What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 24 december 2019

ALL THROUGH THE HOUSE (2016) USA, 88 minuter. Regi: Todd Nunes.



En ROKS jul

Julen är smakfullhetens högtid.

Rachel (Ashley Mary Nunes) återvänder till sitt familjehem under julen. Hon är dock inte den enda som dyker upp i kvarteret. En mystisk galning iklär sig en tomtedräkt och börjar mörda folk. Rachel ska julshoppa med sina kompisar men lovar även att hjälpa den underliga Mrs. Garrett (Melynda Kiring) med hennes överdrivna julpynt. Rachel och kompisarna dyker plikttroget upp och Mrs. Garret försvinner iväg på ärenden så kompisgänget har huset för sig själva. De upptäcker en del obehagliga märkligheter samtidigt som mördaren upptäcker dem.

Det här gillar vi dock. En fulciesque tomte.

Udda Film önskar god jul med en sedvanligt medioker jul-slasher. Det kändes till en början som om den här lågbudgetrullen kunde ha en släng av originalitet och att den kunde ha lite potential men tyvärr visade den sig vara rätt slätstruken ändå.

Nähe? Vad är då poängen med en duschscen???

Man känner att det jämlikhetspolitiska klimatet genomsyrar filmen en del då inte bara unga tjejer får sina kroppar stympade av mördaren. Inget nytt där kanske men just att killarna får sina penisar avklippta är ju en direkt attack på manligheten. Helt okej för oss. Den märkliga Mrs. Garrett visar sig även vara en misandrist utan dess like och skulle lätt ta en hedersplats i ROKS styrelse med sitt glödande manshat. Kul när det är på film. Det slängs även in ett HBTQ-element men tyvärr inte på klassisk slasher-exploativt sätt. Vi förstår poängen med det men tycker givetvis det är trist. -MINDRE SPOILER- Det finns dock en tanke bakom allt detta för att leda fram till en twist som handlar om könsidentitet. Tyvärr är det dock väldigt förutsägbart.

Det här är helt autentiskt tjejer, ALLA killar talar vädjande till sina penisar när omedelbar erektion uteblir. 😏

Trots låg budget satsar man hårt på praktiska gore-effekter, vilket vi verkligen uppskattar, men tyvärr är en del av dem ingen höjdare. Det är också så korkat att man lägger ner en massa jobb på att penetrera ett offer med häcksax och sen totalt glömma bort en sådan elementär detalj som att offret bör lämna ett blodspår efter sig när det hasar nerför en vägg eller dörr.

Också ett verb för att lyssna på Weezer?

Andra tecken på en låg budget är när man ser Kevin MacLeods namn dyka upp som kompositör. Musiken står dock inte ut på något sätt så det skriker inte lågbudget bara för det. Nej, det är snarare Nunes oförmåga att engagera tittaren i karaktärernas öden som är problemet. Detta kanske inte nödvändigtvis är ett problem i en slasher men i sådana fall bör man kompensera med roliga mord och drivor av sleaze, vilket den här våfflan inte flödar över av.

BETYG: 3(-)/7 Vi är generösa med betyget här. Ett gott försök med praktiska effekter vill vi främja men sanningen är att det ändå inte är en höjdare.

ROKS-medlemmar får ta en grogg varje gång detta sker. 🍸

Ögonblicket du kommer på att du gått omkring med en häcksax genom huvudet hela dagen.

Ja se tjejer och deras fantasi...

Tant Garrett verkar lida av samma psykos som Frank Zito*.

Fast Tant Garrett är en tvättäkta...

...misandrist.

Ken-idealet lever hos pryda kvinnor som ändå vill ha sexdockor.

Njut medan du kan kissetkatt. LOL.🙀

Entusiasm!

Men vänta nu. Män är ju djur...varför sitter då hon i bur?

Trailer med "gråtande barn"-konst.

Som vanligt varje jul vill vi istället rekommendera vår julfavorit Treevenge (2008)

GOD JUL!

*Ni vet, Joe Spinells skyltedockeälskande karaktär i "Maniac".



lördag 21 december 2019

MIDVINTERBLOT (1946) Sverige, 12 minuter. Regi: Gösta Werner.



Julmys på fornnordiskt vis

Det "gamla goda Sverige" när det var isigt och kargt.

Den stränga kylan har Sverige i sitt isande grepp och gudarna behöver blidkas för att välkomna solen framåt vårkanten. Människorna samlas i en helig rit för att skänka gudarna offret de kräver.


Tor! Han behöver blod.

