What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 12 maj 2014

WHITE TIGER (2012) Ryssland, 104 minuter. Regi: Karen Shakhnazarov.



Utmärkt ryskt filosoferande över krig

Ja, sådana där ungrare alltså.

I förödelsen efter ett slag hittas en tankförare (Aleksey Vertkov) med nittioprocentiga brännskador över kroppen. Naturligtvis ska ingen kunna överleva sådana skador men mirakulöst nog gör denne soldat det. Han har däremot inget minne av vem han är förutom att han är en skicklig tankförare med allt vad det innebär. Han minns dock vad som orsakade hans olycka. En mystisk oövervinnerlig vit Tigertank härjar bakom de ryska linjerna och sprider död och förintelse. De två ska mötas igen.

Krispig överlevare.

Efter att ha sett den bedrövligt pinsamma "Stalingrad" (http://uddafilm.blogspot.se/2014/05/stalingrad-2013-ryssland-131-minuter.html) känns det uppfriskande att se denna totala motsats till film. Som bortblåst är alla hemska CGI-effekter, kräkframkallande dialog och allmänt pinsamt manus. Istället serveras vi en engagerande, varm och snygg historia som säkert uppfattas som märklig och befängd av massan med planktonsinne.

The Tank Whisperer.

Man sugs snabbt in i vad som verkar vara en Moby Dick-historia på den ryska fronten under andra världskriget. Tankföraren som p g a sin minnesförlust och brist på identifikation ges namnet Naydenov är vår kapten Ahab och den gäckande tyska stridsvagnen är förstås den stora vita valen. Att Naydenov efter sina brännskador förvandlas till ett slags medialt fulländat stridsredskap för naturligtvis tankarna även till fågeln Fenix som reser sig ur elden. Detta kan i viss mån även appliceras på den vita tanken som tycks dö men alltid återvänder, starkare än någonsin.

Kamraterna testar sin nya leksak: en T34/85.

-SPOILER ALERT- När man funnit sig tillrätta i denna tvekamp skruvas filosofin dock upp ett snäpp och man inser att att Naydenov och hans antagonist bara är symboler och metaforer för myterna som uppehåller krig och "sanningen" som historien sedan återberättar om skeendet. Det är uppfriskande att se en inte helt politiskt korrekt avslutningsmonolog av en hitlerfigur som på ett icke-hysteriskt sätt förklarar hur Tyskland bara gjorde det som hela Europa önskade göra men inte vågade och hur makabert det än må låta så fanns det trots allt en utbredd antisemitism och en skräck för vad kommunismen skulle ställa till med. Här förklarar även hitlertypen filmens fundament, om hur krig är något evigt som hur omänskligt det än må vara alltid har varit och kommer vara en del av människans natur. Historien har ju visat att detta är sant, hur vidrigt det än må vara.

BETYG: 6/7 Mycket bra på flera nivåer. Organisk scenografi, bra skådespel och tänkvärt.

Titta där är han - Moby Dick!

Oops. "I am behind you. I always find you. I am the Tiiiiger!"*

Sådärja! Inte en videospelstank så långt ögat kan nå.

Hederliga gamla maskiner och organiska explosioner. Fint.

Krig är ett fantastiskt äventyr!

Grillsäsong på östfronten.

Shakhnazarov snor från gamla journalfilmer och ger oss grova vinkar om historieskrivning.

Christian Redl accentuerar Keitels snobbiga sturskhet med en hederlig monokel.

Vitaliy Kishchenko är Anthony Hopkins och Kevin Spaceys ryske oäkte son.

Ser bekant ut på nåt sätt...

Lugn bara. Den här gången är det bara trailern som är dubbad.

*Kom igen. Ni känner väl igen den svenska låtskatten? "People who fear me, never go near me. I am the Ti-geeer"...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar