DEADLY WEAPONS (1974) USA, 75 minuter. Regi: Doris Wishman.

Wishman är kalkonfarmens drottning!

Larry nickar gillande medan hans kumpaner misshandlar en farbror.

Crystals (Chesty Morgan) karl Larry (Richard Towers) är inblandad i skumma affärer och när han försöker blåsa sin boss får han betala det yttersta priset. Crystals sorg förvandlas till vrede och hämndbegär och hon bestämmer sig för att söka upp Larrys banemän för att skipa rättvisa.

Hemma hos Larry känner vi igen en hiskelig gardin.

Yes! Kalkondrottningen Wishman är tillbaka på Udda Film och den här rullen verkar ha spelats in samtidigt som Double Agent 73 (1974). Vi känner nämligen igen delar av "dekoren" vilket inte är så svårt när den är så hiskelig. Våra guldfiskminnen sår ett tvivel i våra sinnen om förra filmen verkligen var så usel som denna men när vi går tillbaka och läser recensionen verkar så vara fallet. Japp, den här våfflan har samma karaktärsdrag med skådespeleri sämre än i "Fäbodjäntan" och en gränslöst förlåtande regi. Fast den här rullen har charmknutten tillika porrskådisen Harry Reems i en av rollerna vilket är ett gigantiskt lyft skådespelarmässigt jämfört med alla andra.

Som den mästerliga regissör Wishman är talar hon subtilt om att Larry även har en varm och mjuk sida. Varför skulle han annars ha doggie-tavlor på väggen? Hello dooooohhh-ggie!

Trots den monumentala uselheten blir det inga asgarv. Man ler mest åt denna skamlösa våldtäkt på filmkonsten. Tonen sätts blixtsnabbt då det första vi får se är Morgans ådriga bröst fylla hela rutan. Hon bjuder senare i filmen på ett par strippnummer som kanske är lika usla (kom ihåg, vi har ju guldfiskminnen!) som Kitten Natividads i "Zombie Gangbang". Hennes "dödliga vapen" exponeras som ni förstår hejvilt genom hela filmen och ofta kan man verkligen se hur hon väntar på instruktioner från regissören som hon sedan stelt kan genomföra.

Chesty, eller Liliana Wilczkowska som hon egentligen heter, beskådar sig själv i badrummet. Men är det nåt bekant över denna scen?

-SPOILER ALERT- Filmen har mestadels ett soundtrack bestående av arkivjazz men när det ska till att dödas ja då smäller man på med en vråldistad elgitarr och när Crystal plockar fram sina jättedunkar för att avliva uslingarna lägger man även på ljudeffekt i form av smällar som liknar ljudet av bowlingklot som träffar käglor, fast kanske lite nerpitchat. Effektfullt! XD Man mäktar faktiskt med att slänga in en twist på slutet där det visar sig att den mystiske bossen, vi tidigare bara sett handen av - en hand med ett ärr i form av ett kors, är Crystals far. Givetvis har fadern inget ärr på sina händer i andra scener han är med i.

BETYG: 3(-)/7 Det blir inte mycket sämre än så här men det är i alla fall lite charmigt.

Jovisst är det samma badrum som det inte helt lyckade "Psycho"-mordet från "Double Agent 73" utspelade sig i.

Den mystiske gangsterbossen harr ett distinkt kännetecken (ibland!).

Ytterligare en farbror blir blodigt misshandlad.

Allas eder Harry Reems som kallblodig mördare!

Vem behöver kulor...

...när man har en sån mustasch?

Återigen ett bekant rum.

Ingen behöver vara utan med en sån mega-bong.

Sorgen är överväldigande när Larry rycks ifrån henne.

Tårarna trillar ner...

...vilket inte är konstigt när man förlorat den här läckerbiten.

Lägg märke till vilken mysig heltäckningsmatta Crystal har i sitt hem.

En inklippsbild av hög kvalité.

Arkivbilder på syndens stad. Även hemmaplan för legendariska filmmakare som Neil Breen och Daddy Derek Savage!

Här festar man som om det vore 1888!

Crystal tar jobb som strippa.

Strippklubben har en bekant heltäckningsmatta....

Där har Crystal en chef som är lyckligt ovetande om framtidens #metoo.

