STRANGE WORLD OF COFFIN JOE (1968) Brasilien, 82 minuter. Regi: José Mojica Marins.

Antologi på Coffin Joe-vis

Nejdå. Bara från Brasilien.

Coffin Joe-festivalen fortsätter här på Udda Film med denna antologi innehållande tre historier. Den första handlar om en skicklig dockmakare som med sina fyra döttrar tillverkar dockor med de mest levande ögon. Den andra handlar om hur en fattig ballongförsäljare förälskar sig i en vacker ung kvinna som precis ska gifta sig men dör på kuppen. Den sista handlar om hur professor Odez (José Mojica Marins) efter en TV-debatt bevisar för en rival hur instinkten vinner över förnuftet.

Som hämtad ur en Bergman- eller Tarkovskij-film.

I och med denna våffla börjar vi nu glida in på José Mojica Marins mer okonventionella filmskapande. Antologin inleds med Coffin Joes sedvanliga teatrala predikan innan den i förtexterna glider in i en helt obegripligt lång krogsekvens där folk dansar och ett band spelar. Det ligger en sexuell laddning i bilderna trots bandets fåniga boogie. Efter några minuter så drar själva antologin igång på riktigt.

Som hämtat ur en Tinto Brass-film.

Den första historian kryddas med rån och våldtäkt för att sedan avslutas med en twist. Vad regissören vill säga med detta har vi ingen aning om. Med tanke på hur han alltid tycks vilja förmedla ett budskap antar vi att det finns något sådant dolt i den obegripliga sensmoralen. Vill man gripa efter halmstrån kan man tolka in att kvinnorna vänder männens våld mot dem själva. Det vore ju ett slagkraftigt budskap.

Lite våldtäkt.

I den andra historian blir det lite obehagligare där ballongförsäljarens förälskelse mynnar ut i -SPOILER ALERT- lite mysig nekrofili. Vi förstår att ballongmannen är helt besatt av kvinnan men inte varför han har behov av att älska med liket. Som en skön slutkläm tar han på liket ett par skor hon som levande tappade och vår vän förgäves försökte ge henne tillbaka. Så vackert! (?)

Mysig sovrumstavla.

Sista historian är en salig blandning av intellektualism, kannibalism och tortyr. Professorn vill bevisa att kärleken är död och han hamrar hem poängen brutalt och använder retfullt bibelns skapelseberättelse som verktyg. Vi antar här att Mojica Marins fortsätter på samma gamla tråd där han försöker visa hur vi människor är slavar under våra egna föreställningar. Predikan i början av filmen antyder att vi inte bara tittar på bisarra perversioner och tortyr för chockeffektens skull, men regissören är ganska svårtolkad och därmed blir det i detta fall ganska tråkigt.

Ja det är ju en skräckfilm.

DVD:n vi kollade på var ingen höjdare tekniskt sett. Ljudkvalitén skiftade avsevärt mellan scener och i vissa fanns det ingen diskant alls. Tur då att filmen var på originalspråk och textad. Eller? Nja, undertextarens grammatik var inte den bästa och ibland hade vi en hel sekund på oss att läsa två långa rader. Detta förhöjde inte direkt filmupplevelsen.

Ett överexponerat bad, men på fel sätt.

Att vi inte totalsågar denna rulle trots att vi var ganska uttråkade är originaliteten och regissörens experimentella bildspråk. Vi förbluffas fortfarande över att sådana här galenskaper kunde göras på 60-talet och ger extra plus för det.

BETYG: 2/7 Festivalens formkurva går nedåt och denna antologi var rätt tråkig.

Den lyckliga bruden.

Inga puckelryggiga fattiglappar på denna begravning tack!

Ensidig passion.

Fakirlekar.

Bruno Wintzell eller bara Bruno?

Kannibalism!

Alternativet till kannibalism: En dagobertmacka!

En liten flaska musik eller?

Nähe.

Tjurskalle.

Male bondage.

Bon apetit!

Trailer med den fina Coffin Joe-hymnen.

Hela filmen.