Udda film: CITY IN PANIC (1986) Kanada, 85 minuter. Regi: Robert Bouvier.

fredag 2 februari 2024

CITY IN PANIC (1986) Kanada, 85 minuter. Regi: Robert Bouvier.

M för "misandrist"?

Efter ett besök på den lokala bastuklubben har mannen ångest. Bögångest.

En seriemördare, som främst ger sig på män, härjar i staden och radioprataren Dave (David Christopher Adamson) försöker mana till sans i sin talkshow då han anser att rivalen Alex Ramsay (Peter Roberts) hetsar upp en panikstämning. Polisen står handfallen och Dave uppmanar mördaren att ringa in till programmet i hopp om att polisen ska kunna spåra samtalet. Morden fortsätter dock och Dave kan i och med sitt engagemang ha satt en måltavla på sin egen rygg.

Väl hemma går han in i badrummet som har ett stort fint fluktfönster.

Vi bjuds på en uppfriskande öppning i denna lågbudget-slasher där en gaykille möter sitt öde i "bästa" "Psycho"-stil. Det är något härligt över att se en man agera den uttjatade offerrollen där man ska klä av sig för en dusch för att sedan bli uppkarvad av en dåre. Det som gör scenen ännu härligare är att det är en sådan lökig och inte fullt så mästerlig hyllning till den ikoniska duschscenen i ovan nämnda film. Jo, det märks verkligen att det är filmälskare som gjort denna rulle då det haglar referenser. Allt från Fritz Lang till Mario Bava.

Mmm, såja. Tvätta bort ångesten.

Med det sagt är regin ganska undermålig och manuset inte svinbra (milt sagt). Det är ju ambitiöst att försöka adressera AIDS och homosexualitet ur ett annat ljus under denna tidsera men det faller ganska platt då det är så taffligt gjort. Manuset är fullt av motsägelser vilket får karaktärer att se stenkorkade ut.

Men plötsligt!!!

Ljudet (i alla fall på vår kopia), och då snackar vi audiomixen, är hiskeligt dåligt då dialogen mer eller mindre dränks av bakgrundsljud och den billiga musiken. I många scener har bakgrundsljudet även ett mysigt fasfel vilket skapar ett schyst eko på allting. Så under några scener kan vi inte alls höra vad karaktärerna säger.

Jorå.

Det snackas mycket om hur gore:ig och brutal denna våffla är och det bör de riktiga gore-hundarna ta med en handfull salt. Visst, morden är väl ganska råa men egentligen ser man inte så mycket förutom slutresultatet där mördaren roat sig med att rista in ett "M" i kropparna. Kul mord ändå ska sägas! -SPOILER ALERT- Ett annat taffligt misstag är att man direkt ser att den mystiska giallo-liknande mördaren är byggd som en kvinna, vilket snabbt eliminerar de flesta misstänkta hur mycket alla karaktärer än snackar om mördaren i maskulin form. Lyssnar man dock noga på det röriga ljudspåret kan man höra att mördaren har ett litet "New York Ripper"-komplex! 😀

BETYG: 4(-)/7 Klart underhållande i sin lökighet och den mörka och vintrigt kalla backdropen av ett outtalat Toronto adderar till stämningen.