THE TERROR WITHIN (1989) USA, 87 minuter. Regi: Thierry Notz.

Terror inuti gummikostymen

Ve o fasa! Efter apokalypsen finns endast latte kvar.

I en postapokalyptisk värld har ett kemiskt virus dödat majoriteten av befolkningen. Ett forskarteam gör expeditioner ute i ödemarken för att försöka finna överlevare som är virusresistenta, till skillnad från dem själva som överlevt med hjälp av vaccin. Expeditionerna är förenade med livsfara då muterade gargoyles lurar där ute. Teamet gör en hemsk upptäckt då de hittar ett helt läger av människor slaktade av gargoyle:arna men en kvinna har överlevt och henne tar teamet med tillbaka till sin bas. Det kommer de att få ångra.

George Kennedy längtar nog tillbaka till dagarna i "Dallas".

Billig "Alien"-ripoff producerad av billigheternas mästare: Roger Corman. Följaktligen förväntade vi oss inget gripande drama direkt. Däremot hoppades vi på lite ostiga ögonblick att njuta av. Njutningen uteblev dock och ersattes av tunga ögonlock. Hyfsad gore bjöds det väl på för att vara en sådan lågbudgeterad Corman-historia men gargoyle:arna, som såg ut som om Godzilla och Kalle Anka skulle haft ett kärleksbarn, imponerade inte. Nej, trots att de även besatt en sexualdrift vilken inducerade diverse #metoo-ögonblick orkade vi inte dra på smilbanden. Man har helt enkelt sett allt bättre (sämre) och roligare förr.

BETYG: 2/7 Inte det fnisskalas vi hade hoppats på.

Åtminstone har hembränningsapparaterna överlevt apokalypsen.

Gargoyles hatar män.

The miracle of birth.

Butch! Spelad av Butch Stevens. Hello doggie!

"Röööaaar! Måste snart hem till Ankeborg."

George har pulat ihop en laserpuffra av gamla trädgårds- och VVS-delar.

Känslan efter en #metoo:ing av en gargoyle.

Fattar ni nu att mens ska tas på allvar, karlslokar?

"RööAAArrrghh! Nog nu med den där jävla pudelrocken!"

Himla makter! Nu har gargoylsen t o m tagit över Amsterdams glädjekvarter.

T o m trailern är tråkig.

IRON SKY: THE COMING RACE (2019) Finland/Tyskland/Belgien, 93 minuter. Regi: Timo Vuorensola.

Iron Sky: The PASKA sequel

Någon gör mänskligheten en tjänst.**

Några decennier har gått sedan senast och det som är kvar av mänskligheten har tagit sin tillflykt till den gamla nazibasen på månen. Förhållandena är usla och något behöver göras. Obi (Lara Rossi) tar på sig uppdraget att rädda mänskligheten. Hon har samtidigt en personlig agenda då hon vill rädda sin dödssjuka mor (Julia Dietze). Osannolik hjälp på vägen kommer från en gammal fiende och lösningen på alla problem finns att hämta djupt inne i Jordens inre.

Aktuella referenser.

Med tanke på nivån på första filmen Iron Sky (2012) samt det faktum att detta är en uppföljare kunde man inte förvänta sig alltför mycket av denna film. Trots detta blev det ändå en besvikelse. Ja, filmjäveln är så pinsam och skitnödig att den bajsnödiga humorn och det usla manuset dödar all lust att försöka uppskatta den hjärndöda underhållningen.

Nåja, alltid aktuell. Föga kul dock.

En hel stab står bakom denna apokalyps till story och bekräftar alla fördomar om "ju fler kockar...". Dialogen är inget annat än en kompott av klyschor precis som karaktärerna som ska framföra den. Inget nytt att se här inte. Detsamma kan man säga om den så kallade humorn. Bäst före-datum är passerat med råge och så kan det ju gå när legaliteter drar ut på filmsläppet i flera år. Fast skämten var ju inte ens roliga när de skrevs så det är skit samma. Det var väl bara en enda referens vi tyckte var lite småkul. -SPOILER ALERT- Nämligen när Hitler kommer ridande på en T-rex som han kallar Blondie*.

Man la mer krut på CGI:n än makeup-FX:n.

Utöver tågkraschen till manus och regi finns bara en enda stor CGI- och greenscreen-fest kvar och va fan, vill man kolla på en jävla tecknad film kan man lika gärna glo på Gråben & Hjulben eller dylikt.

