VENUS IN FURS (1969) Storbritannien/Italien/Västtyskland, 86 minuter. Regi: Jesús Franco.

Jazzporr

Vem fan visste att Ian Gillan även spelade trumpet?

Den desillusionerade musikern Jimmy (James Darren) försöker hitta sig själv igen på en strand när plötsligt ett lik av en kvinna sköljs iland. Han känner igen henne som Wanda Reed (Maria Rohm) som han blev betuttad i häromkvällen. Jimmy lämnar Europa bakom sig för att starta på ny kula och beger sig till Rio. Plötsligt när han står och spelar på en nattklubb kliver en kvinna som ser exakt ut som Wanda in och snart börjar jetsetarna som bragde henne om livet att trilla av pinn.

Se där! Klasse Kinky, som Franco aldrig hade några problem med.

Självklart ger vi oss direkt på Francos så kallade mästerverk nu när vi precis innan  såg Venus in Furs (1969). Den här våfflan skulle ju vara så mycket bättre än den vi såg precis innan, men även om vi är Franco-filer hade vi våra tvivel då trots att vi älskar Onkel Jess så kan vi glatt erkänna att hans våfflor pendlar kraftigt mellan högt och lågt. Dessutom kan en del lågvattenmärken vara enormt underhållande medan de seriösare kan vara riktigt astråkiga. Vi var väl lite rädda att denna film skulle vara åt det senare hållet.

Den där trombonisten ser bekant ut...

Vi var väl inte helt ute och cyklade... Filmen är rätt cool i sitt dimmiga drömtillstånd och den är rena rama jazzporren, vilket inte är så konstigt då Franco var en jazzentusiast. Titeln är dock ganska missledande då Franco skrev historian utifrån ett samtal han hade haft med jazzlegenden Chet Baker, om det drömtillstånd man kan hamna i som musiker, förlorad i sitt värv. Självklart kommer då finansiärasen in och ska dra upp nya riktlinjer för att pengar ska tjänas. Inte nog med det. Franco var ju en ganska frisinnad herre som låg ett par steg före samtiden och tanken var att huvudkaraktären skulle vara svart och ha ett förhållande med en vit kvinna. Icke sa rasistsexist-Niclas! "Marknaden" var minsann inte mogen för att se en svart man ligga med en vit kvinna. Tvärtom gick tydligen bättre. För att ändå vara lite "edgy" ville man casha in på Sacher-Masochs "Venus in Furs"-bok så även om den här rullen inte är en adaption på boken slängde Franco in lite pälsscener och lite kinky rollspelande, framför allt med sköningen Klaus Kinski, som här spelar den turkisk playboyen Ahmed. 😀

Efter en rejäl upprappning med piska får Wanda smaka på lite swinging #metoo.

Coola sekvenser och en jazzspelande Manfred Mann till trots så blir det rätt segt efter ett tag och Rohm har långt ifrån samma dragningskraft som den underbara Laura Antonelli från filmen ovan. Det hade nog varit mycket coolare om en annan Franco-musa - Soledad Miranda - hade spelat Wanda. Hon hade verkligen dragningskraften och mystiken som denna karaktär kräver. Rohm har varit mycket bättre i andra roller än denna.

BETYG: 3(-)/7 Cool men blir tyvärr seg i längden. Skön twist knyter dock ihop säcken fint.

Manfred Mann må vara en popikon men fick snabbt Francos respekt när han gnolade på Thelonius Monk-rökare mellan tagningarna. Sen har han ju faktiskt ett schyst jazzskägg också!

Varför inte lite groteska målningar?

Eftersom Franco redan samlat på sig en massa karnevalsbilder från Rio* passade han på att slänga in några här.

Venus in furs and peruk.

I ett sexistiskt och rasistiskt 60-tal fick det passera om mannen var vit och kvinnan svart - ej tvärtom.

James kunde faktiskt lira trumpet, vilket förklarar varför han inte ser ut som en mupp med fingersättningen. Hmm...den där pianisten ser mäkta bekant ut.

Paul Muller i en lättsinnig liten roll.

Venus, snart inte, in furs och annan peruk.

Den fotografiska blicken.

Kvalité ska det vara!

Självskadande rödfärgskladdarbeteende.

Även Maria Rohm skulle lägga på sig några klädsamma kilon vartefter.

Han är...turk! 😅

Ser dina drömsekvenser ut så här?

Trailer

Franco lattjar med en freeze flah mob på inspelningen.

Här har ni Manfred Mann i en tidig stor hit.

Och en senare hit.

*Se The Girl From Rio (1969)