RAIDERS OF THE SUN (1992) USA, 96 minuter. Regi: Cirio H. Santiago.

Black powder matters!

Dä fjutschör: Ett stenbrott! (Kolla in vad många statister Cirio har fått ihop!)

Efter det sista stora kärnvapenkriget har de överlevande människorna slagit sig ihop i olika gäng för att på olika sätt överleva. Alpha League är ett demokratiskt sådant men en förrädare vid namn Clay (William Steis) har startat ett eget gäng och nu kämpar de om att kontrollera den tynande tillgången till svartkrut.

Vår hjälte (den ene av dom). Bar bringa indikerar en viss befälsposition i Alpha Leagues armé.

Jajemen! Udda Film är tillbaka i en postapokalyptisk värld där kärnvapen i vanlig ordning har förvandlat jorden till ett gigantiskt stenbrott; där utbrända fordon utsmyckats med sopor och där män klär sig i svartsprejade football-skydd. Den här gången slåss inte överlevarna om vatten eller bensin (även om Alpha Leagues gula västar skulle antyda det senare). Nej, nu är det krut som är guld värt, även om man inte kan tro det på den flagranta avtryckarglädje som uppvisas.

Aj aj, t o m veganer vill han reta upp.

Ja, det är ju pang-pang-regissören Santiago som gjort våfflan så i god pinoy-anda skjuts det hela tiden i uselt koordinerade stridsscener som kryddas med illa placerade explosioner. Som brukligt i dessa rullar har vi en papperstunn story med stora kryddmått idioti. Karaktärerna är helt ointressanta och uslingen Clay överspelas gravt av Steis. Trots att vi har två manliga (och barbröstade!) hjältar bjuds det på 0 karisma. Richard Norton spelar "elit"-soldaten Brodie så då vet ni att det förr eller senare blir lite kung-fu. Den andre soldaten Talbot spelas av en rätt fjollig Blake Boyd.

Två soldater kopplar av efter batalj.

Apropå fjollig så har vi ett soundtrack som adekvat nog dröjer sig kvar i 80-talet (Då denna typen av filmer hade sina glansdagar) med hiskeliga D-drums och Rockman-gitarrer, så även när det slängs in ett djävulsintervall i musiken låter det lamt. Lägg där också till några orkestersmällar så är vi riktigt hemma i 80-talet. Ett mindre flabb gav också den obligatoriska outro-låten som givetvis heter likadant som filmen.

Ytterligare en niding: Hoghead! Här tillsammans med sin lille vampyrtandade man servant. (Notera Hogheads halsband)

Ni anar att det är en total slakt vi gör på denna film men då är ni lite ute och cyklar på era trehjulingar. Det är hyfsat underhållande ändå och vi har sett långt tråkigare postapokalypsrullar än denna.

BETYG: 4(-)/7 Jodå, stendum underhållning i den mysiga värld Putin, Netanyahu & Co. kommer lämna till oss efter diverse tryckningar på den där röda knappen.

Mördandets lustfyllda glädje.

Skadeglädjen är på topp.

Varför ser han ut som en mupp som skitit på sig? Jo, han är blind...😏

En bil som rullar utför ett stup. Det kan aldrig sluta väl.

Nä, vi visste väl det.

Sur orm.

Bakom den sneakiga farbrorn anar man klassisk giallo-blask.

Trakasserier mot småväxta. Det är sannerligen en hård värld efter den nukleära katastrofen.

Den ironiska glädjen i att släcka någons liv med en flamma.

När Hoghead lyfter sin blick ser vi att grishuvudet är gjort av papier maché.👌

Initieringsrit där nykomling möter veteran i en kamp på liv och död. Så man vill alltså hålla nere antalet i gänget???

Aha! De skjuter brinnande pilar för att sätta eld på någon byggnad?

Ehh...nahe.

Ha ha ha! Trailerfarbrorn drar en total hittepåhistoria som inte alls överensstämmer med filmens innehåll.

Richard Norton röjer - och han gör det till tonerna av den "härliga" outro-låten. 😀

Hela rullen, om än i en kortare version.