THE PHANTOM EMPIRE (1988) USA, 83 minuter. Regi: Fred Olen Ray.

The skitkorv empire

Stor möda har lagts på monster-makeupen...

En expedition ger sig in i underjordiska grottor då det rapporterats om att omänskliga och mordiska varelser har synts till här och att dessa ska ha ovärderliga diamanthalsband på sig. Ska expeditionen få plikta med sina liv, då dessa varelser har smak på människokött? Inte nog med detta. En helt ny värld döljer sig bortom grottorna - bokstavligen!

Filmens största irritationsmoment är detta manhafto. Nej, inte för att hon vresar eller är manhaftig utan för att hon är "roligt" odräglig hela tiden.

Det finns kalkonartad lågbudget och så finns det kalkonartad lågbudget med "självironi". Den senare sorten är näst intill lika avskyvärd som förtyckande diktaturer och sälklubbare. Den här filmen tillhör denna vedervärdiga kategori. Pinsamhetsministeriet slår upp sina portar på vid gavel när den komikhandikappade Fred Olen Ray försöker vara humoristisk med sin sörja av gamla monsterfilmshyllningar kryddade med lånade stop motion-klipp och skämt som var banbrytande på 1800-talet. Fred borde nästan få en egen nürnbergrättegång då han bär ett tungt ansvar som producent, regissör och manusförfattare. Det gör nästan ont att skriva dessa titlar då det känns som ett hån mot yrkeskårerna.

Mitt i manhaftandet lägger hon ändå till med en cameltoe.

Inget kan rädda den här pestbölden till rulle. Inte ens att Sybil Dannings tuttar halvt hoppar ur rymddräkten när hon slår en av huvudpersonerna på käften. Inte ens att fina Michelle Bauer till slut tappar grott-BH:n och inte heller dinosaurier eller robotar. Vi vet. Ni tänkte genast: "Vänta nu Udda Film...Med de ingredienserna KAN det ju inte vara så dåligt!" Jodå! När stolpskott utan humor ska börja skämta blir vi både äcklade och djupt indignerade!

BETYG: 1/7 "Självironisk" humor på lägre nivå än Clownen Manne. Då blir vi rasande och kan ej blidkas av tuttar, laserrobotar eller skräcködlor.

Latinokaraktären uppfyller alla Donald Trumps kriterier.

"Grottmålningarna" påminner starkt om vissa redaktionsmedlemmars barndomsteckningar.

Michelle Bauer fräschar upp filmen lite.

Här är det nån som redan fått nog av pekoralet.

Intelligent scen där "kannibalerna"* grillar en brud med kläderna på. Vilket är märkligast: Att monstren vill äta nåt med fastbrända kläder eller att det gyllene tillfället att visa upp en naken kvinna i en Fred Olen Ray-film inte tillvaratas?

Omtänksamma monster som vadderar med skumgummi. Blir nog gott med sånt fastbränt också.

Oj, tillgång till Robby the Robot (med nytt huvud). Då måste ju fanskapet vara med.

Brudarna är här!

Och här kommer deras drottning.

Sybil visar på lite girlpower till den grad att hennes power att hålla tvillingarna på plats reduceras.

Ny milstolpe i karriären för Jeff Combs.

Jodå!

Nya bottnar uppnås i filmen när de drar igång ett Three Stooges-nummer.

Jovisst. Jeffrey får agera trosfuktare i den här rullen.

Scen där Robby the Robot dyker upp.

Här har någon, vars redigeringskunskaper är i paritet med filmens kvalité, klippt ihop några scener och ni kan bl a se Sybils girlpower.

*Att monstren borde vara människor för att de skulle kunna klacificeras som kannibaler är inte så viktigt för Fred Olen Ray.

WARLORDS (1988) USA, 86 minuter. Regi: Fred Olen Ray.

Bore-lords

David Carradine wants YOU to watch this movie...ELLER!?

Den mystiske soldaten Dow (David Carradine) glider runt i det postapokalyptiska ökenlandskapet i jakt på sin fru som rövades boret av Krigsherren (Sid Haig) för ett par år sedan. Hans enda sällskap heter Ammo och ryms i hans väska. D v s ända tills vildhjärnan Danny (Dawn Wildsmith) gör honom sällskap i kampen mot Krigsherren och hans mutanter.

Michelle Bauer i en minnesvärd roll.

Fred Olen Ray har gjort en karriär på Hollywoods bakgård genom att spotta ut hjärndöda filmer kryddade med tuttar och explosioner. Detta måste ändå vara en av hans tröttare verk eftersom det är en frontalattack mot tittarens intelligens från första sekund. Maken till korkad film får man leta efter vilket genomsyrar varenda aspekt av spektaklet. Den här stinkande dynghögen måste han fått ett schyst förskott för, för att sedan på fyllan hasta igenom inspelningen.

Sid Haig är stilig i sin postapokalyptiska riddarskrud.

Det roliga är att det är så många välbekanta B-namn med i mästerverket. Fast det är klart, scream queensen Brinke Stevens och Michelle Bauer ser man inte alltför mycket av så stackars Carradine får bära det mesta av dyngan själv och det märks att han inte har speciellt mycket ork att göra det. "Tur" då att Olen Rays manhaftiga exfru Dawn Wildsmith finns vid hans sida och kan irritera tittaren med sin slakt på skådespelarhantverket. Till sin hjälp har hon också den mystiske Hacke Hackspett-rösten som kommer ur Carradines väska, vilken hon tror är en "computer". Det visar sig att denna asirriterande väsk-dwellern -SPOILER ALERT- inte alls är en komprimerad Hasselhoff-dator utan ett muterat butterickshuvud som närmast för tankarna till Onkel Kånkels "Hawaiiskjorta". Ja, ni hajar läget.

BETYG: 2/7 Nej inte en etta trots apnivån. Filmen har ju trots allt meningslös nakenhet, imponerande värdelöshet och billiga bovar i söta gasmasker.

Visst, det är BARA män som vresar...

David ser ut att må lite illa över det flagranta vresandet (som då alltså BARA män håller på med).

Fred Olen Ray kanske blev lite homofobiskt besvärad över exfruns manhaftande så att han kände sig nödgad att styra ut henne i denna dress för att visa att det visst var en kvinna han hade varit gift med?

"En burk Pepsi?"

Åke.

Valfritt bondage-skämt här:___

Se! Sid tycker det är svinkul.

Någon har haft den goda smaken att öva prickskytte på Lille Sven. Men vad är det för säck under bordet? Det råkar inte dölja sig en dock-wrangler där eller?

Brinke Stevens i ovanligt påklätt tillstånd.

Tyvärr inget klipp från filmen men bättre upp! Detta är en skådespelardemo med Dawn Wildsmith. För att ni behöver det...