Udda film

söndag 9 februari 2020

HELLHOLE (1985) USA, 95 minuter, Regi: Pierre De Moro.

RIP Dyanne Thorne

En inkräktare smyger omkring. Är det Rob Halford?

Susan (Judy Landers) blir traumatiserad och får minnesförlust när hon bevittnar sin mamma blir mördad och nästan stryker med själv på kuppen. Hon skrivs in på ett mentalsjukhus men mördaren nästlar sig in även där. Som om inte det vore nog drivs sjukhuset av den skrupelfria Dr. Fletcher (Mary Woronov) som sysslar med oetiska experiment på patienterna.

Nahe, inte det. En slags Village People-wannabe tydligen.

Vi dammade av den här gamla WIP-rullen till Dyanne Thornes ära då hon tyvärr gick bort härom veckan. Nu är det ju inte direkt en renodlad WIP-rulle och eftersom den är amerikansk är den inte fullt så rå som de underbara europeiska (eller typ alla utom amerikanska) varianterna. Det finns dock en del skojig sleaze och vi är precis i brytpunkten på 80-talet innan den vedervärdiga trenden där brudar skulle se ut som barbiedockor med silikonbröst och hitlerfittor slog igenom. M a o ser de obligatoriska nakna damerna rätt fina ut.

Med mord i sinnet.

Den maskulina Mary Woronov är dock ingen höjdare som "fängelsechefs"-arketyp. Hennes sadistiska experiment sträcker sig inte längre än injektioner och det grövsta hon gör är att kyssa en patient som precis avlidit av en överdos. Doktorn hon spelar är förstås lesbisk, som sig bör, men den sleaze-dammen blir det inte mycket plaskande i då hon aldrig interagerar med sina offer i bild. Kanske lika bra det? Ironiskt att drottningen av denna slags interaktion - Dyanne Thorne - var med i den här våfflan och till vår besvikelse är det bara i en cameo-roll, så hon dyker bara upp som hastigast som en flippad (påklädd) patient. Synd, för den här filmen skulle ha mått bra av en Ilsa-typ.

BETYG: 3(+)/7 Rätt bra sleaze med obligatoriska onödiga nakenscener men annars ganska tam.

När du vill vara medlem i Village People men inte kan ge upp dina rockabilly-rötter.

Här har han bytt stil lite, den gode Ray Sharkey. Fortfarande jävligt stilig.

Vår hjälte med tidstypiskt uppkavlade ärmar.

Inte lika het som Ray dock. Här med ny "cool" frilla och tidstypiskt uppvikt krage. (Notera Dyanne Thorne som galning i bakgrunden)

Ray fortsätter att smälta skärmen med sin ångande manshetta.

Nitbälten och tangakalsipper. Du tar kål på oss Ray! AAAAAAAhhhhhhhhh-üüüüüühhhh!!!

Obligatorisk duschscen och erfarna Edy Williams vill gärna hjälpa till med intvålningen.

Då blir anstaltens butch-flata sotis!

Vild catfight (läs: Brud-wrestling) uppstår i duschrummet, men som tur är så råkar både väggar och golv vara vadderade!

Butchen landar således mjukt här.

Konstigt...de här damerna såg vi aldrig i duschen.

Lite light-nekrofili. Räknas det om "partnern" bara varit död i 30 sekunder och det bara är en kyss?

Robert Z'Dar gör sin långfilmsdebut och ni ser här att han redan etablerar sin övertygande stil.

Döingen, vars anletsdrag rycker en smula här och där. Men det är väl bara post mortem-nervryckningar va?

Cliff Emmich spelar en sån där typ vi alla mött. En person som är helt omedveten om konceptet armbågsutrymme.

Den här scenen förde handlingen framåt.

Ser ut att vara hämtad ur en tysk vuxenfilm.

Fruktansvärt rå och explicit lesbianism!

Orden vi alla personligen hade velat höra.

Dyanne tillämpar nedtonat skådespeleri.

Hon är lite galen.

Se där. Marjoe Gortner har fler ess i rockärmen än Starcrash (1978).

Trailer

Lobotomi

Hela våfflan.

R.I.P. Dyanne Thorne

torsdag 6 februari 2020

NOCTURNU (1998) Brasilien, 10 minuter. Regi: Dennison Ramalho.

Fan är lös?

Ett spökskepp.

Ett gäng vampyrjägare bordar ett skepp som endast tycks husera de lemlästade liken av den forna besättningen. Det gäller att hitta de ansvariga vampyrerna i sina kistor och likvidera dem innan de repriserar denna avskyvärda handling.

Ett vampyrjägar-kit.

