Udda film

lördag 14 september 2019

KILLING HASSELHOFF (2017) USA, 81 minuter. Regi: Darren Grant.

Håhåjahoff...

"Titta vilket paket tomten har i sin säck!"

När inte Chris (Ken Jeong) driver sin nattklubb roar han sig med att delta i en vadslagningspott där man satsar på vilken kändis som ska dö först. En serie missförstånd leder till att Chris förlorar det mesta i sitt liv och plötsligt måste hosta upp 400 000$ till en gangster han lånat dem av. Han har bara 72 timmar på sig och inser att hans enda chans är att ro hem vadslagningspotten, genom att döda kändisen han satsat på: David Hasselhoff.

Rumsrent.

Aj aj aj! Udda Film är ute på djupt vatten utan flytväst och simkunnighet. Det ändlöst djupa vattnet är fyllt av blodtörstiga hajar och de går under betäckningen..."KOMEDI"!

Hur man skådespelar komedi.

Det dröjer inte många filmrutor in i den här filmen innan vi inser att detta definitivt inte är något undantag i genren och att vi kommer vrida oss i generade plågor när den "skojiga" dialogen sprutar fram. Ja, det här är riktigt pinsam skit och det flåshurtiga skådespeleriet är fan sämre än i vissa sitcoms på TV. Lägg där till den ständigt självironiske Hasselhoff som listigt duckar undan alla försök att skratta ÅT honom. Istället blir man mest trött på hans "charmiga" drift med sig själv.

BETYG: 1(+)/7 Pinsamt och stundtals irriterande o-kul. Vi slänger in ett plus för Hoffs tyska speedos.

Unga tjejer älskar The Hoffs naturliga anletsdrag.

Jon Lovitz slummar till det.

"Kul" självironi föranleder självklara props.

Jodå, man får visst sådana typiska anletsdrag av att livrädda folk på låtsas. Vi lovar!

Los Angeles Lakers gamle forward Rick Fox dyker upp på Hoffans partaj varpå den senare utbrister: "Rick Fox! The most handsome man in the NBA." Han har inte helt fel, den gamle Mitch Baywatch.

Apropå Baywatch, dags för lite "genomcharmig" självironi.

Bengeten till vänster? Nähejvars då! Självklart attraheras våra ögon istället av Hoffmeisterns urläckra tyska speedos.

Inte ens Hoffalong Cassidy kan motstå den bedårande kakaduan.

Homoerotik som självklart är helt PK trots våldtäktsflirtarna.

OS-guld i cringe när hela nattklubben diggar och dansar till Hoffaklumpens gubbmusiknummer.

Trailer

Distriktsmästerskapet i cringe är en hård batalj mellan Hustlerhoff, Ken Jeong och publiken. 🙈😬

onsdag 11 september 2019

SHOTGUN BOULEVARD (1996) USA, 71 minuter. Regi: Donald G. Jackson.

"Zen filmmaking" Jojomensan...

Det börjar lovande.

Ett krig mellan två gangsterbossar håller på att blossa upp och torpeden Jack B. Quick (Scott Shaw) hamnar mitt emellan antagonisterna. Samtidigt råkar en trafficking-liga i knipa när en av de tilltänkta offren (Jill Kelly) kämpar tillbaka. Som om inte det vore nog jagas ytterligare en gangster (Robert Z'Dar) av sitt eget onda jag!

En tjej med glada spasmer. För att...??? 😟

Ja, den fragmentariska resumén är ingen tillfällighet. Detta är nämligen "Zen filmmaking"! Ett filmspråk helt utan regler som på så sätt låter kreativiteten flöda fritt. *Syrsor* BWAAHHH HAA HAAA HAAAA! Nej, det är inget skämt. Detta är det officiella uttalandet (som i och för sig kan vara en drift med hela industrin och konsumenterna...) Alltså har man våldtagit och kapat Dogma-konceptet, men bara i den meningen att man ska ha ett koncept som ursäkt för det man presenterar, och använt det för att göra monumentalt sämre klipp-och-klistra-filmer än Godfrey Ho någonsin skulle kunna drömma om.

Det här är allt Jill Kelly har på sig i nästan hela filmen. D v s ända tills scriptan glömmer att hon ska ha handklovarna på sig...

Det här är så vansinnigt dåligt att t o m kalkonerna tystnar. Inte nog med att det bara är en serie osammanhängande klipp, allt är uselt gjort dessutom. Klassiska amatörmissar som olika bakgrundsbrum på ljudspåret i samma scen, tydlig objektivvinjettering och boommickar som hälsar på i bild. WTF-ögonblicken avlöser varandra och gapskratten fastnar i halsen. Nåja, Robert Z'Dars meningslösa jakt på sig själv lockade förvisso till skratt.

BETYG: 2/7 Med en sådan monumental uselhet borde det vara roligare än så här men tyvärr... Jackson fortsätter paraden av tvåor i betyg.*

Farbror i våldsamt passionerat torrjuck med ung flicka.

Varför ser Robert Z'Dar så chockad ut?

Aha! Inte undra på när gubben har exakt lika gigantiska brillor som George A. Romero.

Den onda varianten av Z'Dar säger tittut.

Se så ondskefullt han skrattar.

Hån och illvilja!

Ren och skär ondska!!!

Onkel Kånkels syrra är med.

Ja, vi beklagar. Det är sant.

Skadeglädjen vet inga gränser.

Skådespeleriets vedermödor: Att brottas med nakna brudar.

Robert ställer frågan man vill rikta till regissören.

Robert gestaltar ett synnerligen episkt dödsfall.