#metoo:n fortsätter i ett välbekant hörn med "skön" tapet.

Detta perspektiv är ett måste i en 70-talsvåffla.

På ett hotellrum i Las Vegas...

Vad är det för hotell egentligen...som har inplastade soffor???

Harry softar vid hotellpoolen i "Miami". Av nån anledning är han plötsligt väldigt grå i hår och musche.

Aha! Harry beskådar en random naken kvinna som gör saltomortaler under vattnet.

Denise Purcell har svårt att hålla sig i denna intensiva dialogscen. Men varför göra en tagning till? Film är dyrt!

Här ligger hon på en heltäckningsmatta i ett hotellrum i "Miami".

Crystal har givetvis sina date rape-piller gömda mellan tuttarna. Tur att Harry inte upptäckte det när de hånglade....

Trailer

Hela våfflan.

RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER (2016) USA/Tyskland/Frankrike/Kanada/Sydafrika/Australien/Storbritannien/Japan/Kina, 107 minuter. Regi: Paul W.S. Anderson.

Låt inte titeln ljuga!!!

2016 och fortfarande sådana här skit-CGI-effekter. Grattis!

Alice (MIlla Jovovich) återvänder till Racoon City och närmare bestämt det ondskefulla Umbrellas högborg: The Hive, i ett försök att stoppa dem från att utplåna det lilla som finns kvar av mänskligheten.

Kåmmpjutärs in thö fjutschör är superflashiga men totalt oergonomiska.

Ja, vi är dumma nog att ge oss på även den sista (säkert...) delen av pekoralspektaklet som är "Resident Evil"-serien. Vi har ju varit förvånansvärt överseende med uselheten som bjudits och det är verkligen mäkta förvånande när särskilt denna filmserie har medverkat till att pervertera den tidigare så mysiga zombiegenren. Vi kan tyvärr inte förklara vårt tvångsmässiga behov av att utsätta oss för detta skräp så låt oss istället gå vidare till att kommentera filmen.

Den här snubben har pissat i vattnet du just drack.

Kort sagt: Vårt tålamod är slut. Det här är så satans uselt och vi kan bara hänvisa till recensionen av förra filmen Resident Evil: Retribution (2012) och göra en matematisk upphöjning till 23. Bombardemanget av artificiell action är på en skala som får Alex hjärntvätt i "A Clockwork Orange" att framstå som en rogivande meditationsfilm. Ofta är dessa, mestadels dataanimerade, action-sekvenser så sönderklippta att man inte ens uppfattar vad fan som pågår och dessutom ackompanjerade av de klyschigaste ljudeffekter och musik-cues man kan komma på. Det är helt enkelt en hyperinflation av action som totaldevalverar värdet på varje filmruta. Det blir fullkomligt ointressant att kolla på skiten.

BETYG: 1/7 Alla vet ju att vi inte sett det sista av detta dyng-franchise men låt oss stänga in oss i en bubbla av falska förhoppningar!

Okej...

Här har ni er animerade jävla hord av dataneozombier.

Ögonblicket du inser kontrasten mellan den här skiten och "Game of Thrones"succén.

"Varför smutsade jag ner mitt CV?!?!?!?"

Trots "zombier" och megavåld verkar det som man försökte sikta på en PG13 men misslyckades. Det här illustrerar det på ett rätt bra sätt.

Databrand i CGI-ruinen. Fejkhorden tittar på.

Ett av 23 miljarder hot som dyker upp i Alice blitz-klippta väg.

Vi bjuds även på lite crappig ålders-makeup.

Ni tror att det bara är snabba klipp för att det är en trailer men skitfilmen ser faktiskt ut så här.

THE CASE OF THE SCORPION'S TAIL (1971) Italien/Spanien/Storbritannien, 95 minuter. Regi: Sergio Martino.

The Case of the J&B Product Placement

Lite musik och...giallo-blask.

Lisa (Evelyn Stewart) ärver en miljon dollar när hennes make dör i en mystisk flygplansexplosion. Försäkringsbolaget som tecknat livförsäkringen tycker dock det är något skumt med det hela och skickar sin detektiv Peter (George Hilton) för att kolla upp änkan. Det är dock fler som är ute efter Lisa och hennes miljon och snart börjar folk dö.