BETYG: 1(+)/7 Ja, vi är generösa med betyget då vi blev mer sömniga än arga när vi gäspade oss igenom pekoralet.

Jodå, det är helt PK med en stereotyprysstönt - om han spelas av en ryss!

Tom Green leder Steve Jobs-sekten. Hå hå ja ja...

Full PK-pott på den huvudkaraktären.

Udo Kier ger blanka fan i vad han ställer upp i.

Jomen visst.

Sällskapet beundrar CGI-landskapet som brer ut sig över greenscreen:en.

Neglecting people.

"Hilarious" när politisk infantilsatir gestaltas som "Sista Nattvarden".😒

Ohelig och "kul" allians.

Ja, varför inte?

Hitler är fortfarande djurvän.

Ett helt PK bögskämt - om det inte vore för att det förmodligen spelades in innan #metoo-stormen. PK-svettningar på den för de "kluriga" manusförfattarna.

Är det en östgöte som dött?

Grattis världen! Bäddat för en ny nivå av intelligent humor...

Trailer

*Vilket då även var namnet på den verklige Hitlers älskade schäferhund.

**Och för att vara lite PK själva här på Udda Film så syftar vi då inte på just Washington utan hela jorden. 😇

WATCH ME WHEN I KILL (1977) Italien, 95 minuter. Regi: Antonio Bido.

Kolla in när jag gör en missvisande titel

Så ska detta föreställa katten det refereras till i originaltiteln ("Il gatto dagli occhi di giada")?

Mara (Paola Tedesco) behöver stanna till vid ett apotek för lite piller. Hon släpps dock inte in av den anonyme personen bakom dörren. Anledningen är att denne just mördat apotekaren och Mara befinner sig plötsligt i fara då hon möjligtvis skulle kunna identifiera mördarens röst. Hennes pojkvän Lukas (Corrado Pani) börjar undersöka fallet och samtidigt dör flera personer. Det framkommer efterhand att offren har något gemensamt, men kanske inte det Lukas till en början tror.

Inte svarta läderhandskar. Istället vita kirurgditon

Giallo-tajm igen på Udda Film och denna Bido-film tillhör en av de senare, ni vet när genren höll på att självdö. Alltså försökte Bido introducera lite nya grepp och då tyvärr tvärtemot alla andra som skruvade upp sleaze-faktorn. Nu är inte alla grepp av ondo och det kan vara lovvärt att försöka glida förbi de vanligaste klyschorna.

Nähe! Paolo Malco är väl aldrig en party pooper?

-SPOILER ALERT- Istället för vackra unga nakna damer mördas äldre högst alldagligare personer. Morden är inte speciellt geggiga men några är ändå ganska roliga och stajliga. De bästa exemplen är förstås när Bianca Toccafondi får nyllet nertryckt i en köttragu - i ugnen! Eller när "sexige" Fernando Cerulli blir strypt i badkaret med duschslangen.

Lite frukostdricka serveras.

Corrado Pani är dock inte speciellt intressant i huvudrollen och man finner sig rätt uttråkad halvvägs in i filmen. Det som håller rullen vid liv är musiken av Gianfranco Coletta och Mauro Lusini, som här kallar sig Trans Europa Express. Det låter nästan lite åt Fabio Frizzi-hållet på sina ställen och gör sitt till, tillsammans med Mario Vulpianis kamerajobb, att man ibland får lite Fulci-känsla av våfflan. Att Paolo Malco är med på ett litet hörn i filmen adderar förstås också till denna känsla.

Nämen gomorron biografmaskinisten!*

Sammantaget är detta tyvärr ingen höjdare och den tråkiga lunken lyfts inte förrän i absolut sista ögonblicket med det abrupta slutet.

BETYG: 3(-)/7 Generöst betyg tack vare musik och andra stilistiska element.

Italien 1977: Där ljudteknikerna har vita labbrockar.💪👌

Mmm...köttragu.

LOL.

Köttragu!

Gott!

Kött....ragu.

Det extrablåa badvattnet är en fin kontrast till Fernandos vita hy.💙

Padua må se mysigt ut men är enligt en av våra redaktionsmedlemmar en jävligt tråkig stad.

Ett spännande möte!

Weird-ass barn. Skön hållning på ynglingen i mörkblå tisha.

Ja, lite så här blev känslan i filmen.

Är det DÄR kanske katten det refereras till?😺

LOL. Trailer-speakern har i alla fall patos.

Trailer med originalmusik. Lite Goblin-vibbar här.

Hela våfflan.

*Se Il Boss (1973)