Vi går från sommartossiga svenskar i Midsommar (2019) till vintergalna diton i denna kortfilm som var rätt så kontroversiell när den kom med sin blandning av våld och nakenhet men samtidigt var en banbrytande experimentfilm med akademiskt patos. Det sistnämnda, i form av kulturhistorisk konsultation av docent Holger Arbman, gav filmen frikort från filmcensurens saxar. Ett tips bara om ni vill stänka blod på ett diande spädbarn!

Svenskar har alltid varit ett glatt folk.

Filmen är mest intressant ur ett historiskt perspektiv för själva berättelsen är inte särskilt spännande. Den börjar som en stillsam Arne Sucksdorf-dokumentär vore det inte för den melodramatiska voiceovern av Olof Widgren. När sedan ritualen tar sin början blir det mer spännande att se valet av närbilder fladdra förbi. Werner bjussar även på ett effektfullt brejk, musikaliskt och bildmässigt, vid själva offerögonblicket. Stundtals är våfflan rätt cool rent stilmässigt och det känns kul att de ägnade sig åt sådant här redan på 40-talet.

BETYG: 3/7 Rätt snyggt och skojigt vågat men mest intressant ur ett historiskt perspektiv.

Hm, det var före både kristendom och SVT:s barnprogram så det är varken Satan eller Mamma Mu.

Offret uppträder ängsligt.

Darra inför TOR!!!

"Tja! Nån som är sugen på att spela schack med oss?"

Tur att svenska offerceremonier alltid innehåller någon skojig brygd som skingrar all ängslighet.

"Tag emot detta offer o ädle Tor, så sant som jag heter Buffalo Bill! I will put the blot in the basket."

Långt innan alla 80-tals-slashers bjuckade Werner på denna dramatiska bildkomposition.

Den där bebisen suger verkligen.

Swedish History X: Reign/Rain in blood med Tor.

Åsynen av blod väcker svenskarna till liv på ett sätt som endast alkohol kunde återskapa under senare årtusenden.

"Mmm...ahhh...Spruta mer blod. Jahhh...i mitt ansikte."

Midvinter-bukkake.

Ehhh...*host* ingen kommentar.

"RrrööÖÖÖAAAARRRR KÖTT!!!"

Hela våfflan.



onsdag 18 december 2019

CHEBURASHKA GOES TO SCHOOL (1983) Sovjetunionen, 9 minuter. Regi: Roman Kachanov.



♫"Schooools out for-evah!"♬ (?)

Gena in da hizz-ouse!

När Gena (Vasiliy Livanov) anländer till flygplatsen ser han inte röken av Cheburashka (Klara Rumyanova) som han telegraferade till att möta upp honom. När han till slut kommer hem till Cheburashka visar det sig att mötet uteblev p g a att den senare inte kan läsa. Turligt nog startar ett nytt läsår i skolan nästa dag så Gena ska se till att Cheburashka genast skrivs in.

Kolla in när det kapitalistiska svinet blåser Gena! 😦

När julen närmar sig väcks våra inre barn till liv.* Vi ger oss därför ut på en total nostalgitripp och kastar oss in i bland det bästa den gamla totalitära sovjetdiktaturen hade att erbjuda. Ja, somliga på Udda Film-redaktionen är så pass lastgamla att de växte upp med den svenska versionen: SVT:s "Drutten och Krokodilen". Här ser vi dock de kommunistiska originalen i full aktion.

Tant Shapoklyak håller på med sina märkligt sviniga pranks (Avdelning: inte roliga, bara taskiga).

Det är verkligen en bedårande liten film med söta karaktärer mysigt stop-motion-animerade. Östblocket serverade tonvis med barnprogram som SVT gladeligen köpte in på 70-talet. Många av dem var av väldigt hög kvalité medan andra kunde vara lite bisarra och tråkiga. Den här rullen dök som sagt aldrig upp men hör definitivt till det högkvalitativa blocket. Den är rolig p g a karaktärernas charm men ganska märklig då den avslutas i ett gigantiskt jaha-och-?-ögonblick. För en sekund saknar vi förstås de svenska rösterna Agneta Bolme Börjefors och Sten Carlberg stod för men det kan vi snabbt släppa när vi kan skratta åt hur Gena åker på en kapitalistisk blåsning i ett kommunistiskt universum.

BETYG: 5(-)/7 Vi kan inte låta bli att ge högt betyg då nostalgifalangen har totalt övertag på vår redaktion.

Drutten...förlåt - Cheburashka, är verkligen glad att se Gena (och det kan man ju förstå!). 💓

Man skulle nästan kunna tro att han idoliserar Gena när han har sådana här leksaker.

Vad vore en kommunistskola utan lite fräscha uniformer?

