What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 25 april 2019

SUSPIRIA (2018) Italien/USA, 152 minuter. Regi: Luca Guadagnino.



Mamma vet bäst

Diagnos på det doktorn?

Susie (Dakota Johnson) lämnar sitt religiösa mennonithem för att hänge sig åt sin passion: dansen. Utan nämnvärd erfarenhet lyckas hon kvala in på Markos Tanzgruppe-institutet i Berlin och pusselbitar för hennes framgång faller snabbt på plats. Bland annat har en ung flicka just försvunnit från institutet och per automatik berett plats för Susie. Patricia (Chloë Grace Moretz), som flickan hette, gick i terapi hos Dr. Klemperer (Lutz Ebersdorf) och befann sig i ett paniskt tillstånd samt vittnade om häxerier på institutet. Något som Dr. Klemperer avfärdade som panik och hysteri.

Även med nedtonad färgpalett kan man få till vackra bilder.

Vi blåser på med ytterligare en film vi sett fram emot med spänning. Hur i helvete skulle man egentligen tackla den heliga kon som Argentos originalfilm utgör? Varför överhuvudtaget göra en ny version av den färgsprakande stilbildaren från 1977? How dare you?😊

Sir Väs okända syrra: Lady Väs.

Regissören tvår genast sina händer och vägrar kalla våfflan en remake. Han föredrar att se sin film som en hyllning eller tolkning av Argentos klassiker. Till att börja med låste han in alla symboliska färgburkar och slängde nyckeln. Guadagninos version är rena motsatsen till Argentos giallo-palett med sina dämpade gråkyliga färger. Ut åkte också alla likheter med originalets fantastiska Goblin-soundtrack som hade en betydande berättarroll, för att ersättas av melankoliska visor av Thom Yorke. Ni vet, från färglösa Radiohead. Ett pianostycke låter väldigt Fabio Frizzi dock. Även Argentos skräckelement är som borttrollat (pun intended) då detta är mer som en psykologisk thriller än en surrealistisk mardröm. Dario Argento själv var tydligen inte stormförtjust i denna version som han tycker saknar själ.

♫"Welcome to the Bahnhof Suspiria! (---) You can always get off but you'll never get on."♬

Japp, det låter väl som ett bottennapp och tydligen var det många som faktiskt tyckte så. Vi håller väl inte direkt med. Varför göra en ny tolkning om det inte just är det - en ny tolkning? Sedan kan teman med feminism och skuldbeläggande vara lite skitnödigt utförda och det drar förstås ner en smula men filmen är verkligen snygg. Själva berättandet med bilderna och integrationen med dansscenerna är verkligen vacker bildpoesi. Tydligen ska Rainer Werner Fassbinder (som vi avskyr) vara en stor inspiration men vi fick mer vibbar av von Trier.

Det creepigaste i filmen är att hennes hand ser felvänd ut här.

En detalj vi hakade upp oss på och som därmed tog oss ur filmen var Dr. Klemperers uppenbara mask. Vi undrade över varför denna skådis ska behöva springa omkring i en gubbmask hela tiden. Skulle det dyka upp sekvenser från doktorns yngre år senare i filmen? LOL. Så kan det gå när man undviker att kolla in förhandsmaterial om filmerna man tittar på. Inte fan visste vi att "Lutz Ebersdorf" egentligen var Tilda Swinton, som även spelar Madame Blanc och Helena Markos. Kul grej och bra jobbat av Swinton men kanske inte ett adekvat val för berättandet. Visst visst, Guadagnino ville fylla skådisensemblen med bara kvinnor så långt det gick för ett feministiskt statement och för att hylla Fassbinder  men skapade i och med den uppenbara masken en distraktion i berättandet.

Betyg: 4(+)/7 Trots det lite krystade politiska temat som sprinklades in hela tiden gillade vi stämningen och bilderna vi utsattes för.

Dans kan orsaka svåra förslitningsskador.

Var är den andra handen med hammaren?

♫"Shame, shame, shame. Shame on you!"♬

Missbelåtenhet.

Är de där linjerna på golvet istället för sådana där fotmärken som visar vilka steg man ska ta?

