SCREAM BLACULA SCREAM (1973( USA, 96 minuter. Regi: Bob Kelljan.

Jive fo me Blacula

Willis har ambitioner.

När översteprästinnan för en voodoosekt dör uppstår ett maktvakuum och prästinnans son Willis (Richard Lawson) ser sig själv som den självklare efterträdaren. Sekten håller dock inte med och ser hellre prsätinnans adopterade dotter Lisa (Pam Grier) som rättmätig arvtagare. Försmådd söker Willis hämnd och anskaffar Blaculas (William Marshall) reliker. Med en egen voodooritual väcker han den svarte fursten till liv. Det är något han genast får ångra då Blacula gör honom till sin slav för att sedan bege sig ut i natten i jakt på färskt blod.

Men får en dos av reality check.

Vi fortsätter på blaxploitation-spåret här på Udda Film och dammar av den här gamla klassikern som vi ämnat se i decennier. Det var så länge sedan vi såg första filmen att vi inte kommer ihåg ett smack av den men efter att ha kollat igenom denna uppföljare får vi en känsla av att den här uppföljaren är bättre.

Blacula har tappat en del vikt sen sist.

Det är en ganska tam skräckfilm det här (inte så konstigt kanske med en PG-gräns) men den levererar i stämning. Dels har våfflan den mysiga vampyrmatinékänslan och dels kryddas detta av jive-snackande 70-talsafroamerikaner. Pam Grier är inte så tuff som vi annars är vana att se henne och eftersom det är PG-matiné behåller hon (och resten av ensemblen) paltorna på. Med tanke på just att det är en PG-matiné är det ändå lite kul att man ser folk helt utslagna på det sofistikerade cocktailpartyt som hålls. 🥳 Det är faktiskt positivt omväxlande att se husgudinnan Grier i en mer sårbar rolltolkning men hon har förstås ändå en avgörande roll.

Varför ser Willis så skitnödig ut?

Kul att se Michael Conrad i den "ovanliga" rollen som snut. Skoj även att se Blacula förvandlas till en söt animerad fladdermus.

BETYG: 4(+)/7 Lökigt och mysigt i denna tama men stämningsfulla uppföljare.

Aha, han är obekväm med Blaculas ansiktsbehåring.

Men han säger det på ett oerhört värdigt sätt.

När vampyrer går till attack tänds en liten lampa under deras ansikten.

Sofistikerat kulturparty med avslappnat häng i trappen.

Pam Grier hälsar sofistikerat.

Blaculas min precis efter att han fyrat av en komplimang till Pam. 😄

När du vill mumifiera ditt voodooffer.

Husgudinna!

Alla har inte jättekul på det sofistikerade kulturpartyt.

Förvandlingen tar plats!

Förvandlingen genomförd.

Ja, det kan man säga.

Bara för att han talar värdigt och med mer pondus än James Earl Jones? En sådan homofobi!

Jive-tugget är i full gång.

70-talets svar på Wesley Snipes bör kanske välja sina ord....eller inte.

Michael Conrad lägger fram polisiära teorier.

Ja, de ser lite lustiga ut.

Ni skulle också se trötta ut om ni precis hade vaknat upp från det som skulle vara den eviga sömnen.

Trailer

Hela rullen.

MEAN JOHNNY BARROWS (1975) USA, 95 minuter. Regi: Fred Williamson.

Men han försöker vara snäll

Johnnie höll sig varm i de vietnamesiska djunglerna med sin vita polotröja. Menige Alice Cooper byggde en mössa med sitt långs hår under hjälmen.

Johnny (Fred Williamson) får kicken ur armén när han nitar en vit kollega som just spelat honom ett dödligt spratt. Han åker hem till Los Angeles och försöker få ett hederligt jobb men det enda erbjudandet han får är av maffiafamiljen Racconi. Johnny anser nämligen att det är skillnad på att döda fiender i krig och att döda dem i det civila. Racconifamiljen är dock envisa och kanske kan den unga Nancy (Jenny Sherman) övertala Johnny?

Vad tror ni händer när en svart snubbe blir rånad? Jo han får denna behandling av tha MAN!

Det var länge sedan vi hade lite blaxploitation här på Udda Film så vi bestämde oss för att kolla in "The Hammers" regidebut. Det är en ganska korkad film med bristfälligt manus men 70-talsstämningen är det inget fel på.

En fullkomligt meningslös cameo av Elliot Gould där han improviserar till den grad att regissören/huvudrollsinnehavaren inte kan hålla sig för garv.

Williamson briljerar inte direkt som regissör men fungerar bra i huvudrollen, även om den är fånigt skriven. Man är övertydliga med poängen att vietnamveteraner behandlas som skit när de kommer hem och då särskilt om de är svarta. Tur då att det finns italienska filantropgangsters som vet att uppskatta en krigshjälte. De två maffiafamiljerna är inte de skarpaste brottslingarna precis och det är lite gulligt att den ena opererar utifrån en blomsterhandel - och de är de riktigt uslingarna! 🙂

"Eyy, wassa come'n ago?" Gangstrarna konfererar i sin blomsterhandel.

Det dröjer dock ett tag in i filmen innan våldsnivån skruvas upp men som kompensation får vi två fantastiskt usla kung fu-scener med "The Hammer". Det han - och hans ena motståndare - gör bäst i dessa är att låta fränt. Ylande och ormväsande utlovas!

Elektriciteten mellan Johnny och Nancy skulle kunna driva Googles största serveranläggning.

Den romantiska dynamiken mellan Johnny och Nancy är ganska obefintlig och ologisk och når sin kulmen -SPOIELR ALERT- i filmens klimax när hon sviker honom genom att skjuta ihjäl honom (!) och detta hade varit rätt skoj - MEN! - som en callback till filmens inledning har Johnny av oförklarlig anledning planterat en mina som hon självklart trampar på. Han visste alltså att hon förmodligen inte hade rent mjöl i påsen men vidtog inga försiktighetsåtgärder för att möjligen rädda sitt eget liv? Okej.