*Roller Blade (1986) & Hell Comes to Frogtown (1988)

söndag 8 september 2019

GORGEOUS VORTEX (2015) USA, 15 minuter. Regi: Todd Lincoln.

Modeller och monster

"Mmmhh...en sån mardröm jag har. Aaahhh..."

En modell (Jayden Robison) är hemsökt och jagad av en mystisk organisation ledd av ett skräckinjagande monster. Samtidigt är hon själv på jakt. Kvinnliga lik dyker upp överallt och på något sätt försöker modellen få ett slut på allt.

Det är inte en Sinatra-referens.

Ja det lät väl lagom kryptiskt och det beror på att det är en ganska surrealistisk kortfilm vi just sett. Till en början verkade det vara en rätt spännande lek med bilder för det märkliga flödet av klipp var rätt snyggt. Ibland kändes estetiken lite som giallo-surrealism, men efter ett tag började vi tappa koncentrationen. Det blev helt enkelt tradigt med blandningen av Versace-reklamaktiga klipp, övervakningsbilder på lik och mystiska "nameless ghouls" som poppade upp här och där.

Här sitter dom. Ghoulsen som stämde Tobias Forge.

Filmen hade delvis något men vi saknade något att engagera oss i, för modellens öde var inte speciellt intressant. Vi gillade dock den saknade förklaringen över monstret och varför detta verkade på det sätt det gjorde. En delvis förklaring fanns i modellens öde men vi snackar om själva backstoryn. Nåja, ni hajar (kanske) om ni ser den.

BETYG: 3(-)/7 Rätt cool och välgjord men tråkig.

Men likt den här tjejen tvingas de nu tyvärr förbli tysta.

"Vill du spela schack med mig?"

Kvinnornas plats när alt-högern vinner.

Uppgradering pågår.

Kom igen farbror. Du kan fortfarande!

Mysig plats att sola på.

Ett sånt litet mysmonster.

Onödigt att ha en massa kläder på sig som kan bli nerblodade.

Teaser

Hela filmen.

torsdag 5 september 2019

LANCASTER SKIES (2019) Storbritannien, 98 minuter. Regi: Callum Burn.

Upp som en Lancaster, ner som en pannkaka

Another one bites the dust.

En brittisk bombbesättning förlorar under en räd sin omtyckte befälhavare. I hans ställe dyker det före detta jaktpilotesset Douglas Miller (Jeffrey Mundell) upp. Hans stela och tillbakadragna stil bemöts med misstro och viss trots. Hans nye officerskollega Williams (David Dobson) försöker agera sluss mellan Miller och manskapet, men det går trögt. De behöver dock kunna samarbeta när det är dags för nästa räd mot Tyskland.

Det är gott att röka.

Brittisk lågbudgetkrigsfilm. Kan det vara något? Nej, inte i det här fallet i alla fall. Efter den inledande stridsscenen, som skvallrar om den låga budgeten men fortfarande är okej, kastas vi in i en segdragen historia som varken är intressant eller något vidare att fästa ögonen på. Det hela känns som en ambitiös studentfilm och man förväntar sig hela tiden att det ska dyka upp oegentligheter i den trista dekoren. De klarar dock detta men mest för att de trånga inomhusmiljöerna är så spartanska och minimalistiska. Det verkar som allt krut gått åt till exteriörbilderna på bombplanen.

Alltid detta tjafs mellan olika stridsgrenar.

Manuset där Miller sörjer sin yngre bror som avlidit i en bilolycka är också väldigt tråkigt och händelser och relationer tar inte vägen någonstans och vi får ett gigantiskt antiklimax som slut. Skådespeleriet är väl hyfsat för vad ska man göra med detta manus? Nej, med en budget på en mille kan man faktiskt göra väldigt mycket mer.

BETYG: 2/7 Vår anglofobi får ny näring när ytterligare tråkig gråtristess serveras från de brittiska öarna.

De ger sin nye befälhavare ett hjärtligt mottagande.

Production value.

Vi slänger in en klassisk Spitfire också.

En scen som vittnar om dåligt manus och dito regi.

Trailer

måndag 2 september 2019

SONNO PROFONDO (2013) Argentina, 65 minuter. Regi: Luciano Onetti.

Giallo-porr

Då ska vi se. Har vi alla giallo-attribut? Det börjar bra.

En psykiskt störd mördare tar livet av en ung kvinna som masturberar. Väl hemkommen kontaktas mördaren av en anonym person som bevittnat allt och nu i sin tur hotar mördaren. En dödlig katt-och-råttalek tar sin början och leder de medverkande in i en djup spiral av traumatiska och blodiga minnen.

Se där!

Vi kände oss nödgade att kolla upp Onettis tidigare arbeten efter att nyligen ha tittat på (Abrakadabra (2018) och visst var det hardcore giallo-hyllning även i denna hans första våffla. Redan här var bildspråket klart och ton samt stämning satt perfekt. Onettis musik lät här mer åt Claudio Simonettis och Fabio Frizzis håll än de senare Bruno Nicolai-tendenserna och var väldigt autentisk och bra.

Jajamensan.

Problemet med den här rullen, särskilt för vår ADD-präglade redaktion, var att filmen efter en spännande inledning kastade oss in i en enda lång surrealistisk kaskad av mördarens minnen och giallo-bilder. Trots väldigt snygga och coola bilder blev det helt enkelt för mycket av det goda och följden blev att det var svårt att hålla koncentrationen uppe på vad Onetti ville berätta.

BETYG: 4/7 Trots seg surrealism är detta en väldigt cool neo-giallo.