MANOS RETURNS (2018) USA, 68 minuter. Regi: Tonjia Atomic.

Helgad vare Manos!

De odöda fruarna är tillbaka.

Ett gäng har bokat en lyxweekend i en gäststuga men på väg dit åker de vilse och hamnar i ett mystiskt förfallet hus i skogen. De är inte välkomna att stanna men kan av någon underlig anledning inte ta sig därifrån...

Kniven är t o m vass på sidan.

Jodå, efter dryga 50 år fick till slut Manos: The Hands of Fate (1966) en uppföljare. För det behövde världen? Och tänk att Jackey Neyman Jones som spelade den lilla flickan Debbie i originalet skulle växa upp och bli involverad med det sunkiga filmbolaget Skullface Astronaut. Följaktligen var de med och producerade denna våffla och då förstår ni att resultatet blev "högkvalitativt".

Mer fräscha målningar.

Det tycks finnas lite konstnärliga ambitioner med denna uppföljare så man har inte gjort en Birdemic 2: The Resurrection (2013) där man försöker skratta med publiken. Det är väl en av få positiva aspekter med denna rulle. Steven Shields, som spelar Torgo, är en annan. Han gör ett riktigt bra jobb även om han tonar ner tjackryckigheten hos karaktären. Tom Neyman repriserade sin roll som The Master och här ser han inte alls ut som Lasse Åberg längre. Tydligen fick han aldrig "nöjet" att se slutresultatet då han dog två år innan filmen släpptes.

*Quirky music*

Det här är en riktigt långtråkig rulle då kalkoncharmen från första filmen saknas och trots att Skullface Astronaut är inblandade blir det ingen onödig nakenhet. Somliga skulle kanske finna det lika bra men för oss (äckel) är ju det charmen med deras våfflor. Det och lökiga monster förstås. Här ser man inte röken av varken det ena eller deta andra. Kvar är bara: dåligt skådespeleri, usel dialog och taskig regi.

BETYG: 2(-)/7 Tråkigt och o-sleazigt. Litet plus för att man repriserade "quirky music" när Torgo vandrade omkring.

Japp! Det är Torgo i egen hög person (om än mindre tjackig).

Lilla Debbie har vuxit upp till en sektledare med en mumifierad katt vid sin sida.

The Master har tappat sin Lasse Åberg-look och ser nu mer ut som Mick Box*.

Okej, kanske inte superlik Mick Box men minst lika magisk som ni ser här. (Snacka om manos f ö...)

♫"Goldeneye..."♬

Där har vi den gamla målningen.

Manos!!!

Det är mysigt att kladda med kroppsvätskor.

Bylingen tycker inte det är ett dugg märkligt att den chockade personen de plockat upp krampaktigt greppar en rutten hand.

Trailer

*Mick Box** beter sig magiskt.

**Ja, han spelar gitarr i Uriah Heep.