Ett modellflygplan är ute och flyger.

Här har vi ytterligare en sådan där rulle man borde ha sett för 97 år sedan då det är en klassiker gjord av en av giallons galjonsfigurer Sergio Martino. Det är tufft att hinna med när vår så kallade bucket list egentligen är en ocean list av våfflor att beta av. Vi har dock inga ursäkter då vi slösar eoner av tid på hiskeligt usla filmer ingen människa borde se och glömmer helt sonika berget av guld vi sitter på.

En knarkare fluktar genom ett järnstaket. Klipp till -->

Frågan är då om denna våffla är en del av ovan nämnda guld. Vi måste erkänna att vi faktiskt hade rätt höga förväntningar när vi bänkade oss. Myset sprider sig direkt i inledningen när vi i förtexterna följer Lisa i ett vandra-på-stan-montage i London till Bruno Nicolais underbara musiktema. Det finns en anledning till att paret Cattet/Forzani lånade detta coola stycke till Amer (2009).

--> hans synvinkel. Snyggt!

Detta är ändå inte en så knasig stajl-giallo som vi hade hoppats på. Visst, det finns en svartklädd maskerad mördare, en del fränt bildspråk och flagrant J&B-produktplacering men filmen känns ändå lite mer som en vanlig thriller då den faktiskt är rätt välskriven med ett logiskt manus av Eduardo Manzanos tillsammans med Ernesto Gastaldi och Sauro Scavolini. Vi är inte heller supernöjda med den atenska backdropen, förutom den klippiga ön som dyker upp där Martino och A-fotografen Emilio Foriscot verkligen utnyttjar omgivningens skönhet. Vi är dessutom besvikna på att Bruno Nicolais musikaliska färdigheter inte utnyttjas mer. Less is more, sägs det men "Fuck that!" säger vi i detta fall. I en giallo vill vi ha mycket av allt. Synd att bara J&B höll sig till det.

BETYG: 3(+)/7 Det är snyggt och välskrivet men vi är ändå lite besvikna över att man inte tog allt en smula längre.

Regissören själv i en cameo, då han var tvungen att vicka för Luis Barboo som inte var tillgänglig den dagen.

Ett sakta söndervittrande Aten.

George Hilton spelar en subtil detektiv.

Synd att vi inte fick se mer av denna Marie Forså-lookalike som susade förbi på sin cykel.

Denne svarthandsbeklädde mördare föredrar stilett.

"Nej nej Alberto de Mendoza, kolla på bordet istället!"

En tös sover sött efter en skotsk förfriskning.

George och Anita Strindberg lunchar med antik backdrop.

Efter en intensiv diskussion...

...blir man bra sugen på en förfriskning.

Ond, bråd, kladdig död.

Creepig docka - check!

Vlad Tepes-lookalike-tavla - check!

Aj som fan!

En mysig och romantisk liten gulaschmiddag, men kolla vad som står där i hörnet med etiketten vänd mot kameran!

Okej, ungrarna gillar att ha mycket paprika i sin mat men Anita har nog missförstått mängden ändå.

Det hindrar inte att hon får till det med stilige George, men vem står och fluktar där i bakgrunden?

Nej, vi har inte en man-crush på George, men kolla in vilken jävla cool bild!

Mysig nattlampa de verkar ha.

Ack det ljuva 70-talet! Varje kontor med självaktning och stil hade murrig träfanér på väggarna.

Sergio Martino experimenterade med framtida mobilkameraperspektiv. Luigi Pistilli ser tveksam ut till tilltaget.

TV och...ja just det.

Oj! Nu händer det saker.

Mördaren har riktigt fräsiga brallor.

"Här! Kolla in det här tidningsurklippet."

Anita representerar motsatsen till vårt kvinnoideal. Spinkig med fejkbröst.

George skådespelar att han gillar vad han ser. Han har dock faktiskt på senare år beklagat sig över Strindbergs fejkbröst som han ansåg vara uselt gjorda. "And she knew it".

Inte dumt när man får tillgång till en äkta undervattensgrotta.

George frejmas av coola klippor...

...och kameran panorerar sakta till denna bild. Stiligt!

Trailer som är cool.

Soundtracket av Bruno Nicolai.

Hela filmen.