What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 10 oktober 2014

AWAKENING THE BEAST (1970) Brasilien, 92 minuter. Regi: José Mojica Marins.



Coffin Joe goes ahhh-rt...

Comin' at'cha: Coffin Joe.

I ett TV-program diskuterar ett gäng psykologer drogers inverkan på det mänskliga beteendet och gäst är även den kontroversielle regissören José Mojica Marins (spelad av regissören själv).

Sug på den Stefan Jarl.

Coffin Joe-festivalen råkar ut för en riktig tvärnit i och med denna rulle. Som regissörens favorit och även allmänt sedd som hans mästerverk är den här filmen en salig röra av intellektuell förvirring. Vi förstår inte alls regissörens språk (och då menar vi inte portugisiskan...) Det är lite som när man läst ett språk en termin och sen glömt allt. Man kan fortfarande förstå vissa lösryckta ord men sammanhanget är ett vakuum.

Sug på den Russ Meyer.

Under någon timme serveras vi icke sammanhängande scener där olika drogframkallade perversioner pågår. Det börjar skojigt och nästan som en hyllning till Russ Meyer när en välsvarvad blondin först skjuter upp och sedan sätter igång och strippar inför en bunt svettiga hugade män. Det är just bildspråket som leder tankarna till Meyer samt det faktum att det på väggarna sitter affischer med pinuppor och däribland en med Cynthia Myers på. Blondinen avslutar sin show med att sätta sig på en potta som packats upp ur ett fint inslaget paket. Lagom knasigt och kul. Efter detta blir det snabbt tråkigt och vi introduceras i den intellektuella diskussionen och förstår att scenerna är exempel på psykologernas samtalsämne. Sedan serveras vi en total LSD-tripp i Mojica Marins regi där han använder sig själv och de trippande människorna som ett medel till en samhällskommentar vi blir varse som slutkläm.

"Flås. Flämt"

Att vi inte förstår språket, som vi nämnde, har att göra med den totala kakafonin av intryck regissören serverar så i vissa stunder känns det som om han vill säga något om ojämlikhet mellan könen och andra stunder som om han vill peka på hur lätt man skyller samhällsproblem ifrån sig och då främst med sig själv och droger som exempel. Det är allt annat än lättsmält och vansinnet blir riktigt långtråkigt, hur kryddat det än är med ganska roliga grepp.

BETYG: 1/7 Bam! Den elaka ettan visar sitt fula tryne och tyvärr måste vi slänga upp den då denna film inte talar ett dugg till oss, trots att vi tycker Kistjocke är en ganska kul typ.

Nu har hon verkligen satt sig på pottan.*

Moses in da hiz-ouse!

Whut!?

Mer droger och hämningslös sex.

Ett äckel likställs med...

...en pekingeser! Rena rama Eisensten.

Stairway to male Heaven.

Mer trampling. Här på mjukare underlag.

Aha! Det var så Regina Lund fick inspiration till sitt blåbärsdop.

Den sköna inledningsscenen.

Hela filmen.

*Fantastiskt vacker filmkonst!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar