsen är att den handlar om utanförskap och att bli accepterad för den man är - att hitta hem, hur bisarrt den än berättas här.

Fler skulle behöva läsa denna.

Det är kul med alla flirtar till stumfilmseran och Bournane glider omkring på sina platådojor (???) som en lite fylligare version av Nosferatu. Både han och Szabo är riktigt bra i sina roller och Bournane ger ett klassiskt porträtt av det plågade monstret. Det blir dock enormt creepigt -SPOILER ALERT- när flickan i slutet av filmen ger sig själv till Herr Montaldo som substitut för liken det då råder brist på. Szabo ser inte ut att vara en dag över 12 och även om hon behåller trosorna på och hennes bröstvårtor mystiskt har försvunnit i en halvbild känns det minst sagt obekvämt när en naken farbror lägger sig på henne. Vi kan förstå poängen med scenen men det gör det ju inte mindre obehagligt. Det ska sägas att vi inte har en susning om hur gammal Szabo var vid inspelningen. Vi kan bara säga hur det såg ut.

Nosferatus och Onkel Festers okända kärleksbarn.

Detta är ingen TV-film trots vad vi skrev i ingressen ovan. Vi ville bara göra en poäng av att den uppenbarligen gått på fransk TV trots sitt superkontroversiella innehåll. Fransmän är/var tydligen inte lika ängsliga i frågor om nekrofili/incest/pedofili... Det ska ändå sägas att det finns mycket värme och humor i denna film och det handlar inte om att chockera eller att äckla tittaren hur osannolikt detta än kan låta.

BETYG: 3(-)/7 Trots att vi uppskattar det bisarra berättandet och skådespelarinsatserna föll stämningen oss inte riktigt på läppen.

Herr Montaldo på dejt med Cold Ethyl.

Kvarterets lokala förbrännare är bra att ha.

Ivrig att lära sig familjehantverket.

"J'ACCUSE!"

Denna stumfilmsskylt får illustrera den uppskruvade creepigheten.

Coital angst!

Det är en stjärnklar natt utanför.

Månen lyser verkligen starkt.

Är det Michael Jacksons gamla "Thriller"-zombier som vaknat till liv? Rätt passande ändå...

Tjusigt!

Middag hos nekrofilen.

Hela våfflan.