THE WAR OF THE ROBOTS (1978) Italien, 100 minuter. Regi: Alfonso Brescia.

Rymdpekoral

En Ramones-flukt.

Utomjordingar skördar humanoider för herravälde över universum och ett steg i deras mästerplan är att kidnappa professor Carr (Jacques Herlin) och hans assistent Lois (Malisa Longo) då de håller på att utveckla en genetisk metod för att skapa livsformer. Som om det inte vore illa nog att de kidnappats av utomjordingar så är professorns kärnreaktor, som används i experimenten, på väg att explodera och den ende som kan stoppa processen är professorn själv. Kapten Boyd och hans besättning skickas iväg för att rädda de kidnappade forskarna och samtidigt förhindra en katastrof på jorden. I deras väg står en armé av robotar.

Ramones: Ljusbringare.

Låter väl som en ganska skoj film, eller? Bara faktumet att en armé av robotar väntar på att få gå till aktion låter ju superfränt! Men som ni säkert förstått när Brescia är igång och gör cash in-filmer på "Star Wars" så är det en megakalkon som hägrar. Nämnda robotar är inga mindre än de där spejs-ramonesarna som vi såg i Star Odyssey (1979). Så cool robotfaktor ersätts av kalkonifierade statister som springer omkring i fula silver- (alternativt guld) dräkter och skrattretande platinablonda Prins Valiant-peruker. De är till på köpet den förmodligen sämsta armé en rymddespot kan kommendera då deras främsta egenskap är att springa rakt in i korseld.

Så många ramonesare att de inte ens får plats i bild.

Det är inte bara rymd-ramonesarna som är bekanta. Nej, vi blir snabbt varse att mycket i ovan nämnda våffla är lånat från den här rullen. För varför göra en knock-off när man kan göra två på en gång? Vi får alltså återigen möta ondskefulla utomjordingar med barkfejs, jordlingar i svinfula blå rymdtrikåer samt Asteroids-grafik.

När du inser att du är i en Brescia-kalkon.

Det må låta skoj men i själva verket är detta en astråkig film med genomuselt manus där dialogen är skrattretande patetisk. Slagsmål och skottväxlingar är som koreograferade av en 8-åring och ca 75 minuter in i filmen saknas ljudeffekterna i en "laddad" action-scen så vi ser bara laserpistoler som tänds som en ficklampa utan ljud och ramones-muppar som faller. Klimaxet med det "episka" rymdslaget är ett utdraget sömnpiller som är en uppvisning i billiga nödlösningar.

BETYG: 1(+)/7 Att dra ut den här skiten i 100 minuter är ren sadism. Ett svagt plus för vissa kalkondetaljer.

Lincia Lentini visar att personal med högre rang får ha urringning. Bildens utsnitt är f ö ett fint exempel på 4:3-beskärningen som adderar ytterligare en kalkondimension till filmen.

Yanti Somers karaktär verkar ställa sig frågan: "Is there life on Mars?".

En episk rymdpromenad. Nästan lika trovärdig som i ett Kapten Zoom-avsnitt.

Glädjen som endast dödandet kan ge.

Brian Connollys* syrra blir också glad.

Han är från Texas, alltså har han cowboy-boots. Han har dessutom den sämsta hillbilly-accenten i filmen.

Trött i ögat.

Månboots är faktiskt adekvat här.

Professorn har just uppfunnit universums största Jack Vegas-maskin.

Rymdlepra.

Tur i spel och tur i kärlek? Svenska Spel** vill i alla fall påskina det.

Späjs-ramonesarna gör vad de är bäst på.

♫"I don't wanna be buried - in a pet sematary".♬

Asteroids-slaget är i full gång.

Där dör folk. Det skapar denna eufori.

Trailer som säkerligen får dig att vilja se filmen...😶

Rafflande action med dödsföraktande ramonesar och flirtande hjältar.

Hela spektaklet.

*

Brian Connolly i egen hög person.

**Nåja, nu var det inte Svenska Spel som sponsrade detta pekoral utan klädföretaget Trissi som tillhandahöll de fräscha PVC-overallerna.

THE WASHING MACHINE (1993) Italien/Frankrike/Ungern, 86 minuter. Regi: Ruggero Deodato.

Giallo à la Deodato

När du är sexigt arg och bara får en male gaze.

Kriminalassistent Stacev (Philippe Caroit) blir kallad till en lägenhet där tre systrar bor och det påstås ha skett ett mord. En av systrarna, Ludmilla (Barbara Ricci), hävdar att hon under natten upptäckt ett styckat lik i tvättmaskinen. Det finns emellertid inget spår av varken brott eller lik och det hela verkar endast vara en märklig fyllefantasi då systrarna upptäckte Ludmilla liggande avtuppad på köksgolvet med en tom flaska bredvid sig. Stacev och hans kollega avfärdar det hela och går men varje enskild syster söker upp kriminalassistenten efteråt med insinuationer och anklagelser mot medsystrarna. Stacev vävs in i ett nät av lögner och förförelse och vad som skett blir snarare ännu mer oklart än tidigare.

Vadan denna andning?