BETYG: 3/7 En egentligen ganska dålig och dum film men ändå underhållande.

Put'em on the glass Hammer!

Gangstrarna vill verkligen matcha pelargonen i bakgrunden med sina slipsar. Ja, t o m den vänstra farbrorns Van Halen-slips matchar!

Hammer tar till sina bästa kung fu-tricks när da fuzz försöker göra ett polisongingripande.

Bra regisserat av Hammer att dröja kvar och zooma in på den anonyma sköterskans röv som svajar i sidled. Det var nödvändigt för filmens fortskridande!

Snygg pistol kräver stilig kostym.

Han är elak!

"Sssshhhhhhhhh..."

"Kkhhhhhgggghhhh..."

It's on muthafocka!

"AAAAAAAAJJJJ min röv!!!!"

Klart skön trailer där den dubbelpipiga hagelbössan krediteras i rollistan!

GUNBLAST (1986) USA, 66 minuter. Regi: Nick Millard.

Rehabiliterad kåkfarare?

Geraldo skiter i att motståndaren siktar på honom. Han vet ju att sopan ändå kommer missa.

Roy (Marland Proctor) har precis kommit ut från kåken och siktar på ett hederligt jobb som nattvakt. Planerna ändras dock när Maria (Christina Cardan) söker upp honom för ett enkelt jobb där de ska stjäla en halv miljon dollar av en drogsmugglande diplomat.

Men det gör inte Geraldo!

Krälandet i de cineastiska kloakerna vill aldrig ta slut här på Udda Film. Här har vi en riktig lågbudgetkalkon från en crap-månglande veteran. Ja, märkligt nog är detta den första Nick Millard-film vi recenserar här. Men men, så mycket skräp - så lite tid!

Han piercar gubbens öron med sin Magnum.

Det börjar smått lysande med en pistolduell som får gobblandet på kalkonfarmen att genast nå ett crescendo. Den ena parten - Geraldo (oklart vem som spelar honom) - är så självgod att han kan kosta på sig att håna kontrahenten utan att bli träffad av dennes skott. Snacka om att tro på sig själv (och på motståndarens inkompetens)! Detta gör oss genast glada och de fullkomligt meningslösa följande scenerna när vi tar del av Roys gråa vardag höjer bara stämningen ännu mer. Vi får njuta av när han sitter barbröstad på sitt sunkiga hotellrum och äter kalla bönor med korv direkt ur konservburken (Sug på den Neil Breen!!!). Vidare får vi njuta av när han (fortfarande barbröstad) ligger på sin säng och läser Playboy och dessutom får vi skåda när han vankar fram och tillbaka (Yes utan en tråd på överkroppen) rökande en cigarill!

Detta: Innan Neil Breen slukade mängder av konserverad tonfisk.

Denna tristess avbryts kort av filmens i särklass stora höjdpunkt när Roy går på sexshow där han sitter och kollar på (arkivbilder från 70-talet!) när gudinnan Uschi Digard lagom förstrött smeker sina ljuvliga bröst. Det kommer visa sig att Millard slängt in fler arkivbilder i filmen men då diametralt motsatta i sexighet då den blonda kvinnan som agerar i dessa mest ser kissnödig och lätt förståndshandikappad ut. Det är dock skoj hur Millard har klippt mellan dessa arkivbilder och karaktären Geraldo. Självklart är allt bara fullkomligt meningslös utfyllnad.

Ej tonfisk.

Det låter kanske som om vi har att göra med en dold kalkonpärla här men tyvärr blir det ganska segt emellanåt och det hiskeliga flamenco-soundtracket (som låter som om det vore inspelat i samma rum som skådisarna befinner sig i) fräter sig allt djupare in i ens musikaliska själ. Värst blir det i en hångelscen när den enformiga amatörgitarren tystnar och vi endast hör sångerskans infernaliska ylandet med någon slags leksakstrumma som sporadiskt ackompanjemang.

BETYG: 3(+)/7 Riktigt lovande kalkonmässigt i början med Uschi-grädde på moset därtill. Sedan blir det mest tröttsamt.

Han LÄSER verkligen Playboy.

En viktig scen där han fundersamt vankar av och an.

Jo verkligen!

Roy bänkar sig på liveshowen...

...framför arkivbilder på en av Udda Films husgudinnor.

Roy har själv sån sex appeal att hans nya bekantskap väntar på hans lyxiga hotellrum.

Var det hans Randy West-liknande hår hon föll för eller var det den rutiga skjortan?

En del tjejer sminkar sig så subtilt att man inte ens ser att de är sminkade.

Nick Millard spelar en arg man som inte uppskattar att Geraldo har älskat med hans fru: "Hey man! You fucked my woman last night, I'm gonna kill you". styltar han fram.

Geraldo blir road och påminner honom om att han även lägrade hans syster och mor innan han dräper den försmådde mannen.

Geraldo är ofta glad. Här gläds han åt att klippas ihop med arkivbilder på en kvinna som inte riktigt greppat det här med att agera erotiskt.

Hon försöker vara sexig...😏

Roy sågar av hagelbössan. Ljudet av sågandet går tre gånger så snabbt som Roys armrörelse...

Geraldo övar ofta. Här övar han på att kasta pistolen mellan höger och vänster hand.

En helt olidlig hångelscen där flamenco-ylandet på soundtracket  sporrar till mer kyskhet än katolska kyrkan någonsin gjort.

Inget videoklipp denna gång. Däremot en fin bild på ovan nämnda Randy West!

Randy West: "Aktör".