TWO UNDERCOVER ANGELS (1969) Spanien/Västtyskland, 79 minuter. Regi: Jesús Franco.

Ge hela filmen till dansösen!

Tyvärr är det inte bröllopsklockorna som kommer att klämta för dig gumman.

Agentduon Red Lips (Janine Reynaud & Rosanna Yanni) går från konststölder till att jaga den mystiske herr Thiller (Adrian Hoven) som verkar ligga bakom en serie mord där vackra unga damer försvinner efter samröre med honom.

Nä, nåt Bava-äventyr blir det inte.

Som utlovat i förrförra inlägget Kiss me Monster (1969), innan denna Franco-festival abrupt sattes på paus till Neil Breens ära, tar vi oss nu an den första delen i filmerna om Red Lips, om än motvilligt. Ja nämnda film var ju en stinkare så den här kunde ju knappast vara sämre. Eller?

Är Morpho egentligen en Paul Naschy-fanboy?

Det finns i alla fall en någorlunda story i den här filmen. Den så kallade humorn är inte fullt lika tilltagen så nej - den är definitivt inte sämre. Däremot är den inte supermycket bättre heller. Den äckliga glimten i ögat känns mer som en chilipeppar i ögat och det finns inte en enda karaktär att bry sig om. Alltså återigen en skittråkig film. Kudos att dansösen som ålade på golvet i uppföljaren, Dorit Dom, har mer tid i rutan här.

När du totalt missbedömer höjden på tuttarna.

-SPOILER ALERT- Det är riktigt synd att Franco inte gjorde en film på mördarens premiss istället. Det är ju en ascool idé att mördaren gör konst byggd på modellernas skräck. Först fotar han dem när hans semivarulvsassistent (!) Morpho (Självklart heter han så...) har ihjäl dem och skapar redan där makaber konst. Han nöjer sig dock inte med det utan gör sedan skulpturer av offrens lik. Att sedan Franco lyckas förgöra denna fantastiska grundplåt och göra en pissig komedi av det hela är synd och skam.

BETYG: 2/7 Nej, den enda komedi Franco borde ha sysslat med var att fortsätta göra fejk-slowmotion-scener.

Förlåt om vi får det att se ut som om det vore en ascool film.

Inspektör Tanner (Vad skulle han annars heta?) är väldigt specifik när han vill veta den misstänkta kvinnans signalement.

Franco regisserar sig själv.

Karatehänder är inte bara användbara i nacken på uslingar.

Nej, det är inte Rosannas dekolletage vi fastnar för här utan konstverket i bakgrunden som påminner väldigt mycket om den klassiska silhuettbilden i framtida "Exorcisten" (1973) när Pazuzu uppenbarar sig för Regan.

Yay! Den krälande dansösen Dorit Dom är med oss igen.

Hon blir dock snabbt utklassad av en snarlik dansös som verkligen förgyller filmen med en intensiv dans som är bortom vanlig halvsömnig gogo-dans. Tyvärr kan vi inte identifiera denna dam som är filmens riktiga behållning.

The male (half) gaze.

En lesbian i härlig art nouveau-miljö gillar också vad hon ser.

Vi kan tyvärr inte heller luska reda på vem konstnären bakom alla dessa fräna pop art-verk är.

Kudos också till scenografin av Graf Pilati och Carlos Viudes.

Inledande skämtet i denna trailer förtäljer det mesta om nivån.

Halvcool titelsekvens ändå. (Featuring morgonstjärna!)

En sammanfattning som är långt bättre än själva filmen. Notera hur hysteriskt Adrian Hoven ropar på Morpho i slutet. 😄

Jerry Van Rooyens coola musik som vår nya favoritdansös shake:ade loss till.