Vi kände att vi behövde en andningspaus här på Udda Film efter vågen av amatörmässiga mikrobudgetvåfflor som sköljt över oss på sistone. Vi dök därmed djupt ner i vårt filmvalv och grävde fram en Deodato-rulle som vi oförklarligt nog inte sett tidigare. Kanske hade den lökiga titeln fått oss att lågprioritera den bland alla tusentals filmer vi har att se? Förmodligen. Fast det är föga ursäkt med tanke på den avskrädeshög av crap-filmer vi plöjt igenom i dess ställe. Titeln kan verkligen få en att tro att man ska få ta del av någon slags ostig mördarvitvarafilm och för oss som undviker all slags förhandsinformation för att få en bättre tittarupplevelse blev det en glad överraskning att det istället handlade om en sen giallo, fast enligt våra stilistiska mått skulle vi hellre kalla den för en erotisk thriller. Originaltiteln "Vortice Mortale" som betyder "dödlig virvel" är en långt mer passande och klurigare titel.

Jomenvisst är det upphetsande med ljudet från en triangel!

Det ovanliga är att vi inte får ta del av en serie mord och en jakt på en gäckande mördare utan istället följer Stacevs resa in i ett potentiellt fördärv. Vi befinner oss i ett outtalat östland (filmen är inspelad i Budapest) och karaktärerna har ryskklingande namn. De ungerska inspelningsplatserna har en rätt cool giallo-atmosfär fast lite öststatsgråare. Storyn rullar på bra och vi har framför allt en rad attraktiva damer som lättar på paltorna nästan hela tiden. Deodato som alltid kommer att förknippas med den gore:iga "Cannibal Holocaust" är väldigt sparsmakad med blodsörjan här men -SPOILER ALERT- vi får en rejält smaskig drömsekvens där supersexiga Katarzyna Figura (Hon lever upp till efternamnet...) hackar upp ett lik, kladdar med en lever och pratar om att äta inälvor. 😊 Figura får t o m en sådan brutal scen att bli sexig.

BETYG: 4(+)/7 Deodato överraskar återigen positivt. Bristen på giallo-våld uppvägs istället av sex och en fascinerande historia.

Hallå där katt! Hennes ögon är inte där nere.

Så att ni vet magnituden på volymen.

En icke namngiven redaktionsmedlem har faktiskt övernattat i ett torkskåp. Close enough?

Inte speciellt vanligt att man ser en leading man med hemkokt frilla.

Är man på ett fint badhus får man ha på sig fina badkläder.

Det ultimata sexet: Giallo-runk!

Kommissarien blir "motvilligt" #metoo:ad.

Szabadság-bron. Där har vi alla vandrat.

Hur man tar av sig trosor i en giallo.

Perfekt skådespelat kroppsspråk här.

Finger food.

Ilaria Borrelli har plutläppar alla stackars duckface-muppar bara kan drömma om.

Kommissarien närstuderar ett fall.

Alla vinklar beaktas.

När du visar ditt kinky-skåp för flickvännen.

Nähe! Inte menar ni väl att killen i fluffefrillan och muschen skulle vara tysk? 😅

Katarzyna förför med manglat lik.

Lever är inte speciellt gott - men nyttigt.

Bara så att ni är på det klara med vad som händer.

I tidiga 90-talets Budapest pole-dansade man till opera. High brow!

Nej, vi hatar inte Nikon längre.

Trailer med klassiskt klingande Claudio Simonetti-trudelutter.

SWEDISH WOODS (2013) Sverige, 50 minuter. Regi: Daniel Hägglund.

Filmskola...pffft!

För tydlighetens skull.

En grupp vänner är på väg till Fjällen för avkoppling och partaj men kör vilse i mörkret. De bestämmer sig för att övernatta i en till synes övergiven stuga och där festar de till. Morgonen bjuder dock på en synnerligt brutal baksmälla...

Regissören själv som här levererar nyttig dialog.

I vanliga fall brukar vi tvätta våra ögon med ett säkert kort i form av någon italiensk klassiker eller kanske en ninjafilm efter att ha plågat oss igenom en crap-fest* men den här gången chansade vi på att ge oss på ytterligare en mikrobudgetfilm, fast nu istället en svensk variant. I det här fallet ett ambitiöst försök att göra näst intill en långfilm utan någon som helst filmskolebakgrund. Hur skulle detta gå? Ta rygg på oss när vi undersöker det tilltaget!

Tjejkaraktären uppskattar i alla fall den vulgära tonen.

Det är intressant att man anstränger sig för att presentera karaktärer i ett förstagångsförsök till lågbudget-slasher. Vanligtvis brukar det mest handla om "Hur kommer vi snabbast till en gore-scen?". Regissören spelar själv nyckelkaraktären och assholet Philip som är dryg mot de flesta. Något som märks direkt är att ljudnivåerna inte är de bästa med dialog som drunknar i bakgrundsmusiken. Tur då att det ligger engelska undertexter på filmen. Dessa är också lite svengelskt översatta i vissa fall men överlag okej. Vidare har vi ett lite märkligt val av upp-speedad film för att visa bilresans förflutna tid som känns lite amatörmässigt, men som sagt, vi har ju redan tagit del av en disclaimer-skylt i inledningen som påtalar vad för slags projekt det här är så några smågrejer är ju inget att haka upp sig på. En detalj som blir lite ofrivilligt komisk är de pålagda knytnävsslagsljuden som verkligen sticker ut. Exempelvis när någon får en vänskaplig dask i huvudet. 😊

När man är en asshole-karaktär dricker man helst bira på detta vis.

