INGLOURIOUS BASTERDS (2009) USA, 153 minuter. Regi: Quentin Tarantino.

Aaahhhh... He's back!

Christoph Waltz briljerar!

Postmodernismens mästare har gjort det igen. Efter den mediokra "Death Proof" har Quentin Tarantino gjort en strålande comeback med krigsdramat "Inglourious Basterds". Detta är ingen remake av Enzo G. Castellaris "The Inglorious Bastards" från 1978 vilket man kanske kan tro och den största likheten är att vi följer ett gäng amerikanska soldater, mer specifikt amerikaner av judisk börd, som ställer till trubbel bakom tyskarnas linjer under andra världskriget. Stort fokus ligger också på den unga judiska kvinnan Shosanna Dreyfus (Mélanie Laurent) vars familj milt sagt råkar illa ut i filmens begynnelse och Överste Landas (Christoph Waltz) skoningslösa jakt på ovan nämnda aktörer.

Kosher-pojkarna är redo att sparka nasseröv.

Brad Pitt spelar Löjtnant Aldo Raine som leder en grupp judisk-amerikanska råskinn vars enda uppgift är att sprida skräck och terror bland tyskarna samt placera som många som möjligt av dem i en för tidig grav. Samtidigt har den judiska Shosanna lyckats fly undan SS med Överste Landa i spetsen. Hon antar en ny identitet som Emmanuelle Mimieux och driver en biograf i Paris. Omständigheter gör att just denna biograf väljs ut som arenan för den nazistiska propagandaapparatens senaste mästerverks premiär. Detta medför att gräddan av det nationalsocialistiska imperiet kommer att bevista eventet. Med andra ord, upplagt för hämnd! Shosanna börjar smida planer, men samtidigt ser även de allierade en jättechans att avsluta kriget genom att förinta medlemmarna av detta VIP-kalas. Vad kan då vara bättre än att skicka in de judiska råskinnen, som redan är på plats i Frankrike, för att spränga skiten i luften?

Mr. Trosfuktare himself klargör strategin för nazistslakten.

Det stora affischnamnet är ju Brad Pitt och han är ju inte bara en trosfuktare utan även en rätt duktig skådis också, men hans klart godkända prestation av den bonniga och stenhårda Aldo Raine bleknar mot Christoph Waltz bländande porträtt av den diaboliske SS-mannen Hans Landa. Kultiverad och manipulativ leker han med sina offer och motståndare som katten med en halvdöd mus. Waltz förvandlar denna ondska till ren och skär poesi! Vilken jävla tur att Leonardo DiCaprio aldrig hade möjligheten att ta/få denna roll. Inget ont om Brad Pitts rival i trosfuktar-VM, men jag tror inte han kunde ha toppat Waltz rolltolkning. Detta borde med all sannolikhet lägga grunden till en lysande internationell karrär för Waltz, då vad jag förstått han mest gjort jobb i hemlandet.

Den här känner ni igen...

Som vanligt kryllar det av filmreferenser i detta verk och eftersom jag aldrig jobbat på ett ställe där man kan kolla på film hela dagarna missar jag mängder av dem. Givetvis har Tarantino stoppat in mängder av Ennio Morricones musik i filmen och man måste få säga att Tarantinos användning av musiken är mästerlig. Det spelar liksom ingen roll att man direkt känner igen ett stycke från "Slaget om Alger", den sitter som en smäck i scenen. Ett ypperligt exempel på hur genialiskt och coolt Tarantino recyclar musik är i scenen där Shosanna sitter på en restaurang med propagandaministern Goebbels och några andra. Plötsligt dyker Överste Landa upp och Shosanna fryser till is då det är första gången hon ser denna onda man sedan incidenten med hennes familj. Tarantino väljer då att lägga på Charles Bernsteins "Bath Attack" från filmen "The Entity" (1981). I originalet hörs detta stycke varje gång ett osynligt väsen våldför sig på Barbara Hersheys karaktär. Jag har givetvis lite svårt att bedöma hur bra detta funkar om man inte sett "The Entity" men för mig som gjort det och även i min ungdom kände obehag när jag såg dessa kusliga övernaturliga övergrepp upplevde jag musikvalet som klockrent. Jag tycker även att musiken borde vara effektiv även utan denna bakgrundskunskap då den har ett otäckt driv man bör associera med onaturligt förhöjd puls. Tarantinos fantastiska integration av musik i sina filmer är en av orsakerna att han är en sådan fantastisk regissör i mina ögon. Han har hajat hur viktig den är som berättarverktyg. I inledningen av filmen, när Överste Landa gästar bondstugan, visar han även hur effektivt man kan skapa en stämning med avsaknad av musik. En extra liten guldstjärna även för recyclingen av David Bowies "Cat People" från filmen med samma namn. Så jävla coolt! Fanimej, Tarantino stjäl som värsta Per Gessle-typen och på samma genialiska vis.

Ingen sann slakt utan lite troféjakt.

Utöver musikreferenserna tycker jag det är skitcoolt med de övriga referenser som droppas överallt i hans filmer. Ett snudd på övertydligt exempel är när Mike Myers karaktär presenterar sig som General Ed Fenech, vilket givetvis är en ögonblinkning till eurosleaze-drottningen Edwige Fenech som förgyllde många europeiska filmer från slutet av 60-talet och framåt. Hon verkar dock ha lagt aktriskarriären på hyllan och sågs senast i en liten cameo i Eli Roths (som spelar nazislaktaren Donny Donowitz i denna film) "Hostel 2" från 2007. Åren har varit riktigt schysta mot Fenech som fortfarande är en riktig skönhet, numera i MILF-version.

Nazist på väg att få lite vett inbankat i skallen.

Avslutningsvis får jag väl nämna att jag hade förväntat mig mer fokus på Basterds-gängets nazislakt (jag har medvetet hållit mig undan från recensioner och andra informationskällor). Att det nu inte blev så gjorde inte denna gamla gore-hund ett dugg besviken. Jag tycker Tarantino verkligen fick till det med sammanflätningen av alla karaktärsöden och så fick man ju ett skönt våldscrescendo som kändes som en ohelig avkomma till "Scarface" och "End of Days". Ja, jag menar på ett bra sätt... Enda grejen jag hakade upp mig på var när en skylt fökunnade att det gått fyra år sedan incidenten med Shosannas familj. Problemet var att incidenten var sommaren 1941 och att vi precis innan nämnda skylt fått berättat för oss att vi nu befann oss i Paris, juni 1944... Jag brukar vara skitdålig på att upptäcka goofar och skriptafel, men när de annonseras på skyltar kan inte ens jag missa dem. Det roliga var att jag hakade upp mig på att vi då skulle vara i sommaren 1945 då kriget i Europa var över innan jag kom på att jag nyss sett skylten med 1944 på. Att kriget var slut 1945 är ju skit samma i Tarantinos filmvärld då allt annat är påhittat...

Eftersom jag är impulsiv kan jag efter denna hyllning inte ge annat än
BETYG: 7/7

Eksem till följd av kvicksilverförgiftning?

Är det verkligen "Four years after"???

Det är här man kan tro att onda våldtäktsandar är på ingång.

Yes! Myers i en uthärdlig (och kort) roll.

Fun times, nazi style.

Ja se själva så skoj.

Brad är igång och penetrerar brudar igen.

Germania knows how to party!

Ett spänt askungeögonblick.

Ser din biograf ut så här?

Shosanna är Big Sister.

"Say hello to my little MP40!"