MEAN MAN: THE STORY OF CHRIS HOLMES (2021) Frankrike, 78 minuter. Regi: Antoine de Montremy.

Comeback i gärdsgårdsserien

Inte super-metal att ha en råtthund.

Som gitarrist i ökända W.A.S.P. levde Chris Holmes loppan och turnerade med de största namnen. Ett grovt missbruk och en kollisionskurs med bandledaren Blackie Lawless ödelade hans karriär och det förstnämnda höll på att kosta honom livet. Nu är han tillbaka - i blygsam tappning med ett nytt band och turnerar runt i Europa där han numera också lever tillsammans med sin fru och hund. Detta är hans berättelse.

Chris forne bandkamrat är väldigt visuell i sin berättarstil.

Även med gamla hårdrockare på redaktionen har vi ett ganska avlägset förhållande till Chris Holmes då han och även hans ökända band mest sågs som ett skämt. Somliga av oss har t o m sett spektaklet som förband till Iron Maiden, vilket var en enda lång gäspning - huvudakten inkluderad. Så när det i diverse promotexter till den här filmen talas om den "ikoniska" gitarristen måste dessa vända sig till en ganska lite klick inbitna fans då vi bara kan minnas att man pratade i ironiska termer om Holmes som gitarrist. Det är förmodligen orättvist då imagen gjorde att ingen vettig människa kunde ta fenomenet "Vassssp" på allvar. Förmodligen var hans gitarristkollega Randy Piper ett ännu större skämt då han hade avgasrör på ryggen...

Trots råtthunden? OK, vi får väl tro på dig då Scott.

Sådana här dokumentärer är ändå mysiga att titta på för det är något gulligt över dessa förvuxna heavy metal-bebisar som minsann fortfarande "rockar fett"* och ger fingret åt hela världen. Vi vill dock stoppa oss själva där innan vi låter helt olidligt dryga för bortom den barnsliga wannabe-rebellattítyden finns en kärlek till spelandet och en vilja att uttrycka sig utan att behöva ta till tramsiga (om än roliga) teatraliska effekter. Holmes framstår som väldigt genuin i sitt förhållande till musicerandet och i mötet med andra människor.

Det inspirerade tydligen Dani till att kladda på sig Cats-smink. Mjau!

Dokumentären är ett ganska ensidigt porträtt där vi bara får bilden av en hyvens snubbe som blivit blåst av den elake Blackie Lawless. Enligt uppgift ville inte antagonisten medverka i filmen p g a "tidsbrist". Mer eller betydligt mindre kända bandkamrater och kollegor intervjuas och har inget annat än gott att säga om sin vän. Det blir ändå inte så fasligt mycket "story of" utan mer en anekdot här och där. Det är ändå kul att se och höra men förvänta er inget djupt vem-är-han-egentligen-porträtt.

BETYG: 4/7 Chris Holmes ger näsbrännan ett ansikte då han prestigelöst erkänner att han lät sig blåsas två gånger om men samtidigt är erkännandet ett tecken på hans charmiga no bullshit-attityd.

Nej Henke, där tog du allt fel.

Chris i sin jag-är-minsann-fortfarande-en-riktig-rocker-stil.

Filosofi med Chris.

Whut, vem menar du då..?

LOL.

Lite så var det faktiskt.

Särskilt Siewert Öholm!

Jepp, för vad fan är "Vassssp" utan det tramsiga spektaklet?

Ljudtekniker ÄLSKAR att få instruktioner av musikernas fruar. Det kan de gott ha. 😈

Det är rätt. Fortsätta sikta mot stjärnorna bara... 😄

Det glamorösa turnélivet.

Chris har aldrig sett en Trabant förut. Är mäkta imponerad.

Chris konfronteras med sig själv.

Chricka köper inte riktigt hajpen.

En fotograf som lever upp till bilden av fotografer.

Chrille fick till slut träffa sin store idol Tony Iommi.

Japp, det var den här kassa turnén redaktionsmedlemmen bevistade.

Johnny berättar med stor inlevelse när de busade till det med Lasse Berghagens kompis.

Tydligen gillade inte trumslagaren att få ett äpple i nyllet när han spelade.

Lita gillar visst cerebrala män.

Hm, det kanske finns en anledning till det. Här har vi dessutom ett exempel på den inte helt klockrena textningen av filmen.

Turnén tar Chris till oanade metropoler.

Omdömet på topp när man konstant häller i sig spånken.

Chris var en fin yngling på 70-talet.

😂

Ånej, inte en sån där jävel som ska ha alla sina 50 plattor signerade - bara för att sen sälja dem på norska Tradera.

Ni trodde Chris hade dåligt omdöme som lät sig blåsas av Blackie två gånger om men har man vigt sitt liv åt "Vassssp" står det inte riktigt rätt till.

På äldre da'r har Chricka börjat sjunga. Det är lite synd... 😬

Trailer

Bonusklipp: Även om Chrille själv inte var bland de största gitarristerna gnuggade han ändå axlar med en av de främsta.

Självklart petar vi in denna "lätt" modifierade klassiker. Kul, även om originalsegmentet var minst lika kul i sin absurditet.

Kolla bara in detta härliga klipp. Jo, det är på riktigt! Sällan hade väl SVT:s Barnjournalen så många tittare som när de hade med "WÅSSP". 👀

*En term som alltid varit super-cringe.