KYRKOHERDEN (1970) Sverige, 92 minuter. Regi: Torgny Wickman.

Gud hjälpe han!

Jarl Borssén illustrerar salighet.

En kvinna utpekas av en präst som häxa och bränns på bål. Kvinnan förbannar prästen och utlovar hämnd samtidigt som hennes dotter gråtande ser på. År senare tillträder prästens son (Jarl Borssén) som ny pastor i byn Fors. Den lilla församlingen är nästintill helt tömd på manfolk som är ute i krig och kvar finns bara trånande kvinnor. Men bland dessa väntar Barbro (Annegrethe Nissen), den på bål brända kvinnans dotter, och hon ser nu till att utkräva familjehämnden.

En klassisk svensk häxbränning.

Ännu en gammal hyllvärmare plockas fram här på Udda Film och lagret av damm på den är tjockare än själva omslaget. Det kanske kan tyckas märkligt att en film med Jarl Borssén som kåt kyrkoherde har prioriterats bort i decennier till förmån för allsköns dynga, men men, Herrens vägar äro outgrundliga!

Ett fromt utslag av misogynitet.

Efter den ganska brutala starten på våfflan, med häxbränning och allt, ramlar vi in i en rätt fånig sexkomedi med Cornelis Vreeswijk som grekisk kör. Det härliga tidigt 70-talsfotot kontrasteras av superstel dialog där Wickman tydligen inte bryr sig om att skådisar t o m stakar sig och säger fel. Fast det är ju som sagt inget högtflygande drama det här utan klassisk exploitation.

Knektarna blir av doften lite sugna på något från Texas Longhorn.

Man blir lite överrumplad av tidsperspektivet i filmen då inledningen ser ut att vara på 1600-talet och när vi sedan hamnar i "nutid" är det 1812. Men enligt vår musikaliske ciceron ska karaktärerna alltså vara son respektive dotter till inledningens karaktärer. Ja ja...

Ett klassiskt fall av "Ti-hi fnitter".

I vilket fall. Dottern Barbro slänger en förbannelse på prosten och vips lider han av priapism. Let the hijinx begin! En parad av vackra kvinnor är supervilliga att hjälpa pastorn med det uppkomna problemet men pålen vägrar att falna. Den "stackaren" tänker ni. Problemet för prästen är väl framför allt att han har en inbokad audiens med biskopen som är avgörande för hans framtid och den nesliga fjallen är högst opassande vid en sådan sammankomst.

Jalle med fräscha (och kanske inte helt autentiska) polisonger.

Rullen vinner på det nämnda fina fotot och den gratismiljö av autentiska gamla byggnader vi har i vårt vackra land. Detta kryddat med en mängd galanta damer som i ärlighetens namn inte klär av sig så mycket man skulle kunna tro när det trots allt är en sexkomedi. Men lugn. Det blir ändock en del T&A samt en och annan buske. Vi får dessutom det höga nöjet att se Borssén naken (dock ej full frontal om ni nu hade hoppats på det)

Cornelis ställer den filosofiska frågan: "Är det världens minsta gitarr eller världens största ukulele?"

Manuset är förstås crap, spretigt med avstickare som i vissa fall är helt obegripliga och/eller meningslösa. Komedin är som väntat hur o-kul som helst och spårar rejält när pastorn ska botas. Själva upplösningen är självklart helt ologisk men tjänade sitt (nakna) syfte.

BETYG: 3(-)/7 Den här filmen vinner enormt på stämning, utseende och kvinnlig fägring. Resten är skräp.

Kim Anderzon moonar (gärna) prällen.

Lite helig bestörtning kan vi ändå utläsa i hans anlete.

Varsågoda: Jalle Borssén naken!

Vacker och rustik. Ja, miljön också.

Tor Isedals ENDA uppgift i den här filmen var tydligen att visa upp denna fullkomligt trovärdiga peruk.

Louise Tillberg blir så uppspelt att hon stakar sig på klassiskt "Fäbodjäntan"-manér.

Värst vad klockaren är nyfiken på pastorns tillstånd. 🤔

Inte bara bygdens ungmör vill lägra prosten. Även den MILF:iga grevinnan (Magali Noël) vill ha ett smakprov.

Se när Louise Tillberg stakar sig över staken följt av en Cornelis-trudelutt.

Hela våfflan.