Udda film

söndag 21 januari 2024

CHANNEL 99 (2021) USA, 94 minuter. Regi: Joe Sherlock.

99 problems...

Skamlöst self-promotande.

Channel 99 är en fiktiv TV-kanal där Joe Sherlock återskapar minnen från en svunnen tid när han själv var klistrad framför rutan och tittade på ostiga filmer.

Måste duscha bort smutsen!

Just det! Då förstår ni att Skullface Astronaut åter visar sitt fula tryne här på Udda Film. Sherlock har här gjort en antologi i skepnaden av en TV-kanal, komplett med små teasers och en gräslig slakt av amerikanska nationalsången som avslutning.

Superkusligt "spöke" bakom soffan.

Det känns nästan som att regissören haft stora ambitioner med att skapa ett gäng kortfilmer för att peta in dessa i den här "TV-kanalen" men att han ganska snabbt tappat orken och efterhand inte ens bemödat sig med att ha kompletta historier. Många av kortfilmssegmenten slutar nämligen abrupt utan någon som helst poäng. De bara typ händer. Så redan i tredje (Om man bortser från teasern till "Escape From Ape World") filmen "Housewarming" börjar det spåra med ett gäng poänglösa mord som inte leder någonstans. Sherlock försöker ändå vara lite fyndig med en semiröd tråd genom filmerna då ett stående skämt poppar upp i flera av dem samt att den enigmatiske karaktären Mr. Birch (Dale Wilson) dyker upp överallt.

Lesbiskt #metoo-spöke framkallar kalla kårar....eller är det rysningar av välbehag?

I vanlig ordning bjuckar Skullface Astronaut på "kroppsaktivism" så de flesta damerna är av det tyngre slaget. Vi fortsätter att applådera möjligheten för kvinnor av alla former att exponeras och exploateras även om tandlöshet och sjuklig fetma inte är en Udda Film-preferens.

#metoo-spöket är fan överallt!

Det är måttligt med gore och då är det i vanlig ordning inte speciellt välgjort. Lökiga monster/utomjordingar är det sparsmakat med. De dyker som hastigast upp i teasers. Däremot blir det tyvärr rätt mycket av det hemsnickrade soundtracket som familjens amatörband står för. De två tjejerna (Bryn Kristi & Kellie Erin McMahan) i "A Day in the Park" tvingas t o m digga skitmusiken som då spelas på bilstereon.

Jobbigt när den där tjackklådan sätter igång.

Udda Films masochistiska dragning till urusla träskproduktioner har verkligen blommat upp på sistone och vi kan tydligen inte hålla oss borta från dessa glada amatörskapelser, men det betyder ju inte att vi måste ge dem bra betyg för det. 🙂

BETYG: 2(+)/7 Konceptet är bättre än resultatet här. Plus för en del lökigheter.

Det finns oändligt många märkligheter bakom soffan.

Nio månader efter en het kärleksnatt mellan en pissfull Alice Cooper och en nerdrogad bumbibjörn föddes detta vackra kärleksbarn.

Det känns verkligen som man är i rymden - på riktigt!!! Men varför är en stämapparat monterad på väggen?

Ett ruskigt monster från planeten Buttericks.

Falliska gubbar från Y.R.

Ögonblicket det gick upp för henne att hon faktiskt är med i en Skullface Astronaut-produktion.

Baptized in chocolate syrup eller en tysk erotisk film? U B da judge.

Är man ett sånt här vackert par vill man självklart ta en selfie innan det är dags för lite boogie.

Med denna realism vänder det sig verkligen i magen.

Vadå? Stretchar inte alla såhär innan man ger sig ut på hajk?

Med sådana tarmar kom nog offret direkt från akutbesök hos gastroenterologen.

Om du någonsin undrat över hur Stig-Helmer skulle se ut som zombie så har du svaret här.

Inget konstigt med robotstelt skådespeleri hos Skullface Astronaut men här har det faktiskt ett syfte.

Roboten har så vackra olivgröna ögon.

Hur tycker du den här dejten går då gumman?

Somliga önskar detta gällde själva filmen.

Jim Sherlock vill ha krokimodeller som fyller ut duken.

Det verkar faktiskt som han har lite koll på basic skissande, men ni får ta er igenom filmen själva för att se det. 😈

Bränsle för dina mardrömmar?

Eller inspiration för ditt nästa mästerverk?

Trailer

fredag 19 januari 2024

MAD HEIDI (2022) Schweiz, 93 minuter. Regi: Johannes Hartmann & Sandro Klopfstein.

Ostigt!

Räds icke det vackra CGI-landskapet här i inledningen.

I ett über-fascistiskt Schweiz försöker Heidi (Alice Lucy) leva ett bekymmerslöst liv i Alperna. Men när hennes pojkvän Goat Peter (Kel Matsena) arresteras för olaglig ostförsäljning spräcks idyllen och hennes hat mot regimen blossar upp.

Det är inte schyst att kasta ost i nyllet på de fascistoida soldaterna.

Det var med viss entusiasm och en del skepsis vi drog igång den här rullen på Udda Film. En crowdfundad wannabe-exploitation-rulle kan ju landa lite hursomhelst. Ett typexempel är ju Iron Sky (2012) och dess usla uppföljare Iron Sky: The Coming Race (2019) där man till en början fick ett acceptabelt resultat för att sedan totalkvadda i en styggelse.