Vi håller oss kvar* i den mörka brasilianska filmvärlden och kollar in den här kortfilmen som vördnadsfullt lyfter på (höga) hatten åt José Mojica Marins i eftertexterna. Att man dessutom daterar filmen till "Satans år: 1998" skvallrar om en viss förkärlek till Hin Håle. Blir det då en bra film med dessa influenser?

Entusiastiska vampyrjägare.

Den töntiga retoriska frågan drar vi bara till med som en övergång då denna film självklart inte besvarar den. Kortfilmen vinner en del på sin råa, nästan Richard Kern-aktiga, stämning med svartvit 16mm och ett industriambient soundtrack. Vissa klipp accentueras i färg och då inte bara gore-bitarna, för sådant är det gott om under den korta speltiden.

Kille i dåligt skick.

Det blir dock lite "jaha?"-känsla när vi når upplösningen. -SPOILER ALERT- Givetvis finns inte vampyrerna i sina kistor och allt vampyrjägarna hittar är en skräckslagen nunna med ett krucifix. Men när alla distraheras av den hysteriska nunnan slår den tunga vattentäta ståldörren igen bakom dem och nunnan börjar plötsligt skratta ondskefullt och slicka på korset hon vänt uppochned. Psych! Ni är blåsta! Okej, så Fan är lös men var det verkligen allt? Vi känner oss lite smått blåsta av det andefattiga slutet då stämningen lovade så mycket mer.

BETYG: 3(-)/7 Schyst atmosfär men lamt slut irriterar.

Det är endast i färg när vampyrjägarna filmar själva med gammal VHS-kamera (och när nunnor har mens...)**

Lite smått vindögd vampyr. Sött.

Är det Robert Englund som sprinklar vigvatten omkring sig? (Nej, det är det inte.)

Oj! Hård BDSM med happy vampyr-ending?

Vampyrjägarna får smaka på sin egen medicin.

Lågbudgettips: Varför ödsla energi och makeup på en djävul när man kan låna en från Häxan (1922)

Hela våfflan.

*Förra recensionen avhandlade Exorcismo Negro (1974)

**Nej, vi spoilar inte det.

måndag 3 februari 2020

EXORCISMO NEGRO (1974) Brasilien, 95 minuter. Regi: José Mojica Marins.

Ut Kist-Jocke UT!

Verkar vara en kuslig film.

Regissören José Mojica Marins (Den samme) är i färd med att skriva sin nya skräckfilm så han åker ut på landet och hälsar på en vän och dennes familj för att i lugn och ro kunna arbeta med manuset. Snart börjar dock märkliga paranormala fenomen uppträda och en ondskefull kraft tycks ha tagit tag i värdfamiljen. José kommer att få konfronteras med en ondska som ligger honom närmare än han tror.

Såklart det är med herr Mojia Marins i regissörsstolen.

Det var länge sedan vi dök in i Kist-Jockes (Ja, Coffin Joe alltså) märkliga värld. Närmare bestämt fem och ett halvt år sedan.* Det kunde således vara dags att löka till det igen. José Mojica Marins är här mer egocentrisk än vanligt då han spelar både sig själv och sin skapelse Coffin Joe.

Den tanken ska du komma att få omvärdera José.

Som så många andra hakade den brasilianske regissören på "Exorcisten"-tåget och ville snabbt casha in på den amerikanska succén. Förvänta er dock inga Max von Sydow-typer som dyker upp, svagt belysta i skenet av en gatlampa, och börjar långa bataljer med Hornper. Nej, folk blir mer tillfälligt besatta à la "The Evil Dead" och gör mest lökiga utfall mot andra familjemedlemmar. Undantaget är väl dottern Wilma (Ariane Arantes) som är lökig och sexig på samma gång när hon drar ett autoerotiskt nummer för José.

Världens mest irriterande karaktär. Se hur hon skärrar hunden.

Större delen av filmen är ett ganska töntigt lågbudgetmelodrama och därmed inte superkul att titta på men det hettar till då och då med de olika skräckelementen som är allt annat än skrämmande. Det som är läskigast i filmen är nog Josés hiskeliga rosa outfit han glider omkring i. I slutet bryter dock hela helvetet löst - bokstavligt talat - och då känns det direkt som rolig kultfilm. Värst i filmen är den vedervärdiga flickungen Betinha (Merisol Marins. Just det, regissörens dotter...) som gapar och skriker hela tiden. -SPOILER ALERT- Därför är avslutningen rätt kul då det visar sig att Coffin Joe, som precis blivit besegrad av sin skapare, i själva verket lever vidare i flickan. Så passande!

BETYG: 3(+)/7 Mycket melodramatisk transportsträcka mellan skojiga skräckscener.