Titta vem som är tillbaka!

Här var det fest.

Jabba the Hutts morsa Jannike the Hutt tittade in.

Det går hett till.

Trailer där man kan höra det Frizzi-liknande pianostycket.

Vänta lite här nu... Spelas Thom Yorke av Tilda Swinton OCKSÅ? 😵



tisdag 23 april 2019

BEST F(R)IENDS: VOLUME 2 (2018) USA, 93 minuter. Regi: Justin MacGregor.



Bros before hos

Malmö!

Efter det dramatiska skeendet i slutet av första filmen bilar nu Jon (Greg Sestero) tillsammans med Traci (Kristen StephensonPino) iväg genom öknen mot Colorado. I bagaget har de bankomatkassaskåpet de inte kan öppna. Traci har dock en lösning på problemet som kanske inte kommer göra livet lättare direkt

Tommy är en skugga av sitt forna jag.

Vi fortsätter vår comeback här på Udda Film med ytterligare en spännande rulle i form av fortsättningen på Best F(r)iends: Volume 1 (2017). Vi lämnades ju med en nästan bokstavlig cliffhanger och frågan om vi nu bara skulle få se Tommy Wiseau i flashback-form. Nu blev det kanske inte riktigt så men tyvärr har inte Wiseau lika mycket utrymme i denna del två.

Uppenbarligen är Tommy Wiseau ett stort fan av "Violent Shit"-filmerna.

Fokus är av naturliga skäl på Jons vidare öden och saker blir ganska tilltrasslade när nya karaktärer dyker upp. Främst då i form av Tracis farbror Rick (Rick Edwards) som ska hjälpa paret att få upp kassaskåpet. Tommy Wiseau, eller Harvey som hans karaktär heter, är dock med hela tiden i bakgrunden och adderar ett märkligt surrealistiskt element till skeendet.

Jaha. En telefonförsäljarjävel igen.

Denna del två är ännu mindre en skrattfest än första delen men fungerar hyfsat bra ändå som en lågbudget-roadmovie/thriller med komiska element. Det gulliga med den är läxan Jon måste lära sig och kopplingarna till Sesteros och Wiseaus verkliga relation.

BETYG: 4(-)/7 Mindre Wiseau = svagare betyg än ettan.

Onkel Muskel.

Den där uppenbarelsen igen.

Whöt? Tommy Chong? Nahe inte det.

Måste vara inspirerat av Neil Breen!

LOL. Chuck Norris bästa framträdande någonsin.

Wink wink. Nudge nudge.

Trailer



söndag 21 april 2019

TWISTED PAIR (2018) USA, 89 minuter. Regi: Neil Breen.



Supreme Breen!

Dubbelt så jävla bra!

Tvillingbröderna Cade och Cale (Neil Breen) är oskiljaktiga som barn men något går snett när de blir utvalda av en övernaturlig kraft och får sin DNA omprogrammerad. Cade frodas och får övermänskliga krafter som han kan nyttja i mänsklighetens tjänst medan Cale, trots samma krafter, misslyckas med allt. Cale fråntas sina krafter och bröderna separeras. Trots sitt nerdekade tillstånd fortsätter ändå Cale sin kamp för mänskligheten. På sitt eget vis.

AI! Så ser det ut. VM-guld i arkivfoto.

Till att börja med får vi ursäkta oss för vår långa frånvaro som den udda kulturens fanbärare. Vi har nämligen flyttat till nya sunkiga lokaler och haft fullt upp med att sanera det nya högkvarteret. Men vem försöker vi egentligen lura? Eftersom ingen läser denna eminenta blogg kan ju ingen heller har saknat den. Vi är i alla fall tillbaka med en dunderknall då vi stolt titulerar oss själva som Human Breens och således sett fram emot herr Breens återkomst som fan!

Neil har finslipat sina green screen-skills.

Man sätter sig alltså med spänd förväntan och riktigt bubblar av exaltation när filmen rullar igång. Vi kan bara föreställa oss stämningen på de packade biograferna och hur jublet måste ha dånat. Det ska väl till en sådan här våffla för att vi skulle kunna tänka oss betala för att gå på bio. Nu råkar vår hemstad (och hela vårt land) vara ett kulturellt vakuum så denna rulle visades aldrig på bio här trots lite halvhjärtad lobbyism från vår sida.