Det finns dock många lovande egenskaper som till exempel ovan nämnda fokus på karaktärer. Manuset är riktigt schyst för att vara ett sådant här projekt och en hel del tid ägnas åt att utveckla dynamiken mellan olika karaktärer. Filmen är välklippt och har bra tempo. Det blir framför allt aldrig tråkigt vilket är en fälla amatörrullar brukar hamna i mellan de obligatoriska gore-scenerna. Det är t o m hyfsat välspelat av de flesta aktörerna. Vi gillar dessutom faktumet att -SPOILER ALERT- den osympatiske Philip blir något av en final boy (nästan). Snyggt att inte ha en klyschig good guy som överlevare.

Hoppas han inte har linser, för det gör så ont i ögat när man får nåt i det och har linser.

Vi kan med lätthet säga att bristen på filmskolebakgrund är väldigt skitsamma i det här fallet då vi har plågat oss igenom filmer där folk har multipla filmskolor bakom sig och ändå inte en har susning om hur man gör intressant film. Sedan är det ju förstås skillnad på kvalitén på skolorna men här i landet har många plankton släppts ut med "examen". Nyckeln i det vi försöker säga är väl att det finns så många av dessa plankton som saknar talang. Då hjälper ingen jävla filmskola i världen!

BETYG: 3(+)/7 Lovande debut som dock inte verkar ha gett mersmak då de flesta inblandade inte verkar vara aktiva inom film. Synd.

Them effects are späschöl.

Antalet fingrar räcker till att signalera en trea i basket i alla fall.

Gore!

Hela våfflan.

*Som vi nyligen gjorde i och med avföringsmaratonet: Things (1993), Things II (1998), Things 3: Old Things (1998) & Things 4 (2017).

VOYAGE TO THE PLANET OF TEENAGE CAVEWOMEN (2012) USA, 36 minuter. Regi: Joshua Kennedy.

Amatör-spoof

Två planeter rullar mot jorden.

Två sammanlänkade planeter är på kollisionskurs med jorden och innan man spränger dem i bitar med kärnvapen vill man göra ett försök att rädda befolkningen på den ena av dem. Armén skickar ett räddnings-team ledda av kapten Matt Sullivan (Joshua Kennedy) och de finner att planeten är befolkad av tonåriga grottkvinnor. De har dock inte räknat med den ondskefulla rasen Bavans som kommer från den andra planeten.

Filmens hjälte (tillika regissör).

Vi kan tydligen inte ta oss upp från träsket av hemkokta filmer här på Udda Film så vi fortsätter helt sonika med en till. Den här våfflan tar verkligen VM-guld i lökig rekvisita och effekter. Den minimala budgeten gör att man tar vad man hittar i skafferiet typ. Detta är med all tydlighet även en av rullens poänger då man stolt visar upp interiörer byggda med aluminiumfolie och CD-skivor samtidigt som man ogenerat kastar in uppenbara arkivklipp som skär sig ordentligt mot filmens övriga kvalité.

Arkivbilder passar verkligen sömlöst in.

Man hittar här en tydlig kärlek till gamla sci fi- och exploitation-filmer som i sig har en lång tradition av billiga lösningar. Förutom själva temat och storyn understryker man detta med gammal arkivmusik som direkt för tankarna till 50-talets monster- och sci fi-filmer. Allt är gjort med glimten i ögat med uppenbara exempel som stulet ljud från tjejslagsmål, medvetet osynkad dialog eller inklippta jättemonster i form av en hummer som råkar ha bandet som låser klorna kvar på sig.

Rymdskepp eller en konspirationsteoretikers pojkrum?

Allt detta låter ju som receptet för en härlig och charmig rulle men tyvärr blir det inte fullt så kul som man kunde ha hoppats. Det positiva är tanken samt att man genomför det på ett straight sätt utan det där äckliga "Hö hö, titta vad rolig jag är"-agerandet. Men presentationen blir inte speciellt cool eller snygg - och då menar vi inte att det skulle behöva vara proffsigt på något sätt.

BETYG: 3(-)/7 Bra intention men inte den bästa presentation.

Tonårsgrottkvinna (med lila trosor) blir humpad av kuslig jättespindel.

Undra från vilken film de snott ljudet av kvinnor som slåss.

Ånej! Även den röda planeten har kusliga jättespindlar.

Fast här sysslar de tydligen med bukkake-partyn.

Jätteläskigt monster som låter fränt.

Monstret har tydligen de-interlace-vision.

En jättelik pung är på väg att teabag:a Big Ben.

Alltid ska det dyka upp en snuskhummer när det finns unga lättklädda tjejer.

Tur att klorna är säkrade med antiknipsband.

Trailer