LOL! Skapligt avvisande butiksbiträde.

Det får Gena att gå gangsta och börja välta inredningen.

Notera bedårande kråka till vänster.

Precis! Tänk för fan på alla barn som mottar telegram!!!

Hela våfflan, men slå på de crappiga YouTube-undertexterna.

Svenska Drutten och Gena gör ett specialframträdande (typ som om ABBA skulle återförenas) i SVT:s "Videograttis 1987.

BONUS!!! Klicka HÄR för några svincoola exempel på hur Cheburashka och Gena lämnat avtryck i den ryska vardagen. Samtliga bilder kommer få er att vilja uppfostra era barn i Ryssland!

*Yeah right... Som om vi skulle vara så jävla vuxna annars.



måndag 16 december 2019

THE CURSE OF THE CRIMSON ALTAR (1968) Storbritannien, 87 minuter. Regi: Vernon Sewell.



Den tyska fetischklubbens förbannelse

Bara en kille med en get. Inget speciellt med det.

När Robert Mannings (Mark Eden) bror försvinner åker han ut till herrgården brodern senast hördes ifrån. Väl på plats är det ingen som känner till brodern eller hans öde. Robert ger sig dock inte utan väljer att övernatta på herrgården samtidigt som folket i trakten gör sig redo för att fira sin traditionella häxfestival.

BDSM och häxerier går hand i hand.

Efter gubb-gore-extravaganzan* vi senast tittade på var vi sugna på något helt annat och lite klassisk gitisk skräck från England kändes helt rätt. En vacker rulle på en rustik gammal herrgård med Chrille Lee och Boris Karloff kunde ju inte bli helt fel, eller? Njaaee...

Dags att skriva på om du vill ha medlemskap i sexklubben.

Det börjar lysande med med en ockult ritual där en She-Hulk-målad Barbara Steele domderar i vad som ser ut som en fetischklubb i en berlinkällare. Snubben med lädertangakalsonger och dito mössa med nitar och hjorthorn vinner överlägset priset som förra århundradets sexsymbol nummer ett. Samtidigt piskas en naken (men täckt) offerkvinna av en fetischbrud med striptösknappar på bröstvårtorna. Regissören har verkligen fattat det här med vikten av anslag i en film

Vi skulle lätt kunna se Till Lindemann i denna utstyrsel.

Efter den lysande inledningen lugnar filmen ner sig ordentligt och glider in i ett potentiellt mordmysterium men med en del karaktärer som beter sig lite besynnerligt. Tyvärr är våfflan inte jättespännande här utan vi attraheras snarare av själva atmosfären man byggt upp. Chricka Lee är lysande som vanligt som den distingerade herremannen. Det slängs in en märklig metadetalj i filmen när huvudpersonen diskuterar herrgårdens stämning och man tycker huset är som ett ett sådant som dyker upp i gamla skräckfilmer och att Boris Karloff kan dyka upp när som helst. Knappt fem minuter senare dyker just Karloff upp fast självklart då i karaktär som professor Marsh, så ingen reagerar på att han är Karloff. Vi pekar ut detta eftersom rullen i övrigt inte ger sig på några märkliga komiska grepp (om inte hela den fetischliknande ockulta ceremonin är sarkastisk förstås...). Karloff är mest lökig och slänger ur sig olycksbådande repliker.

BETYG: 3/7 Mysig gotisk atmosfär och vacker med livliga färger men med ett lite småtöntigt mysterium.

Det är party på herrgården och folk röker saker.

De dricker också. Jo, vi lovar!

Tror ni oss inte? Kolla här då.

Alltid ska den där typen dyka upp.

Robert blir #metoo:ad

Uppe på en uppenbarligen ljudisolerad övervåning tassar Chricka Lee omkring och är belevad.

Utanför smyglyssnar John Hurt. Va? Vadå, är det inte John Hurt säger ni?

Lugn. Samtycke råder.

Så här kränkt blir Boris Karloff när man inte uppskattar hans konjak.

Jaha. SD har partimöte igen.

Klart man ska besöka herrgårdens lilla gotiska kyrkogård innan man går och lägger sig.

Mmmm...där är den där sexatleten igen.

Juryn ville vara anonym. Ankan i mitten är väldigt söt med sin rörliga pladdrande näbb.

Chrille med kompis.

Apropå meta. Kan detta vara ett utslag av postmodernism från regissörens sida? Filmens titel innehåller ordet "crimson" och detta är inte så lite likt den älskvärda The Crimson Ghost. Sammanträffande? We thinks not!

Apropå fetisch. Brandmännen har jävligt schysta läder-chaps på sig.

Trailer

Hela filmen.