Ett med naturen.

Alltså fick det bli i den nedsuttna och självklart medflyttade Udda Film-soffan som vi parkerade våra ändalykter. Breen tar ut svängarna ordentligt och vi bombarderas med arkivbilder och green screen. Märkligheter och lösmustascher avlöser varandra i rask takt och skådespeleriet är klassiskt robotstelt. Ja, till den grad att Breen måste ha hårdregisserat skådisarna för att få till det så stelt och staccato-mässigt. Precis som vi vill ha det!😊

Som sagt, oslagbar green screen.

Breens vision är mer obegriplig än någonsin men han är förstås fortfarande en omnipotent frälsare som dessutom finner tid till att koppla av med lite kinky våldtäktsrollspel. Breens trogna följeslagare nämner ofta likheterna med David Lynch och vi kan bara hålla med. Det är ett alldeles speciellt universum Breen låter oss kika in i och hans symbolspråk är allt annat än på näsan. Så ibland får man lite "Twin Peaks"-vibbar. Tänk er Lynch på en budget av 23 dollar.

"Programable virtual reality - The CORRUPT version" Hellz yea!😆💪🔥

Det jobbiga med att recensera Breens senaste mästerverk är att vi aldrig råälskar hans filmer från start till slut och så icke heller denna. Det är guldklimpar här och där och klassiska Breen-ingredienser men filmen bekräftar verkligen att vi mer älskar fenomenet Breen än de separata filmerna i sig. Typ som vi älskar Jesús Franco, trots dennes mängdproduktion av crap.

BETYG: 5(-)/7 Ja, vi låter vår inre Human Breen färga betygssättningen här. Vi myser helt enkelt över Frälsarens återkomst.

Neil demonstrerar här hur det absolut INTE såg ut under visningarna av denna film. Tänk vilka dumskallar som inte hoppade på detta sedelpressartåg... Ni vet vilka ni är.

Kanske inte lika briljant styrelsemöte som i Birdemic - Shock and Terror (2010) men skådespeleriet går inte av för hackor. Ljussättning är också... intressant.

Neil Breen är man - alltså djur. Här låter han den NATURLIGA maskulina stalker/rapist-driften löpa amok.

Vissa korrupta affärsmän är skitlätta att känna igen. Den glänsande plastmustaschen skvallrar direkt.

Kriminalaren tänker högt i det fejkade blåljuset så vi alla är med på vad som sker.

Neil slår på stora trumman när det är dejt.

Han har bokat hela "restaurangen".

Detta borde egentligen vara en GIF-bild då Neil precis dragit av ett klassiskt Neil-tilt med huvudet.

Här finslipar han tilt-tekniken framför spegeln.

WHOA!😲

Neils våld mot kvinnor.

Cuzzx* (uttalas "cooz") och de tre hitlerkatterna.

Neil köper inramad videokonst av Cuzzx. Bimboälva bistår.

Fredagsmys.

Hitlerkatterna! Nåja, åtminstone den längst till höger.

"Who am I?! WHAT AM I???"💗💗💗

CTRL+ALT+DELETE

Vi har en teori om att Neil snubblade över dessa bilder, som vi tror är arkivbilder då åkningarna inte känns Breen, och snickrade ihop Cales karaktär runt dessa.

Shoot corruption in the dick!🍆🔫💪

Breen goes giallo.

Ett lynchianskt red light district?

Neil smyger på bra i sina gubb-levisjeans.

Neil spränger Steve Ballmers onda imperium.

Bimboälvan drar igång lite schyst hemmabio. Fredagsmys med Neil-genocide.

Mäktigt! Inte ett hårstrå ligger ner på en sann Human Breen.

Eggande trailer!

*Som LA Lakers-fans älskar vi att denna karaktär heter Cuzzx och uttalas precis som lovande unge spelaren Kuz. Kuzmania y'all!

Kyle Kuzma