Goat Peter paraderar genom byn.

Man hajar naturligtvis direkt att den här filmen ger sig in på det superläskiga komediområdet som oftast får våra nackhår att resa sig i vämjelse. Man klarar sig dock rätt bra att balansera på den där livsfarliga eggen. Stor kraft läggs på självspäkande humor när man driver med alla schweiziska klichéer man kan komma på. Det enda vi saknar är de söta schweiziska korna med sina Blue Öyster Cult-klockor runt halsen.

I denna propagandafilm mot laktosintoleranta skickas passningar till Van Diens mest kända våffla.

Tyvärr är huvudkaraktärerna inte supervälspelade. Varken "stjärnan" Casper Van Dien som diktator Meili eller Alice Lucy har någon direkt pondus i sina roller. Det är snarare Max Rüdlinger t rollen som kommendant Knorr som stjäl showen. Karaktärerna är dock inte de riktiga stjärnorna i filmen utan det handlar mest om hur mycket exploitation-film man kan slänga in på dryga 90 minuter. Referenserna haglar verkligen här och blir väl som övertydligast när diktatorn under ett gladiatorspel ropar: "Faster pussycat!" varpå publiken börjar skandera "Kill, kill!". Vår personliga och absoluta favorit är när Heidi som nybliven fånge i filmens WIP-del introduceras till brottningsträning på fängelsegården och det ultrakäcka temat från Erwin C. Dietrichs Eine Armee Gretchen (1973) ekar från högtalarna. 🙂

Såhär går det för laktosintoleranta.

-SPOILER ALERT- Det var listigt i all schweizspäkarhumor när man namngav supermotståndaren till The Neutral-izer men synd att man inte tog tillfället i akt att kalla honom The Neuterd-izer när Heidi kastrerade honom i gladiatorfajten. Just saying...

BETYG: 4/7 Klart underhållande och välgjort med små medel. Har dock inte dt där lilla extra för att leta sig in på vår Best Of-sida.

Känns temat igen?

I en annars ganska PK exploitation-rulle skulle det här säkert kunna stöta någon.

Splatter blir det.

Tur att det är så mycket att ett hångarv hinns med.

Kommendant Knorr har mycket att skratta åt - ofta.

Butchfaktorn är extremt hög på detta kvinnofängelse. Man kompenserar lite med en mer feminin vakt.

Kontorsredskap.

Passar man sig inte får man sitta länge i isoleringscellen.

Väktare Lutz tar fram sin inre Droog.

Hjärta och smärta.

Bli inte så chockad över att din kollega kan känna sig kluven ibland.

Ack! En karaktär som borde fått mer utrymme.

Casper drar filmreferenser i sin fina Sacha Baron Cohen-utstyrsel.

Publiken fyller på.

Tur att den schweiziska flaggan gör sig så bra i sådana här sammanhang.

Knorr får ytterligare tillfälle att gapflabba.

Trailer

söndag 14 januari 2024

BLOODY MUSCLE BODY BUILDER IN HELL (2012) Japan, 63 minuter. Regi: Shinichi Fukazawa.

Den växer - som en mühh-skel!

"Hell hath no fury..."

Vid sina sinnens fulla bruk?

En man blir attackerad av sin galna och svartsjuka älskarinna och i tumultet råkar han döda henne. Han begraver henne under golvet i sitt lilla hus. 30 år senare tar hans son Shinji (Shinichi Fukazawa) med sitt ex, som skriver en artikel om spökerier, till sin fars hus. Med sig har de även ett medium som vid ankomsten redan känner en ond energi från det övergivna huset.

Oops.

Vi är ju inte superentusiastiska över asiatisk film här på Udda Film, såvida det inte handlar om lökiga monster o dyl förstås. Vi tänkte dock att vi skulle vidga våra horisonter en smula då vi snubblade över den här våfflan. Som vanligt har vi undvikit en massa förhandsinformation så vi förväntade oss i bästa fall någon slags "Riki-Oh"-galenskap där lemmar snabbt åker på en flygtur vid kontakt med muskulös knytnäve. Istället fick vi en japansk homage till "The Evil Dead".

Varför muskla sig framför en spegel när man kan visa hela världen?

Det här är en riktig lågbudgethistoria, till synes skjuten på 16mm med allt ljud pålagt i efterhand. Filmen spelades enligt uppgift in 1995, klipptes flera år senare och fick inte en release förrän 2012. Lyckligtvis, med tanke på inspelningsåret, är den inte inspelad på VHS. Det finns dock enstaka klipp bland de lökiga specialeffekterna där man kan anta att DV-klipp smugits in.

Enkel logik i en mühh-skelknüttes värld.

Efter en knapp halvtimme in i rullen börjar man känna segheten och besvikelsen krypa på då inte alltför mycket skoj händer. Men sedan tar det hus i helvete - bokstavligt talat! Det är naturligtvis här filmen går in i totalt "The Evil Dead"-mode. Även om budgeten är ännu mindre än för Raimis masterclass till lågbudgetfilm är känslan densamma. Man har här samma charmiga stop motion-effekter och gore-lera. De avhuggna kroppsdelarna är förstås superostiga men det förhöjer bara tittarupplevelsen.

BETYG: 3(+)/7 Börjar segt men tar sig knappt halvvägs in. Charmig hyllning till Raimi-klassikern.